Kråke – Conquering Death

Jul 4th, 2012 | By | Category: CD, Recensioner

Då tar vi oss in i Norge och in en mörk och symfonisk black metal med detta bandet som då kallar sig för Kråke, som då betyder Kråka. Jag recenserade nyligen finska Chaosweaver och då skrev jag lite om att finnarna är ju kända för sin sorts metal, precis som vi i Sverige är kända för vår och det gäller ju även Norge. De är ju verkligen världskända för sin black metal eller kanske rättare sagt ökända, det har ju genom åren varit mycket med den satanistiska black metal:n som lever i Norge och mord och kyrkbränningar med mera. Nu vet jag inte, men jag tror inte att Kråke är ett satanistiskt band, utan några norrmän som vill sammanföra symfonisk metal och black metal och få till ett schysst sound. Och jag tycker att de till stora delar lyckas med just detta, kombinationen har ju visat sig lyckad tidigare, det är ju inget nytt så sätt, men det är ju inte alla som lyckas.

Kråke tycker jag sammanför det mörka, snabba, tunga, extrema och atmosfäriska som black metal:n bjuder oss på med det mer pompösa, majestätiska och klassiska som den symfoniska metal:n för in. Och det är två genrer som jag måste säga fungerar väldigt bra tillsammans, de smälter så att säga ihop väldigt väl och blir som en genre och det är ju såklart symfonisk black metal, mer komplicerat behöver det ju inte vara. Och den där atmosfäriska känslan är ju black metal-genren allra bäst på att få till, tänker jag på atmosfärisk musik överhuvudtaget, så är absolut black metal det första som kommer upp i huvudet. Jag vet egentligen inte varför, men den extrema metal:n tillsammans med ett mörkt och nästintill melankoliskt sound är väl det som gör och med symfoniska influenser dessutom, så ökar den känslan på sig.

Detta är dessutom bandets debut, de har bara gett ifrån sig en demo sen tidigare och då måste jag säga att det är en stabil och stark debut. Nu tänker jag inte ge dem ett riktigt bra betyg, jag tycker inte att de når riktigt ända fram i det avseendet, men jag tycker absolut att de ligger precis därunder och sniffar. Om man ser på albumet som helhet, så är det jämnt och håller en hög nivå, förutom några få spår som jag kanske inte uppskattade lika mycket, de kändes ganska tunna ärligt talat. Bandets frontman kallar sig för Beist och ger ifrån sig ett hest/rispigt och talande vrål och ett mer utdraget growl som påminner mig mer om death metal än black metal faktiskt. Sammanfattningsvis så tycker jag att detta är bra till stora delar och ett album absolut värt att lyssna på, men för ett riktigt bra betyg, så har de lite mer att jobba på, men de är absolut på väg.

Bäst: Hur de får den symfoniska delen och den atmosfäriska black metal delen att smälta ihop.

Sämst: Hade önskat mig lite mer från vissa låtar.

Betyg: 3,5/5

Share

Leave a Comment