SWEDEN ROCK FESTIVAL - 3 DAGAR I 666 GRADERS VÄRME PART II

Solen svider bra i skinnet när vi kliver upp på fredagsförmiddagen. Lika bra att smörja in sig med hög solskyddsfaktor då vädret inte verkar bli sämre idag. Kan inte låta bli att förundras över många av de inbitna festivalbesökarna. Missförstå mig rätt, Sweden Rock Festival är nog landets trevligaste och lugnaste musikfestival där rockmusik är inblandat. Det jag menar är klädseln. Kanske jag börjar bli gammal men skall jag under dagen spendera 14 timmar på festivalområdet vill jag i alla fall göra det bekvämt klädd. I denna gassande sol kommer både tjejer och killar i skinnbyxor, det är tjocka läderkängor som slutar ändå uppe vid knäet och stora skinnjackor. Hallå det är 30 grader (förlåt 666)! En annan art är glamrockaren, han har blivit mer och mer vanlig och syns nu även rätt frekvent på Sweden Rock. Här är min fråga, hur orkar man lägga 2 kilo smink i ansiktet och använda en hårspraysburk om dagen, speciellt om man bor i tält och är bakfull? Roligast är killen som vi redan träffat på vid lunchstoppet vid Jönköping på väg ner till festivalen. Han ser ut som han dagen innan kom på att han skulle vara glamrockare. Östermalmsfrisyren har färgats blå och tuperats till ett råttbo. T-shirten med Mötley Crue är ny och bär tydliga spår av desperata försök att få den så trasig och sliten som möjligt. Långkalsongerna han har på sig drar inga paralleller till sex, drugs och rock´n roll, men det har tydligen ingen talat om för honom. Vid festivalområdet är det ännu varmare än gårdagen. Vi förpassar oss till Rock stage där Arch Enemy skall inleda dagen, har sett dem några gånger och de håller alltid hög klass. Sweden Rock konserten är inget undantag. Sångerskan Angela Grossow låter som Djävulen själv och headbangar frenetiskt. Hon är inget lätt fotoobjekt, inte för headbangandet utan för att hon är så liten och hennes mick är så stor. Grossow har också en förmåga att vinkla den (micken) över hela ansiktet. Jag gillar att Mike Amott tog in Fredrik Åkesson (Talisman) som ersättare för sin avhoppade bror. Åkessons spelstil gör Arch Enemy gott. 75 minuter senare ges Arch Enemy högsta betyg, Sverigies bästa dödsmetallband! Efter att ha blivit överkörda av Amott och co. är humöret på topp och Gotthard står på tur. Dessa herrar från Schweiz är ett av mina absoluta favoritband. De ligger i gränslandet mellan rock / hårdrock och sångaren Steve Lee har en fantastisk röst. Med sitt framträdande på Sweden Rock vinner de nog många hjärtan. Hårdrock behöver inte alltid vara så dystert och mörkt, Gotthard visar att det kan handla om livsglädje och serverar en positiv energi till den nu solbrända publiken. Lee sjunger som en gud och rysningar letar sig upp för ryggraden. Behöver jag säga att de var bra? Klockan tre på eftermiddagen händer en olycka på festivalen. En gigantisk krock, förvriden metall sprids mellan Sweden stage och Rock stage. Det är Gamma Ray och Metal Church som kört ihop. Många är lite kluvna till detta och undrar vilket av bandet som skall bevittnas. Med facit i hand gick Gamma Ray hem med segern publikmässigt. Då ingen av banden är riktiga favoriter börjar vi hos Kai Hansens Gamma Ray för att senare se slutet av Metal Church. Då hettan är fienden nummer ett konsumeras stora mängder vatten under dagen. Kön till vattenstationerna skvallrar om att dagtid dricks i år mer vatten än öl. Den dagliga älgwoken intas snabbt innan nästa band står på stora festivalscenen. Förväntningarna ligger i luften när Queensryche äntrar scenen. Med uppföljaren Operation Mindcrime 2 i ryggen inleder de med storebror. Den första Mindcrime-skivan som kom 1988 skall ses som en milstolpe i hårdrockshistorien. Här presenteras den live och till en början är det hur bra som helst. En bit in i konserten börjar dock sångaren Geoff Tate visuellt försöka tolka historien och tillsammans med sångerskan Pamela Moore i rollen som syster Mary ge publiken en inblick i skivan. Detta funkar inte för mig, spela och sjung, det räcker för mig. Var snäll och lämna rockteatern till de som klarar av det (läs. Alice Cooper). Queensryche är bra trots den fåniga teatern och de avslutar sin konsert med Jet City Woman och Empire. Med ett fullspäckats schema som denna dag står Kamelot på tur. Amerikansk powermetal med en norsk sångare som här ges pris för årets snyggaste backdropp (skynket bakom trummisen). Bilden är en variant av omslaget till nya skivan ”The Black Halo” och mäkta imponerande. Kamelot är lysande som liveband, roligaste blir det när låtarna från skivan Karma spelas. Bandet gör också ett tappert försök att elda upp oss stackars fotografer med fyra eldpelare som skjuter i höjden under första låten. Solen har senan länge härdat oss så bättre lycka nästa gång. Solen börjar sakta sjunka och scenen fylls med rök på stora scenen, en baston mullrar över fältet. Fotografkollegan Michael Johansson som står mitt framför de gigantiska sub-basarna flyttar sig snabbt åt sidan. Jag står fyra meter ifrån dem och vibrerar i hela kroppen, ber en stilla bön att ingen av fotograferna har hjärtproblem. Alla överlever och nu står Cronos på scenen, det är dags för Venom! Med inga förväntningar alls överraskar Venom, till min stora förvåning gillar även min flickvän Linda detta spektakel i Djävulens tecken. Cronos och hans Venom levererar en energi utan dess like och vi läs oss all skrika: EVIL….SATAN! En som vet vad hårdrock handlar om är Blackie Lawless, han verkar också fatta vad en festivalpublik vill ha. WASP är näst sist ut denna fredag och inleder med ”On Your Knees”, vi serveras ett best of set och Lawless gör sitt bästa för att toppa de andra konserterna under dagen. Han är mycket nära att lyckas när han radar upp "Chainsaw Charlie (murders in the new morgue)", ”Wild Child”, ”Sleeping In The Fire” och ”I Wanna Be Somebody”. Sågklingorna sitter återigen runt Lawless handleder. Sivert Öholm passa dig! WASP är tillbaka! Def Leppard avslutar denna hektiska fredag. De gör ett avslappnat framträdande med sin melodiösa rock. Joe Elliott sjunger riktigt bra och bandet är supertajt. Roligast är de gamla låtarna och främst från skivorna Pyromania och Hysteria. Bandet har en ny skiva ute med coverplattan Yeah!, de envisas naturligtvis med att spela låtar från denna. Rådet är: skit i det, det är ändå inte era låtar och spela mer gammal Leppard! Smålöjligt är också att vi bara får fotografera två låtar, vilket är lite tajt med fotodiket fullt av fotografer. Den planerade efterfesten på hotellet blir lika med noll. När jag ställer mig i duschen känns det som sängen är mer lockande än sprit. Nykter somnar jag som ett barn med Venom skanderade EVIL…SATAN innanför pannbenet.