HELSTAR – GLORY OF CHAOS

Nov 1st, 2010 | By | Category: CD, Recensioner

Inför släppet av sitt åttonde studioalbum Glory of Chaos lovar HELSTAR att det är deras hittills tyngsta och snabbaste skapelse. Nog håller de vad de lovar. Det är hårt, det är tungt, det är snabbt, det är väldigt olikt hur heavy metal-bandet HELSTAR från Texas lät på 80-talet.

När Angels Fall to Hell fyller rummet förs tankarna med en obehaglig hastighet till SLAYERs Mandatory Suicide. Sedan lämnar den tack och lov dessa alltför välbekanta kvarter och ger sig ut på okänt vatten, i alla fall för att vara HELSTAR. Med en harm utan dess like ger de sig i kast med att ge uttryck åt ett okontrollerat, våldsamt ursinne.

Baskaggarna mosar sönder högtalarsystemet och de mordiska riffen väller ut i imponerande mängder. Pandemonium har brutit ut. Låten visar sig vara ett riktigt praktexemplar på röjig thrash metal, vilket är mer än man kan säga om dess efterträdare. Monarch of Bloodshed är en osedvanligt seg och tjatig historia, men efter fem långrandiga minuter höjs den musikaliska ribban igen med den enkelspåriga Bone Crusher. Folklig och rättfram lägger den sig direkt tillrätta på platsen som skivans hittills bästa spår.

När Summer of Hate inleds tar riffmaskinen en paus och ger plats åt lite variation. Ett dunkelt akustiskt intro gör att öronen åter igen blir mer mottagliga för detaljer. Den mystiska tråden tas upp igen i låtens andra halva med ett storslaget riff i samverkan med en utmärkande basgång.

Deathtrap och Anger är två tvillinglåtar som är precis lika råa och brutala som titlarna utlovar.
Jag har dock svårt att skilja paret åt utan att använda förstoringsglas och skalpell. Men två minuter in i det nästkommande tunga spåret Trinity of Heresy snubblar låten överraskande nog in i ett stillsamt akustiskt stycke. Arméer av riff hugger plötsligt huvudet av den fina stunden och låten sparkar igång igen på ett makalöst överväldigande sätt. Denna låt har inte samma aggressiva attityd som resten av sällskapet, men den har istället något annat som tar den till en ännu högre nivå.

Det som verkligen kommer till sin fulla rätt i följande spår, Alma Negra, är James Riveras röst. Här är hans sångmässiga insats helt enastående. Han är ett av få exemplar som har lyckats bibehålla sin pipa intakt sedan 80-talet. Fylligt, kraftfullt och rakbladsvasst anpassar han skickligt sin röst till alla olika växlar. Efter denna uppvisning har dock den sista droppen av vrede runnit ut. En sorglig, djup, akustisk minut vid namn Zero One tonar ut lika snabbt som den kom och efterlämnar en helt annan känsla än den som resten av plattan framhäver.

I sitt nya jag levererar HELSTAR knäckande bra speed/thrashmetal. Som en skoningslös mördarmaskin slaktar de alla tvivel om att de har tagit ett steg framåt i utvecklingen. Dock känns vissa stycken alltför bekanta. Jag har ibland svårt att skaka av mig känslan av déjà-vu i musiken och skulle önska en mer särpräglad signatur för att de ska kunna sticka ut i den enorma ocean som antalet speed/thrashmetalband utgör. Men det är också det enda. Annars har HELSTAR komponerat ett enhetligt album sammansvetsat med en svindlande hatisk intensitet.

BÄST: Jag kan inte låta bli att älska skivans svarta får Trinity of Heresy. Den okonstlade Bone Crusher hör också hemma i denna kategori.
SÄMST:
Monarch of Bloodshed håller inte alls samma standard som resten av plattan. Men en låt borde gå att förlåta.

BETYG: 4/5

Leave a Comment