Iron Maiden – Live på Nya Ullevi (support: The Raven Age + Opeth)

Jun 19th, 2016 | By | Category: Breaking News, Konserter, Recensioner

theravenage1Fredag, kalendern står på dag nummer sjutton i juni månad. Idag skall det ske. Inte nog med att man får besöka Ullevi för första gången, utan även få bevittna Iron Maiden för första gången. Några frågor rullar igenom huvudet när vi närmar oss vår destination denna varma eftermiddag. Hur kommer setlistan se ut? Hur kommer ljudet vara? Kommer det att vara gott om folk i publiken? Och framför alla andra frågor; kommer Bruce Dickinsons röst att hålla? Spänningen är olidlig.

Väl på plats och efter att ha fått väskan kollad efter diverse illegala tillhyggen drar vi oss uppåt för att avnjuta en kall Trooper Ale (vad annars?) i loungen och se första bandet ge sig tillkänna på scenen. The Raven Age känner jag bara till tack vare en intervju via Blabbermouth.com. Det stod inget i den som jag minns så här på rak arm, om man bortser från det faktumet att det är Steve Harris son, George Harris, som sjunger i The Raven Age. Och de gör så gott de kan i alla fall. Att vara först ut innan storheter som både Opeth och Iron Maiden är en minst sagt otacksam sits att vara i. Dock passar sig deras moderna hårdrock utmärkt och de som redan placerat sig framför scenen för att ha bra platser applåderar plikttroget. Själv tar jag mig en till Trooper Ale och bryr mig inte nämnvärt.

 

opeth1Opeth får däremot mer av min uppmärksamhet. Första gången jag såg Stokholmsgossarna var på Sweden Rock Festival 2004 och vad jag minns gillade jag det jag hörde då. Sedan dess har jag lyssnat på allt de släppt och gillat det mesta. Turerna runt Mikael Åkerfeldt har varit många sedan han inte bara slutade i deathmetal orkestern Bloodbath, utan att han även lagt ner growlandet helt och hållet. Inför att Opeth ska kliva på så räknar jag med att bara luta mig tillbaks och njuta av försklassiga musiker som gör det de gör bäst. Och de gör det bra. Enligt herr Åkerfeldt så har bandet inte stått på en scen på 9 månader. Det kan jag säga märks inte. Det är så bra som man förväntas sig. Då säger helt plötsligt Åkerfeldt att de ska spela en låt från skivan My Arms Your Hearse och jag vaknar till liv. Kommer de verkligen…? Det gör de, de drar igång ”Demon of the Fall” och Åkerfeldts growlande låter dovare än det gjort på länge! Det var inte en så dum idé av han att spara på det krutet några år. En ytterst nöjd Herr Hulth dumflinar sig igenom resten av spelningen.

 

20160617_210201Då var vi framme vid kvällens höjdpunkt och varför över 54 000 människor köpt biljett. Introt till ”If eternity should fail” från senaste albumet The Book of souls får nackhåren att resa sig. Mycket bra val av öppningslåt. Min oro över Bruce röst försvinner direkt. Det som gör mig mer orolig är tyvärr ljudet överlag. Först trodde jag att det berodde på vart vi satt men under ”Speed of light” hörs det att det är något knas med Bruces mikrofon. Tråkigt när det blir så. Men det skitar man i när ”Children of the damned” sätts prickfritt. Varken jag eller min sambo, som är den stora Maiden fantasten i det Hulthiska hushållet, trodde att de skulle damma av den. Härligt att bli överraskad.

Vidare hade de kunnat strukit ”Tears of a clown” då den inte gör sig bra då ljudet inte är hundraprocentigt. Några låtar som gör sig bra mycket bättre är ”The Trooper” och ”Powerslave”. Nu vaknade publiken till rejält vill jag lova och energin börjar smitta av sig ordentligt. Det börjar bli svårt att sitta still på sin plats nu. Under ”Book of souls” gör sig Eddie tillkänna. Denna gången som en mayaindian mumie vankar han ut på scenen, kliar sig i skrevet, pekar finger åt publiken, blir grundlurad av scenclownen Janick Gers för att till sist få hjärtat utslitet ur brösten av Bruce. Fånigt? En smula. Underhållande? Det vet du.

Nu kommer vi till triumftider. Ullevi exploderar till de första tonerna till ”Hallowed be thy name” och det går inte att värja sig. Alla sjunger med, Herr Hulth pajar rösten och Bruces sista utdragna ton i låten ger en gåshud. Och inte kan man sätta sig då de river av magiska ”Fear of the dark”. Ingen sitter nu. Inte ens småtjejerna som satt med näsorna nedtrycka i sina telefoner under hela Opeth spelningen klarar av att undgå den energin som löper genom Ullevi. Eddie dyker upp igen under låten ”Iron Maiden”, då i form av en kolossal ballong bakom trummisen Nicko McBrain och jublet hördes säkert hela vägen till Nordstan.

Någon minuts paus innan ett grönt diaboliskt ljus lägger sig över scenen och ”The number of the beast” rasar iväg. Vi har alla hört låten minst tusen gånger och kommer med största sannolikhet höra den tusen gånger till. Live är det dock något helt annat. Det är fantastiskt när man tänker på att den låten fyller 33 år i år och låter fullständigt tids lös. Det är dock efter den då det händer något som jag kommer ta med mig i många år. Hela Ullevi står upp, alla applåderar och vrålar ut sin kärlek och respekt till ett band som vi inte visste om vi skulle få se då det blev känt att herr Dickinson drabbats av cancer. I nästan fem minuter får han inte fram ett enda ord. Från där vi satt var det svårt att se men jag kan sätta halva min skivsamling på att Bruce blev så tagen av responsen att han fällde en tår. Otroligt kraftfullt och när flera tusen lampor på allas telefoner lyser upp under ”Blood Brothers”, då blir man nästan religiös. Aftonen avslutas med ”Wasted Years” där även Adrian Smith hjälper till med sången. Ett suveränt avslut på en skitbra afton.

 

bloodbrothersDagen efter så går tankarna runt om vad man sett och hört kvällen innan. Det var mycket att ta in. Man var fundersam om Bruce fått tillbaks sin legendariska energi efter cancer och även om han spexade mer med mickstativet än att springa omkring som en påtänd iller (vilket han även gjorde), även om man gärna hade hört den eller den låten istället för de som var på setlistan så finns det inte mycket att klaga på. Visst, ljudet störde man sig lite på men det var en bagatell i det stora hela. Det som går igenom Herr Hulths huvud är att Iron Maiden är det sista stora arenabandet får den gamla skolan vi har kvar nu som fortfarande kan leverera. Hur den nuvarande generationens band och de framtida banden kommer att te sig för att kunna sälja ut arenor vet jag inte. Jag hoppas bara att jag kan besöka Ullevi igen om 5-10 och se ett ”nytt” band som lyckats. Hatten av till Iron Maiden, erat första intryck på mig live blev ett som jag kommer ha med mig livet ut.

Bäst: Så mycket material från ”The Book of Souls”

Sämst: Att ljudet inte var bättre

Helhets betyget för aftonen: 4,5/5

Leave a Comment