ACCEPT – BLOOD OF THE NATIONS

Sep 12th, 2010 | By | Category: CD, Recensioner

Ett ACCEPT-album utan Udo Dirkschneider framför micken låter som upplagt för en katastrof. Men ett vokalistbyte behöver nödvändigtvis inte sänka hela fartyget. Udo var ett vitalt organ i ACCEPT, men han var inte oersättlig. Med nyinsatta sångaren Mark Tornillo har ACCEPT bevisat att de fortfarande är i allra högsta grad levande.

Om ACCEPT är ringrostiga efter att inte ha befunnit sig i studion på 14 år så döljer de det väl. Beat the Bastards sparkar igång plattan med tunga riff, en fantastisk refräng och ett minst lika bra soloparti. Tornillo’s pipa är måhända inte lika rakbladsvasst ren som Udo’s, men den för tankarna till hur Brian Johnson’s (AC/DC) och Eric Adams’ (MANOWAR) avkomma skulle låta – inte illa alls. I nästa spår Teutonic Terror växer sig MANOWAR-känslan ännu ett par snäpp starkare, och nu är inte bara Tornillo skyldig. MANOWAR i all ära, men låten blir dock en aning tjatig mot slutet.

The Abyss får in skeppet på en ny kurs. Den har en intressant, mystisk vers som stegras till en mäktig refräng och bryts av i mitten med ett förvånansvärt vackert, lugnt break. En underbart mjuk melodi som får nackhåren att resa sig för lyssnaren vidare in i titelspåret Blood of the Nations, som uppnår dimensioner man inte hade kunnat föreställa sig. Tornillo’s raspiga åskmullerröst skär med skarpvässad tveklöshet upp i de övre registren och får metalhjärtat att slå. Fruktansvärt bra.

Skivans mörkaste spår Shades of Death inleder med ett hotfullt akustiskt lugn som övergår till mörka, hårda riff. In i den sista minuten skär låten in så djupt under ytan att det återigen framkallar rysningar. Locked and Loaded rivs av lika snabbt som hårt och bevisar att ACCEPT fortfarande kan göra låtar värdiga genren speed metal.

Balladen Kill the Pain stoltserar med en smärtsamt vacker sologitarr som flyter ihop med Tornillo’s röst, som ingalunda gör sig sämre i denna typ av låt. ACCEPT lyckas få balladen både kraftfull, fin och intressant, en uppgift som alltför sällan genomförs med framgång.
Som en obeveklig, positiv kraft tar sig Rollin’ Thunder fram och byts av med Pandemic, som framförs i äkta 80-talsandra. Dessa två samt de följande två spåren New World Comin’ och No Shelter håller albumets höga standard men är något mindre utmärkande än dess tidigare höjdpunkter. Outroriffet i No Shelter är dock misstänkt likt ett riff i IRON MAIDEN’s låt The Legacy. Kedjorna spänns till bristningsgränsen när sista låten Bucketful of Hate dras igång med knivskarpa riff och värdigt avrundar Blood of the Nations.

Plattan är kanske en aning för lång. Men det vilar en särskild anda av jämnhet och självklarhet över albumet som jag önskar att jag fick uppleva oftare. ACCEPT sammanfogar förstklassiga riff av det tyngre slaget med enkla men känsloväckande melodier och sanslöst bra solopartier. Dessa råvaror, kryddat med power metal-vibbar, smälter ihop till en otroligt mäktig helhet.
ACCEPT, det här är det bästa ni har klämt ur er på 25 år.

BÄST: Beat the Bastards och Blood of the Nations. Obeskrivlig perfektion i ljudformat.
SÄMST:
Tyvärr. Finns ingen dålig låt på den här plattan.

BETYG: 4,5/5

One Comment to “ACCEPT – BLOOD OF THE NATIONS”

  1. […] Tyska Accept utan Udo? Ja det kan tyckas underligt men det är ju faktiskt så att han längre inte är med i bandet. Senaste plattan ”Blood of the Nations” fick höga betyg och lovord av min kollega Miranda. För er som missat den kan ni läsa den här. […]

Leave a Comment