Mortichnia – Heir to Scoria and Ash

Maj 11th, 2016 | By | Category: CD, Recensioner

APW009

Bara att titta på skivomslaget så kan man direkt utgå från att detta album kommer vara fylld med experimentlust och krångel. En svart-vit kropp med en halv gloria och vad som ser ut som Mortiis mitt i bröstkorgen. Mycket ska man få se innan man blir gammal.

Nu låter inte öppningsspåret ”Searing Impulse” så pjåkigt som jag först hade förväntat mig. Jag var säker på att får höra jazzig deathmetal med tjocka lager djent. Istället blåser det blackmetal med modern skrud ut. Lite som om att Ihsahn (ex-Emperor, Ihsahn) hade valt att gå tillbaka i tiden med sitt soloband, eller att Panopticon hade valt att skriva musik som cyberspace istället för skogen och ödemarken. Sången pendlar mellan total desperation och Lustres dammsugarvrålande. Inte vad jag i första hand väljer som favorit stil av sång metoder. Här gör det sig dock väldigt bra. ”Searing Impulse” mår bra av att spelas så högt det bara går. Då gör den sig som bäst. Man ska bara kunna luta sig tillbaka, blunda och svepas med. Tio minuter går vansinnigt fort när man har det trevligt. Och då var det ju som sagt bara öppningsspåret.

”Carrion Proclamation” är nästan 14 minuter lång. Se om de klarar av att hålla mig nöjd en låt till. So far, so good. Det öppnar med gitarrer som låter som om Opeth spelat blackmetal, för att gå över till Deathspell Omega liknande riffande. Inte lika kaotiskt men snarlikt. Att försöka lyssna vad som gastas fram av sångaren I.D. är att jobba i motvind. Då måste du ha ett skarpare öra än de flesta. Så vi struntar i att försöka urskilja orden och bara låter de släpande doom takterna föra oss djupare in i mörkret. Körsången som ligger i bakgrunden runt tio minuters sträcket får håret på armarna att resa sig av välbehag. Det är de små sakerna som gör den stora skillnaden ännu en gång. Jag är dock lite osäker på låttiteln. Vad vill egentligen en köttätare proklamera? Frågor, frågor.

”The Waning” ger oss en lättare andningspaus med märkliga ljud och domedagstrummor i bakgrunden. Kan tänka mig att de som är förtjusta i noizegenren skulle uppskatta ljudet. Vi går raskt vidare till ”A Furious Withering” (här ser jag för mitt inre öga en blomma som vissnar samtidigt som den tuggar fradga) och det som tidigare har hörts fortsätter. Det är monotont, mörkt och ogästvänligt. Det långsammare tempot passar bandet bra. Det ger mer tjong i medaljongen när de väl drar upp tempot vid 7:45 sträcket. Räknar man bort mellanspåret ”The Waning” så har resten känts alldeles för korta. Alltid ett gott tecken.

Sist ut har vi då ”Heir”. Opeth klingande öppning igen med ett vemodigt riffande bakom sig. Inte helt olikt landsbröderna i Primordial. Fram tills idag så har jag inte hittat mer än just nämnda Primordial från Irland som fallit mig i smaken. Fram tills idag. Mortichnia har som jag tidigare nämnt en blackmetal skrud som för säkert många är för ren, för polerad, för ”untrue”. Och det finns delar i deras musik som jag själv har haft svårt för med andra band. Det är inte tillräckligt skitigt och/eller farligt och sången är inte vad jag brukar föredra. Här funkar det dock. Låtarna är få men långa och de susar förbi och man vill lyssna igen, vilket jag kommer att göra. Detta debut alster kanske inte kommer på min tio-i-topp lista i slutet av året men bra skit, det kan jag understryka att det är.

Bäst: Låtarna är långa men känns korta

Sämst: Sången sålde mig inte helt

4/5

One Comment to “Mortichnia – Heir to Scoria and Ash”

  1. Uutela skriver:

    Trist med låt för låt-recensioner. Mer fokus på helhet, tack. För övrigt betyder Carrion kadaver, och inte köttätare (det vore istället carnivore).

Leave a Comment