Pictures Of Pain – World Demise

Apr 5th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

Pictures Of PainNu ska man givetvis hålla sig ifrån att generalisera men när det gäller black metal, då tänker jag framförallt på Norge och när det gäller melodisk death, då tänker jag framförallt på Sverige. Här får jag dock kasta om på ordningen då vi finner ett norskt band som lirar just melodisk death och dessutom med en progressiv ådra. Mitt första intryck är att detta kunde bli något riktigt spännande, Nordens treenighet, Sverige, Norge och Finland har ju framförallt på kartan att göra när det gäller metal överlag. Pictures Of Pain är i vilket fall som helst en kvintett på cirka 12 år och släpper med World Demise sitt andra alster då debuten kom för hela sex år sedan. Så mycket mer visste inte jag innan jag kastade mig in i albumet och så mycket mer får inte heller ni veta, så kör vi!

Vi kastas in i Legacy med tempo, en skön tyngd och ett florerande gitarrspel som tillsammans med vokalisten Hans Helge Iversens stämma bränner på från start. Som jag var inne på ovan har de även lagt till progressiva element vilket från första spår till sista bjuder på böljande och kreativt spel rakt igenom. The Storm låter precis som titeln antyder, som en hårt vinande vind smattrande under en mörk och regnig natt, det är i alla fall vad man kan föreställa sig med denna målande musik. Det är även ett härligt tryck som och gitarrspelet blir ivrigt och frenetiskt i många fall. Detta är albumets kortaste spår men på sina 6:27 är det inte mycket som märks. Time är rivig och riktigt het i sin framtoning. Dessutom blir varje spår som sitt eget, en tydlig progressiv ådra som skapar ett album i varje spår. Gällande herr Iversen innehar han både en mer eller mindre melankolisk sångstil samt ett mer skränigt growl.

Out Of Control är ett massivt kaos från start. Med risk att bli tjatig men de använder verkligen sina instrumentella verktyg genom att måla upp låttitlarna och sedermera texterna kan jag tro. De är verkligen ”utan kontroll” här då man kastat in i ett kaos som sedan byggs upp riktigt snyggt i något mer organiserat och strukturellt. I Walk Alone är det första spåret som inte rivstartar. Man får väl verkligen ta och kalla detta för albumets powerballad med ett mycket behagligt intro. Efter knappa två minuter trycker man dock på gasen rejält, pedal to the metal, för att låta klyschig. Truth And Lies byggs upp via ett eldigt riff men framförallt från trummisen Frode Gundersen som energiskt smattrar på. Jag vet inte varför hans inledning påminner om Metallicas Lars Ulrich men det gör det av någon anledning. Resterande del av spåret blir tråkigt nog ganska monotont och är i mitt tycke det sämsta på albumet.

The Edge för sig som ett monster: tungt, massivt och dundrande. Dessutom ackompanjerat av en genomskärande gitarrslinga som ger finfin kontrast. Både sången och musiken blir trots detta monstruösa skönt melankoliskt och dessa norrmän har övertygat mig. As We Fall är förförisk, en ond och sorgsen aura ligger över den men den är fruktansvärt tilltalande. Titelspåret, World Demise, finner vi på sista plats, nummer nio på plattan som imponerande är på 75 minuter. Full fart från start, har en viss tyngd men tycker att den förs via en ganska lätt ljudbild ändå. Jag tycker att man mer fokuserar på Iversens sång och själva låten blir mer radiovänlig om man så vill. Sammanfattningsvis är jag mycket glad över att ha fått detta alster att sätta tänderna i och kommer att bli ett band att hålla ögonen på.

Bäst: Får nog bli spår 8, As We Fall, förförisk var ordet.

Sämst: Spår 6, Truth And Lies, helt klart.

Betyg: 4/5

 

 

Leave a Comment