Saxon – Battering Ram

Okt 16th, 2015 | By | Category: CD, Recensioner

SaxonDet första släpptes 1979. Det senaste 2013. Battering Ram är nummer 21. En otroligt imponerande siffra. Saxons nyaste alster har hypats upp de senaste dagarna, och har slutligen anlänt. Ofta när man läser en Saxon-recension så hyllas de, för att de alltid varit så konsekventa, alltid släppt samma högkvalitetsmetal oavsett trender. Samtidigt får andra band av samma rang och ungefär samma ursprung, typ Priest och Maiden, motta utskällning på utskällning för motsatsen. För att de inte försöker emulera trettio år gamla hits (och när de gör det får de utskällningar för det också). För mig är det ungefär tvärt om. Det är ju fan så mycket mer intressant med ett band som vågar göra nya grejer. Jag tror att det därför som Saxon inte nått upp i samma klass hos mig, som ovanstående band, även om jag fortfarande vågar kalla mig fan.

Med det sagt tänker jag inte påstå att Saxons stil för den sakens skull är att förakta. Snarare faller jag också in i den första kategorin av recensenter. Att sedan sjuttiotal och ända fram till nu (och utan tecken på att sakta ner!) släppa alster på alster – 21 stycken! – med samma tuffa klassiska heavy metal visar inte på något mindre än verklig kärlek till musiken. I den kategorin står Saxon och Motorhead ohotade. När det gäller Saxons ”moderna” sound tycker jag det nådde en peak i skivorna The Inner Sanctum och (framför allt) Into The Labyrinth från 2007 respektive 2009, medan det senaste alstret, 2013 års Sacrifice blev lite gråare och tristare. Därför blir jag glatt överraskad när jag slår igång Battering Ram och möts av ett fylligare, mörkare sound, som känns mer modernt producerat än vad de kan tänkas ha satsat på den något 80-talsminnande föregångaren.

Biff Byford och hans säregna stil har inte försämrats ett minsta någe. Han är lika pålitlig som alltid förr och levererar varenda stavelse med stil och den pondus det anstår en av heavy metals titaner. Skrikigt tuff i Eye Of The Storm till det klassiska heavy metal-gapandet i titelspåret visar en karl som inte tycks tröttna. Queen Of Hearts är effektiv i verserna, med hypnotisk sång av Byford, men levererar inte lika gott i refrängen, som blir repetitiv och trist. Nigel Glocklers solida trumspel sitter perfekt och låter snyggt i produktionen; tight och vältrimmat. Hans rytmsektion i den snabba, tuffa Destroyer är perfekt. I samma veva lyckas Byford göra en av skivans bästa sånginsatser. Hela skivan är fylld med inspirerade riff och välskrivna hooks, otroligt bra musikaliska insatser och en överlag överraskande snyggt polerad ljudbild.

Paul Quinn och Doug Scarratt byter solon med varandra och försöker överglänsa varandra varenda gång. Det känns som om varenda låt bjuder till på det. Speed metal-solot i The Devil’s Footprint glänser och myser på en och samma gång.Några låtar känns lite som att satsa på ett säkert kort, exempelvis Hard And Fast, som åtnjuter snygga solon, men inte överväldigar på övriga områden lika mycket som andra låtar gör. Men det är heller inte bara solon som de båda gitarristerna sätter på pricken, utan också riffen lyckas bli några av senare tidens Saxons bästa, liksom en del ledmelodier. Top Of The World är en av de svagare låtarna på skivan, med trista verser som känns lite som en Conquistador junior (originalet finns på skivan Metalhead från 1999), men också den har sina ljusa sidor; en otroligt snygg ledgitarr-slinga och ett riff i mittpartiet som gör mig glad inombords.

Av någon anledning försöker jag hitta något att klaga på. Något att peka på och säga, ”fan vad kasst att de gjorde så där”. Men det går ju inte ens. Inte ens balladen (som aldrig varit Saxons starka sida) lyckas sänka betyget. Lugn och finstämd leder Kingdom Of The Cross mot skivans slut. De som är bäst är utan tvekan Quinn och Scarratt och – så klart – Byford. Om jag någonsin tvivlat så är det tvivlet som bortblåst. Ingen – ingen – kommer att kunna ogilla den här skivan, som i stort sett bara är fröjd efter fröjd i låtmaterialet. Jag tvekar inte att säga att jag snart kommer att placera Battering Ram bland Saxons bästa album. Jag är inte helt säker på vad det är som överraskar mig mest. Uppsvinget från den (inte dåliga, men) något tama Sacrifice eller att det är möjligt för Saxon att låta så sjukt inspirerade efter 21 album, som om de var lika unga och hungriga som på Crusader. Sedan hade ju Sacrifice något som saknas här. Den otroligt fula låttiteln Standing In A Queue. Det är säkert det.

Bäst: Titelspåret och The Devil’s Footprint

Sämst: Top Of The World

Betyg: 4,5/5

Leave a Comment