The Defiants – The Defiants

Maj 10th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

The Defiants

The Defiants är ett hopkok av medlemmar från glam metalbandet Danger Danger som var relativt stora på 80-, 90- och ända in på 2000-talet. Trion består av Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello och för vidare denna glam metal i ett hårdrocksstuk in på 2010-talet. När jag kollar på omslaget får jag dels vibbar av Jon Bon Jovis medverkan i filmen Young Guns två och även känslan av att det finns lite country impregnerat i denna musik.

Vi kör igång med Intro (Carillon’s Theme) som startar med vad som låter som en speldosa med en liten dansös, detta ackompanjeras av en liten gitarrslinga för att sedan köras igång i Love And Bullets med stor hjälp av sångaren Paul Laine som helt klart har en typisk röst för just detta. Vad som personligen kan störa mig med ett sådant här band är att sångaren då har en rejäl pipa men att musiken och texterna är klyschiga och smöriga men vi återkommer till det. When The Lights Go Down är mer hårdrocksrivig och Laine har både en lite mer rispig rockröst men framförallt en utdragen och kraftfull ren stämma, tråkigt nog är låten så tråkigt och poppigt uppbyggd.

Waiting On A Heartbreak ger mig även vatten på min kvarn med klyschiga och smöriga texter. Jag är fullt medveten om att sådan här musik har fungerat extremt bra i 30 år åtminstone men rent kvalitetsmässigt är det inte mycket att ha, det står jag för. Jag kan ju i en röd tråd från början av recensionen återvända till Jon Bon Jovi som med sitt Bon Jovi hade mig personligen som stor supporter som liten. Skillnaden dock är att man ledde denna era i mången mån och givetvis att jag var väldigt ung. Idag anser jag att man kan slänga ihop de flesta liknande band i samma fack och låsa arkivskåpet hårt. Nu kom vi in lite på ett sidospår så vi återvänder med Runaway som ironisk nog även titulerar en Bon Jovi-låt. Här låter det dock endast ännu mesigare och pompöst att jag är redo med spypåsen i högsta hugg.

Det fortsätter med Lil’ Miss Rock ‘n’ Roll där även country eller åtminstone en sydstadskänsla även träder in. Som jag var inne på ovan, detta fungerar säkerligen utmärkt för en stor massa men det är så urspolat och sönderspelat att jag får avsmak. The Last Kiss köras igång för att sedermera riva igång lite smått och jag inser att jag gärna hade fått höra herr Paine i ett mer kvalitetssäkrat band. Vi fortsätter med Save Me Tonight och det är nästan skrattretande hur klyschig plattan är genom att enbart läsa låttitlar. Den startar i vilket fall som helst oerhört behagligt, nästan svävande och får väl räknas som en ballad, inte powerballad, utan ballad, tro inget annat.

Take Me Back har lite mer krut i dunken och får åter igång tempot som saknats ett litet tag, dock är det inget roligare spår och jag tycker inte ens att Paine räddar detta en uns. Med tre spår kvar börjar jag förlora mitt vokabulär för att uttrycka mitt misstycke, vi kan avsluta med att varken We All Fall Down, That’s When I’ll Stop Loving You eller för den delen Underneath The Stars räddar plattans helhetsintryck. Gillar ni 80-talsglam och klyschig och smörig 90-talshårdrock, då har ni hittat rätt men har ni som jag lagt detta till historien, då kan ni leta vidare!

Bäst: Det får bli herr Paine med en pipa med go kraft.

Sämst: Man borde kanske ha låtit detta ha varit kvar i historien.

Betyg: 1/5

Leave a Comment