Product Of Hate – Buried In Violence

Feb 6th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

Product Of HateEfter lite research verkar det som att dessa herrar har fått jobba sig till moroten men det verkar ha gjort dem ganska gott. Man grundade bandet redan 2007, tre år senare kom första EP:n, sedan dröjde det två år till då man släppte två singlar. Nu är det som känt 2016 och debutplattan anländer vilket ger en fingervisning på att de tog tid för dem att bevisa sig. Nu har självaste Napalm Records gett dem förtroendet och satt sin godkännande stämpel på albumet Buried In Violence, vilket i min värld bådar gott. Soundmässigt håller de sig till thrash och groove metal, vi kan med andra ord förvänta oss tempo, tyngd, aggressivitet, glödande gitarrer, dånande basgångar och piskande trummor.

Den klämkäcka titeln Kill. You. Now. inleder detta verk med behärskad rytmik och ett ilsket tempo. Annihilation fortsätter i samma anda: tungt, aggressivt och rytmiskt rakt igenom och man anar ett funnet tema. Vokalisten Adam Gilley har fyllt lungorna med ilska och grymtar argsint ut sina fraser. …As Your Kingdom Falls smäller av rivigt och genomsyras av ett riff som tänder till på alla fyra. Här drar även herr Gilley ut på sina growls riktigt snyggt och effektfullt.

Blood Coated Concrete är rytmiken i sitt esse, lägg därtill ett helvetiskt tempo som fyller ut hela spåret. Dessutom bjuds man på sköna utsvängningar från gurrorna som vad jag antar åtminstone släktingarna Gene och Cody Rathbone står för. Monster bjuder kanske inte slumpmässigt på ett monstruöst stycke. Jag tycker att en hel del i denna låt men även plattan som helhet påminner om landsmännen i Lamb Of God. Man har fokus på tyngd och mangel men samtidigt får gitarrerna leva sitt liv. Titelspåret, Buried In Violence, äntrar i mitten av plattan och slår från en millisekund av i ett djävulskt tempo som följer låten rakt igenom.

Vindicare är ett stillsamt, klassiskt och instrumentellt mellanspel som strax före två minuters speltid trycker på lite extra, en stycke som ger en skön kontrast till övriga manglet. I en precis annorlunda riktning går sedan Nemesis som brölar på i ett frenetiskt tempo, helvetiskt dånande och ger lyssnaren en rejäl käftsmäll. I Revolution Of Destruction återföds rytmiken från tidigare på allvar, man pepprar på men ger även ifrån sig mer melodi samt till och med kortare parti av sång. Unholy Manipulator känns båda klyschig textmässigt och av det simplare slaget och faller lite bort från min otroligt positiva helhetsintryck. Perry Mason får avsluta detta alster och gör det lite melankoliskt och släpande. Man brister dock ut i sedvanlig ilska men låten får ändå en unik känsla över sig, ett bra avslut med andra ord.

Bäst: Trots att musiken imponerar gillar jag starkt Gilleys growls.

Sämst: Det får bli spår 10, Unholy Manipulator.

Betyg: 4/5

Leave a Comment