|
|
|
Skribent: GetMetal
|
Datum för publicering: 2006-03-27 16:35
|
1980 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL II
Patrik Hellström:
Artist: BLACK SABBATH
Titel: HEAVEN AND HELL
Bolag: Vertigo
|
Att välja en skiva från 1980 är lika svårt som på bakfyllans dag välja mellan pizza, kebab eller hamburgare. Faktum är att AC/DC släppte ”BACK IN BLACK”, JUDAS PRIEST ”BRITISH STEEL”, IRON MAIDEN ”IRON MAIDEN” och OZZY OSBOURNE ”BLIZZARD OF OZZ””. Vilken skall man välja? Fler skivor finns och efter närmare eftertanke faller valet på ännu en klassiker från detta årtal nämligen:
BLACK SABBATH ”HEAVEN AND HELL”.
Ronnie James Dio hade slutat/fått sparken från RAINBOW och Tony Iommi knöt honom till sig som efterträdare till en viss Ozzy Osbourne. BLACK SABBATH utan Osbourne var för många en omöjlighet, men Dio har för mig alltid varit den bättre av de två. Min kopia av Heaven And Hell införskaffades några år efter detta aktuella årtal. Faktum är att min första skiva med BLACK SABBATH var Live Evil som jag införskaffade 1983 tillsammans med en viss skiva vid namn Holy Diver…
Heaven And Hell pryds av ett omslag med tre pokerspelande änglar rökandes cigaretter. Kanske provocerade på sin tid med så här 26 år senare ett rätt harmlöst tilltag. Vinylskivan innehöll åtta spår med fyra låtar på varje sida.
Det inledande spåret ”Neon Knights” var den sista låten som spelats in för skivan och även den enda som basisten Geezer Butler varit delaktig i. Här märks redan från start det ”nya” sound som BLACK SABBATH får i och med sångarbytet. Dio tar sina drakar och demoner in i bandet och den Svarta Sabbathen blir om möjligt ännu mörkare och mystiken breder ut sig. Neon Knights är en ganska snabb sak som höjer ribban avsevärt från föregående skivor. Tempot bryts redan i andra låten då vackra ”Children Of The Sea” tar vid. Detta verk har till mångas glädje på senare år börjat figurera i Dios liveset. Två inledande 10 poängare bryts tyvärr av Lady Evil som är ett dussinspår. Sen kommer vi till ett av hårdrockshistoriens flaggskepp, titellåten Heaven And Hell. Mer genialiskt och bättre hårdrock går ej att få. Ta bara texten, här drar Dio sin fantastiska textlyrik till sin spets då han förkunnar att himmel och helvete kanske är ett synonym för världen vi lever i. Detta är helt enkelt ett mästerverk i låtskriveri både i text och musik.
Andra delen av skivan håller inte riktigt samma klass som den första. Det är dock svårt att toppa en låt som ”Heaven And Hell”. Man kan dock tycka att de kunde ha försökt lite mer, för den popiga ”Wishing Well” är plattans svagaste länk. Hårdrocken är glädjande vis tillbaka redan i följande spår, ”Die Young”. Ett snabbt Sabbath nummer som under Tony Martins tid med bandet fick en plats i setlistan. Inte helt oförtjänt då detta är en bra representant för det ”nya” BLACK SABBATH.
Suggestiv 70-tals groove går att hitta i ”Walk Away”, misstanken finns att bongen gick varm när denna skrevs. Låten är en liten parentes då den inte riktigt passar in. Avslutningsvis hittar vi ”Lonley Is The World”, en av mina verkliga favoriter. En lugn avslutning på denna klassiker där Dio visar vad sina stämband kan.
Heaven And Hell är inte helt jämn i låtkvalitet. Men med låtarna ”Neon Knights”, ”Children Of The Sea”, ”Heaven And Hell”, ”Die Young” och ”Lonley Is The World” skriver den in sig i rockhistorien som en av de bästa skivor som någonsin gjorts. Alla visste vad Dio gick för sångmässigt i och med hans medverkan i RAINBOW, få kunde nog inte förutspå att ekvationen BLACK SABBATH och Ronnie James Dio skulle bli så här bra.
Tracklisting
Neon Knights
Children of the Sea
Lady Evil
Heaven & Hell
Wishing Well
Die Young
Walk Away
Lonely is the Word
|
Betyg 5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida
Tina Cederberg:
Artist: JUDAS PRIEST
Titel: BRITISH STEEL
Bolag: CBS
|
Att välja den hårdrocksplatta som betyder mest för mig från 1980 var inte alltför svårt. Valet stod mellan ”British Steel” och Black Sabbaths ”Heaven and Hell”. Men det blev alltså Judas Priest. Varför? Ska kanske börja med att säga att 1980 hade jag inte aktivt börjat köpa hårdrock ännu, det kom runt 1982. Men för mig är ”British Steel” tidlös. En skiva som jag fortfarande 26 år senare kan sätta på och verkligen njuta av. Och det är ett mycket gott betyg!
”British Steel” är väl en av de mest kommersiella verk som Judas Priest släppt ifrån sig, men det är ingen nackdel i det här fallet. Tvärtom. Jag älskar melodierna, riffen, gitarrsolona, alla dessa saker som direkt satte sig i min skalle och har stannat kvar sedan dess. Tom idag känner jag för att sjunga med och headbanga när ”United” spelas på det lokala ölhaket. Klassikerna ”Breaking the Law” och min personliga favorit ”Living After Midnight” håller alla än idag.
”Metal Gods” inte att förglömma, låten som fortfarande idag bäst beskriver de läderklädda judeprästerna.
För när Rob Halford kliver upp på scenen i läderutstyrseln är han fortfarande…..just det, the Metal God.
Tracklisting
Breaking the Law
Rapid Fire
Metal Gods
Grinder
United
Living After Midnight
You don’t have to be old to be wise
The Rage
Steeler
|
Betyg 5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida
Jonas Wettmark:
Artist: IRON MAIDEN
Titel: IRON MAIDEN
Bolag: EMI
|
1980 var uppenbarligen ett bra skivår. Uppdraget att välja en favoritskiva från detta år var således aningen svårt på grund av det digra urvalet. Till slut föll dock valet på IRON MAIDENs klassiska debut. Med deras debut avses den självbetitlade fullängdaren och inte EP:n ”THE SOUNDHOUSE TAPES” som föregick ”IRON MAIDEN”.
IRON MAIDEN var länge ett band jag lyssnade på i smyg. Anledningen till detta var att min barndomskamrat Robert, nu ett av de högsta hönsen på GetMetal, ej erkände sin beundran av W.A.S.P. och andra tuffa grupper undertecknad var tilltalad av. Den enda musik han sade sig uppskatta var framförd av bystdrottningen SAMANTHA FOX och, givetvis, av IRON MAIDEN. Som en mindre vendetta för att han vägrade erkänna att han smygdiggade W.A.S.P., KISS och de andra (envisa rykten om att den unge Robert hade W.A.S.P.s debutplatta gömd under sängen florerade ideligen under denna tid) vägrade jag följaktligen att bekänna mig till järnjungfruns musik. Dessutom tyckte jag inte att medlemmarna i bandet såg lika coola ut som sina mer hårdsminkade kollegor. Slutligen vann dock IRON MAIDENs musik över min fåfänga och idag tillhör de favoriterna inom den så kallade 80-talshårdrocken (även om detta är ett ytterst vitt begrepp).
IRON MAIDEN bestod vid debuten av basisten och Steve Harris (bandets grundare och högste befälhavare), gitarristerna Dave Murray och Dennis Stratton, sångaren Paul Di’Anno samt batteristen Clive Burr. Största skillnaden mellan denna sättning och dagens dito (där Harris och Murray är kvar) utgör givetvis Paul Di’Anno. Många åsikter finns om denne sångare, men han gör ett ypperligt jobb på ”IRON MAIDEN” och även på efterföljande ”KILLERS”. Det råder ingen tvekan om att Bruce Dickinson är en bättre sångare rent tekniskt sett, men hans version av bland annat ”Prowler” är inte alls i samma klass som Di’Annos. Detta har förmodligen mycket med nostalgifaktorn att göra. Den version lyssnaren hör först är oftast den som drar det vinnande strået. ”Det är tufft att konkurrera med minnen”, som den gode Steve Harris sade i en intervju. Det råder ingen som helst tvekan om att bandet åstadkom ett gott val i och med Bruce Dickinsons intåg. Det är mycket svårt att föreställa sig att förslagsvis ”SEVENTH SON OF A SEVEN SON” skulle fungera lika bra med herr Di’Annos vokala insatser. Oavsett vilket är alltså Di’Anno den perfekte sångaren för IRON MAIDENs förtjusande fullängdsdebut.
Bandet själva var föga belåtna med inspelningarna av sitt förstlingsverk. Faktum är att Steve Harris, i exceptionellt läsvärda bandbiografin ”RUN TO THE HILLS”, hävdar att bandet producerade verket själva med hjälp av en tekniker. ”Producenten” Will Malone, som var den tredje producenten som testades, satt mest och dagdrömde i studion. Till slut fick IRON MAIDEN (läs: Steve Harris) nog och tog saken i egna händer. På mitt CD-exemplar (mina vinyler återfinns på annan ort) av plattan finns inte ens några uppgifter om produktion utsatta. En annan smålustig detalj är att trummisen Clive fått efternamnet Durr i stället för Burr.
Nåväl, ”IRON MAIDEN” har inte kommit att gå till historien som den mest producerade MAIDEN-skivan någonsin, något som inte alls är att förakta i sammanhanget. Den råa och nakna produktionen passar lika bra ihop med låtarna som glass och chokladsås gör. Livekänslan är påtaglig och det känns i det närmaste som om åhöraren står i samma rum som bandet själva.
”IRON MAIDEN” har verkligen åldrats med värdighet, vilket troligtvis beror mer på de odödliga kompositionerna än på själva produktionen (även om den för albumet, i mitt tycke, utmärkta produktionen också bidrar). ”IRON MAIDEN” låter inte som det IRON MAIDEN vi känner idag. Verket innehåller en del ”simplare” stycken (vad gäller arrangemang och framtoning) i form av hiten ”Running Free”, konsertklassikern ”Iron Maiden” och ”Charlotte The Harlot”, men debuten ger också en föraning om vilken riktning bandets musik skulle ta i och med mer intrikata spår som ”Phantom Of The Opera” och ”Remember Tomorrow”.
Öppningen, ”Prowler”, framstår fortfarande som en av bandets tre bästa låtar (denna exklusiva listas resterande innehåll består av ”The Clairvoyant” och ”Aces High” om någon är intresserad). ”Remember Tomorrow” är en mäktig låt med episka undertoner. ”Running Free” kan tyckas simpel, men är mästerlig i all sin enkelhet. ”Phantom Of The Opera” är en uppvisning i tempobyten och mer invecklade strukturer utan att för den sakens skull förlora den viktiga känslan av att det fortfarande är samma låt publiken hör.
Instrumentala stycken har aldrig stått högt i kurs hos Eder recensent. Det finns undantag, men ”Transylvania” hör dessvärre inte till dem. Låten i fråga passar utmärkt in på skivan, men den skulle vara den första låt som gick bort vid en eventuell sållning. Med tanke på att IRON MAIDENs debut endast består av endast åtta låtar var säkerligen inte en dylik aktuell, något som måhända bidragit till att ”Strange World” existerar. Det är egentligen ingen dålig låt, men den framstår som aningen blek i jämförelse med sin tvilling ”Remember Tomorrow”. Dave Murray-kompositionen ”Charlotte The Harlot” är en låt undertecknad aldrig har tyckt varit i paritet med resten av skivan, men på senare år har detta faktiskt förändrats. Gitarrerna, versen och framför allt det briljanta sticket är mumma för själen, men refrängen framstår fortfarande som billig och en smula plump. Titellåten rundar av skivan på ett utomordentligt vis, även om den inte direkt är någon personlig favorit. Den är dock en låt som blir bättre med ett par innanför västen, allsångsvänlig som den är.
Sammanfattningsvis är den första halvan av ”IRON MAIDEN” mästerlig. Den andra halvan lever i skymundan av denna, men är ändå mycket bra. Givetvis har alla tuffa hårdrockare denna platta i skivhyllan…
Tracklisting
1 Prowler
2 Remember Tomorrow
3 Running Free
4 Phantom Of The Opera
5 Transylvania
6 Strange World
7 Charlotte The Harlot
8 Iron Maiden
|
Betyg 4,5 av 5 möjliga
Bandets hemsida
|
|
|
