Gypsy Chief Goliath – Citizens Of Nowhere

Apr 27th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

Gypsy Chief Goliath

Jag kan inte påstå att jag hittar mängder med information kring dessa kanadensare men de ska tydligen ha fötts ur ett gammal band vid namnet Georgian Skulls död. Ett rock’n’rollband med stora influenser från stoner rock och den skolan. Jag tycker inte att vi behöver diskutera detta så mycket mer utan vi kastar oss in i elden istället.

The Sting är rökig, massiv och stinger till. Och från första spår kan jag intyga att det inte bara är influerat av stoner rock, detta är stoner rock. Tydliga paralleller med till 70-talets godbitar. Det är tungt och tjockt från heavy, det har definitivt grunderna i sydstatsblues och det är psykedeliskt så att det skriker om det. Holding Grace är nedstämd, distad och otroligt fuzz:ig. Frontmannen Al ”the Yeti” Bones har en riktigt grov och maskulin stämma som troligtvis gett honom smeknamnet. Titelspåret Citizens Of Nowhere är mer ösig och även om de tidigare elementen fortfarande lever kvar är detta mer rak hårdrock i mången mån. I bandet har man tre gitarrister som ger varje låt en mustig känsla samtidigt som de levererar skarpa solon som verkligen får varje spår att leva fullt ut.

I Black Samurai får vi in ännu mera sydstatskänsla, bland annat av ett munspel som leder oss in. Sedan blir ljudbilden blytung och fruktansvärt ”muddy”. Jag trodde faktiskt att detta skulle falla mig lite ur smaken men fan vad de har fått mig att tänka om, ett långt ifrån konstlad sound, utan snarare unik och karaktärsrik musik. Elephant In The Room dunkar, dundrar och taggar igång med ett rejält gung. Här är man väldigt groove:ig men behåller ständigt en rejäl tyngd och herr ”Yeti” manar på med sin grova och pondusingivande röst. Gloomy Tombs är min första besvikelse, låter helt olikt de andra spåren men bara på ett udda och ointressant sätt, den kastar vi!

Odyssey inleds med ett behagligt gitarrklinkade och bränner loss totalt med vokalisten som nästintill growlar inledningsvis och det återkommer även senare och jag får gåshud över hela kroppen av den mannens stämma. Låten är rivig och kontrastrik. Förutom Gloomy Tombs som faller bort, så är variation och kreativitet väldigt talande på detta albumet, ingen låt är den andra lik och det gillar jag skarpt.

I We Died For This gastar herr Bones igång igen i en förövrigt böljande låt, den lever lite sitt egna lilla liv kan man säga. The Return är av mer behaglig klang, man kör på i typisk manér men dock lite mer avskalat och variation får åter tala för sig själv, munspelet gör även en återkomst. Witchcraft For The Ages låter basen inledande dominera för att sedermera mynna ut i en gitarrledd ejakulation. Ett rent instrumentalt stycke som det är bara att sitta och njuta till fullo av. Killing Yourself To Live får avsluta detta magiska album och vilket avslut säg! Man brister inte i energi, kaxighet eller självförtroende direkt. Ett gnistrande och maffigt avslut i musikalisk briljans, slå på plattan igen vetja!

Bäst: Jag kan inte välja ut ett spår, det går bara inte, plattan är i stoner-världen nästintill perfektion!

Sämst: Definitivt spår 6, Gloomy Tombs, förstår inte vad den kom ifrån!

Betyg: 4,5/5

Leave a Comment