Snakewine – Serpent Kings

Apr 28th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

SnakewineEtt gäng debuterande tyskar som lirar heavy rock, ja, det är vad vi kastar oss in i här. Underligt bandnamn minst sagt men med tanke på albumtiteln och åtminstone två låttitlar verkar man ha en fascination för reptiler.

Breathtaker inleder i vilket fall som helst detta spektakel med ett rivigt riff, en talande frontman i Ronny Konietzko, sedan drar man upp ankaret och seglar till havs. Heavy rock eller hårdrock, kärt barn har samma namn men jag förväntade mig ett jävla ös och det är vad jag fick. Det är skitigt, simpelt och sprakande. Vi fortsätter med Son Of A Gun som har ett väldigt likt upplägg som tidigare spår. Man kan väl krasst säga att de är ett tyskt svar på the Hellacopters alternativt Backyard Babies i brist på bättre namn på rak arm. Inte på samma nivå men rent musikmässigt finns det absolut likheter.

Brood Of Vipers svänger och river gott i kistan, det är precis som jag var inne på i början, ett spektakel och ett rock’n’roll:igt sådant. Herr Konietzko står kanske väl fattig på kraft och ett jävla anamma, lite mer luft i lungorna och attityd i rösten hade inte gjort ont. Mean Machine inleds med pondus om än behagligt, den leds successivt in av ett riff för att sedan skjutas ut som ett spjut. Låten i övrigt är ganska monoton och tråkig om jag ska vara brutalt ärlig, inte en topp bland albumets åtta spår.

Nu ger vi oss in på titelspåret: Serpent King och kommer även en större tyngd in, sen blir det åka av! Det är rivigt å bara helvete herr fungerar nog Konetzko som bäst, liksom manande fram texten. Double Barreled är av mer blues:ig anda och man känner sig nästintill inbjuden in i Vilda Västern. Förutom frontmannens brister är det dock variation som även får sig en törn här, det är inte som att kreativiteten flödar kanske. The Devil You Know låter inledningsvis som något som verkligen skulle få igång en lite intim spelning på klubben. Energin är på topp, tempot är rasande och ivern tar över. Man inledde med att dra upp ankaret och segla till havs, man avslutar med att sjunka i det djupa blå i Shipwrecked. En dänga som med största sannolikhet hade fungerat alldeles utmärkt på Bandit Rock eller liknande radiokanal, lite partyrock a la Danko Jones över den och så mycket mer har jag inte att säga.

Bäst: Jag vet faktiskt inte vad jag ska nämna här, så det får bli…

Sämst: Det får nog bli frontmannen Ronny Konietzko, avsaknaden av ett jävla anamma är lite för stort.

Betyg: 2/5

Leave a Comment