Overtures – Artifacts

Apr 12th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

Overtures

Innan jag gav mig in i musiken blev jag helt häpen av albumomslaget, ett av de snyggaste jag sett på länge faktiskt. Bandet är dock för mig helt nytt, en italiensk kvartett har jag läst mig till i alla fall, som pysslar med melodisk heavy metal och detta är deras fjärde alster i ordningen. Vi såsar inte mer här tycker jag, utan vi kickar igång detta!

Repentance pumpar igång plattan på ett tungt och neo-klassiskt vis, samt en vokalist i Michele Guaitoli som kraxar fram sin sång. Han har rejält med kraft i pipan men han har även en överansträngd och tillsluten röst. Titelspåret, Artifacts, finner vi redan på en andraplats, ännu en tungt spår men här med ett större driv. Man har från start väldigt klassiska inslag men med en modern klang måste jag säga. Detta följs upp av Gold som är majestätisk och bombastisk i sitt utförande. En tung, kaxig och tydlig basgång ger den även extra kraft. Hela upplägget är gjort av pondus och kraft.

Man fortskrider på den tunga sidan med As Candles We Burn som åter för in ett driv i albumet. Jag gillar hur man kombinerar en grundlagd tyngd med högt tempo samt ett skönt riv. Trots att flera av låtarna byggs upp på liknande sett tycker jag att man får till en bra variation. Profiled har ett fruktansvärt effektfullt driv, tempo och pumpar upprepande på genom hela spåret. Man har verkligen fört samman traditionella element från heavy metal med ett modernt sound. Jag älskar personligen Italien för mycket men när det gäller diverse metalgenrer från landet i syd så har jag ofta av någon anledning fått avsmak. Overtures får mig verkligen på andra tankar. Unshared Worlds byggs upp successivt och böljande, man gör det mycket effektfullt och med kreativitet.

My Refuge är mer sprudlande från start och innefattar inledningsvis ett riff som skär som laser. Med hjälp av herr Guaitoli bygger man även upp en tryck som genomsyrar hela låten. New Dawn, New Dusk är massiv och solid, punkt! För att ge er lite mer så är det ett spår som verkligen ger ett maskulint intryck, ett jävla anamma men samtidigt med stake. Teardrop inleds med stråkar, vinande vind och dramatik som sedermera exploderar men samtidigt har ett bakgrundsliggande lugn. Angry Animals gasas igång av trummisen Andrea Cum och ges rejält med fart av gitarristen Marco Falanga. Dock är jag inget större fan av Guaitolis falsett som träder in här, den ger mig kalla kårar ärligt talat. Avslutar gör Savior och vilket avslut sen. Det är som de har bakat in allt från de tidigare spåren i det sista. Klassiskt, modernt – Lugna, harmoniska partier – Effektfulla, driftiga partier – Tyngd och riv, vi kan föra in allt här och avsluta med stil!

Bäst: Kombinationen traditionellt/klassiskt och modernt gör de otroligt bra. Sedan måste jag bara upprepa mina tankar om albumomslaget!

Sämst: Jag tycker att vokalist kvider lite väl mycket i sången emellanåt, vilket får anses som det sämsta.

Betyg: 4/5

Leave a Comment