SWEDEN ROCK FESTIVAL - 3 DAGAR I 666 GRADERS VÄRME

Anländer vid lunchtid till festivalområdet som är varmt och skönt. Senare på dagen känns det som Satan själv lagt en hand över området. 666 grader i skuggan, eller Hotter than Hell som Kiss sjöng. Efter att under gårdagskvällen blivit slagen i huvudet av Mr Jim Beam känns hettan till en början outhärdlig, men varför klaga när sommaren äntligen kommit till vårt avlånga land. Går en sväng på området och ser lite av Entombeds konsert, det låter som det alltid gjort, men nog var det två gitarrister förut? Vi möter även upp GetMetal pojkarna, Robban har redan en öl i näven. Tillsammans beger vi oss till Festival stage för att se Doro. Med inga förväntningar alls överraskar hon starkt, hon sjunger bra och har stark karisma. Tuff brud i hårdrocksförpackning (läs: läder) som lyckas charma Sweden Rock publiken. Men varför spelas en cover på Judas Priest ”Breaking The Law”? Engelska powermetalbandet Dragonforce står på tur. Har egentligen bara sett/hört en låt av dessa herrar från någon promo DVD. De presenteras som ”the fastest band in the world” och det verkar som de försöker leva upp till detta och lyckas säkert, tyvärr glöms bra låtar och groovet (svänget) bort i detta inferno av snabba toner och dubbla baskaggar. Sångaren ZP Theart (ursäkta, men vad sa du att du hette?) måste även ha bevittnat ett antal konserter med en viss Sebastian Bach då mellansnacket är smått identiskt och karl verkar tro att alla i Sverige heter Motherfucker. Dragonforce vinner inga röster här, spelmässigt duktiga men var är låtarna? Gamla tyska Bonfire visar sig vara en trevlig historia tills de envisas med att spela Creedence ”Proud Mary”, då får GetMetals fotograf nog och vandrar bort för att fotografera återuppstådda Easy Action. Kvar från originalsättningen är Kee Marcello och Zinny Zan. Easy Action 2006 är musikaliskt sätt helt okej, Kee Marcello kan lätt sälla sig i ledet som en av världens bästa gitarrister och resten av bandet står upp bra. Tyvärr gör inte Zinny Zan det, sjunga kan väl karln fortfarande, men framträdandet är mest patetiskt. Zinny Zan var cool när han var med i Shootgun Messiah, han såg ut och var en tvättäkta rockstjärna. Nästan 20 år senare är scenariot ett annat. Zinny vill säkert att allt skall vara som förr, åldern har dock tagit ut sin rätt. Inte skulle väl Zinny för 20 år sedan ha svårt att veva med mickstativet och lyckas tappa micken inte en utan två gånger. Shit happens, men bara en gång får vi hoppas. Att vara fotograf under Sweden Rock Festival är en fröjd. Alltid trevliga stage managers och vakter, är det något speciellt som gäller vid en viss konsert ses det till att alla får den information som behövs. De vet att vi alla är där för att göra ett jobb och skulle det vara så att det är något problem med vissa krav från någon artist är det de som himlar med ögonen och vi mumlar alla i kör ”jävla rockstjärnor”. När Journey kliver upp på stora festivalscenen visar de var skåpet skall stå. Vi serveras AOR i världsklass. De som aldrig hört Journey förstår ändå, det blir nästan inte bättre än så här (idag i alla fall). Efter ett försök att se Hardcore Superstar ger vi upp, det är sjukt med folk i Rockklassiker tältet och helt omöjligt att varken komma fram eller se något. Synd för jag hade verkligen vilja sett dem. Deep Purple avslutar denna första dag av festivalen. Detta klassiska hårdrockband som headline är tveksamt. Visst de är en av de största, men inte 2006. Ian Gillan ser mer ut som en go gammal morfar när han går barfota över scenen. Saknaden av Richie Blackmore gör Deep Purple småhalt och lite lytt, dessa 70-talets slynglar gör idag mysrock av det gamla. Charmigt i sig men inget för mig. Trötta och lite uttråkande går vi innan de spelat Smoke On The Water. Kudden på hotellet ropar efter oss, det är en dag imorgon också.