Surgical Meth Machine – Surgical Meth Machine

Maj 10th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

Surgical Meth Machine

Detta är ett nytt projekt från Ministry-frontmannen Al Jourgensen som han har valt att döpa till Surgical Meth Machine och släpper alltså en självbetitlad debutplatta. Vad jag har läst mig till har det mesta spelats in i Jourgensens hemmastudio och ska gå i ett jävla tempo rakt igenom. Han har tagit industrial metal från Ministry men skruvat till det ännu några varv för att skapa detta alster.

Inledande I’m Sensitive börjar med ett trampande beat och en Jourgensen som talar om Facebook-kommentarer innan han brölar loss och musiken kastas in i ett helvetiskt tempo efter dryga minuten. En fruktansvärt monoton och skränig låt rakt igenom. Tragic ALert startar med en kvinnlig röst som upprepar just låttiteln, sedan jagas man av rabiesfradgande kamphundar i en återigen ganska monoton ljudbild. Det finns dock mindre partier som jag skulle kunna uppskatta men man kastas kvick in i en ren sörja. I Want More är monstruös och samtidigt spöklik, här får herr Jourgensen åtminstone till att ganska stabilt och inte så spretigt sound. Trummorna är frenetiska och antagligen skapade av en trummaskin men man får här mer kvickt gitarrspel och något som faktiskt utsöndrar metal.

Rich People Problems inleds ganska pondusigivande och ett hekto punkigt men seglar vidare i något mer parodiskt och mitt intresse känns ganska förlorat redan här. I Don’t Wanna fortsätter på samma spår, det är spretigt till tusen att jag känner mig schizofren efter att ha lyssnat på den. Släng ihop de galna britterna i The Prodigy med ett metalband så låter de såhär. Smash And Grab grundar min tes, detta är tamejfan mer elektronisk smörja än vad det är industrial metal. Har man inte huvudvärk innan så får man det nog fanimej här. Unlistenable slår dessutom huvudet på spiken, Jourgensen har med låttiteln samlat ihop mina tankar kring hela albumet.

Gates Of Steel låter som ett speedat arkadspel som sedermera utvinner albumets mest poporienterade spår, den är behaglig till skillnad från övriga spår men kvalitetsmässigt inget förbättring och efterföljande Spudnik låter på pricken likadant. Just Go Home låter mest som ett psykat mellanspel och Just Keep Going likaså. Om han var känslig (I’m Sensitive) i början så är han osynlig i slutet i låten I’m Invisible. Och nu har jag ärligt talat slut på ord, ni kan ta mitt råd att helt och hållet hoppa över denna plattan.

Bäst: När albumet tog slut kanske.

Sämst: Erfarna och nästintill kultförklarade artister som ändå Jourgensen är förstör sitt rykte med sådan här smörja!

Betyg: 0/5

 

Leave a Comment