THERION – SITRA AHRA

Sep 27th, 2010 | By | Category: CD, Recensioner

För två år sedan såg framtiden dyster ut för THERION, då i stort sett alla medlemmar lämnade bandet. Men grundaren Christofer Johnson vägrade med en dåres envishet att ge upp och detta har uppenbarligen givit resultat. Ny trummis, ny basist, ny gitarrist, ny vokalist – ett nytt THERION? Men eftersom THERIONs musik skvallrar om att de knappast är rädda för att inte hålla sig till mallen är jag inte särskilt orolig. För ett band som har mångfald som ledord finns inga regler.

Inledande Sitra Ahra, med viss solosång av Linnéa Vikström, väcker det andliga i mig och bygger skickligt upp intresset innan den lämnar över åt Kings of Edom. I sin enkelhet varierar den svidande bra heavy metal-riff med ett flertal akustiska bitar och körsång när den är som bäst.

Unguentum Sabbati är ett mörkt stycke full av mystik som föder faror ur oformliga skuggor i mörka gränder. Det är ett otroligt starkt spår, men nästkommande Land of Caanan överträffar den med hästlängder. Tiominutaren är inget annat än fullfjädrad mångfald från början till slut. Den bjuder på extremt snygga stämnings- och taktbyten och förvånar med solopartier av diverse klassiska instrument.

Nu åker skivan ner i en liten dalgång. Hellequin blir möjligtvis en aning för pompös. 2012, där Petter Karlsson har tagit över micken, är måhända inte heller ett lika starkt spår som de föregående. Även om denna lägstanivå är ovanligt hög går det inte att förneka att dessa låtar ligger ett par hack under skivans tidigare spår. Cu Chulain har en osedvanligt medioker refräng och varken den eller Kali Yuga III lämnar några djupare fotavtryck efter sig.

När The Shells are Open tar ton halkar skivan in på en intressantare frekvens igen. Men det är när åskvädret Din bryter ut som intensivitet i sitt kärnfullaste jag uppenbarar sig. Stenhårda melodislingor följs av en underbart Rob Halford-liknande sång mot slutet, ackompanjerat av den mäktigaste av körsång, innan den abrupt avbryts. Jag undrar förvirrat om det har blivit strömavbrott innan en gitarr visar vägen in till sistaspåret After the Inquisition: Children of the Stone. Detta är skivans enda lugna låt och förs fram av en barnkör, vilket också är det enda intressanta inslaget. Tyvärr är denna låt enformighetens anfader.

Att injicera opera i heavy metal utan att det blir som en misslyckad korsning mellan påven och en orch är ingen barnlek. Men THERION visar upp en välkomponerad platta som är myllrande artrik men med smakfull balans där alla övergångar känns självklara. Sitra Ahra är en platta som växer sig mäktigare för varje genomlyssning. En imponerande sammansättning som har kraft att ta död på alla eventuella hånfulla fördomar om symfonisk metal.

BÄST: Skulle jag sammanfatta den här plattan i en enda låt skulle det bli Land of Caanan, som fyller ut varenda tum av spektrat. Den koncisa Din måste också tas med.

SÄMST: After the Inquisition: Children of the Stone samt Cu Chulain med grannar. Omslaget är inte något vidare heller.

BETYG: 3,5/5

One Comment to “THERION – SITRA AHRA”

  1. Hagabaga skriver:

    Om inte Kali Yuga III lämnat några större fotavtryck efter sig, så beror det nog på att du inte hört den på hög volym eller inte hört den i en bra stereo. Lyssna med rejäl macka i en riktig stereo och njut av det oerhörda djup som finns i verserna! Lyssna inte i första hand på sången utan djupt nere i mullret. där finns helt fantastiska episka melodier som tar en med på resor till långt långt bort! ; )

Leave a Comment