SWEDEN ROCK FESTIVAL - 3 DAGAR I 666 GRADERS VÄRME PART III

Sista dagen på festivalen och vid hotellet ligger diset lågt över havet. Det är till och med så kyligt denna morgon att vi beslutar att äta hotellfrukosten inomhus. När vi lite senare tar bussen till festivalområdet skingrar sig molnen snabbt och en klarblå himmel gör sig igenkänd. Idag känns dock en svalkande bris som kommer över vattnet. Storyteller inleder dagen på Zeppelin scenen och lite senare drar Crucified Barbara igång på Sweden stage. Har svårt att förstå mig på deras storhet (Crucified Barbara) då de för mig är ett i mängden skräniga rockband som inspirerats av Kiss och Aerosmith. Kanske kan kallas mansgris, men tjejer kan aldrig att bli lika bra rockmusiker som killar. Crucified Barbara är definitivt inget undantag. Om Dave Mustaine tog hem 2005 års medalj ”Farbror tråk”, går i år priset till Michael Schenker. Han tittar knappt åt publiken när han kommer in på scen och börjar stämma gitarren (!). Sedan spenderas resten av konserten studerandes scengolvet eller sin egen gitarrhals. Har aldrig sett MSG förut och vet inte om detta är en genomgående trend i gitarristens uppträdande. Den nya sångaren är slående lik en viss hårdrockproducent vid namn Pelle Säther. En kul parentes är Leif Sundins gästspel. Efter att ha tröttnat på den tråkiga tysken hittar vi roligare sällskap och en svalkande vind vid Zeppelin scenen. Här håller ex Dream Evil gitarristen Gus G hov med sitt band Firewind. Festivalbladet skvallrar om att sångaren skall vara svensk, men knacklig engelska pratas mellan låtarna och visst bryter karln på grekiska? Nåväl, Firewind är bra, så bra att vi blir kvar hela konserten. Gus G briljerar med sina flinka fingrar och ser ut att trivas i solskenet. Seneftermiddagen spenderas i gröngräset för att vila öron och kropp. Snart drar dock Sodom igång på en närliggande scen, tystnaden och lugnet bryts. Att vara på Sweden Rock Festival är så mycket mer än bara konserter, visst de utgör merparten av kakan, men stämningen nere på festivalområdet är speciell. Skulle man mot förmodan ha tråkigt är det bara att slå sig ner och se sig omkring. Alltid finns det något hårdrocksoriginal som passerar, aldrig har det varit så roligt titta på folk. Folk vi minns: killen i vikingautstyrsel komplett med djurhudar och horn, domanitrix-tjejen i latexförpacking som måste ha svettats floder i värmen, killen med hockyhjälm komplett med dildo i pannan. Listan kan göras lång men bäst är nog ändå norrmannen i den långradiga heldräktspyjamasen med pälsstövlar och varulvshänder. Det finns ett brett utbud av mat att välja från, de obligatoriska hamburgarna, pizzan och kebaben behöver knappt nämnas. Istället är det roligare att rikta in sig på den goda älgwoken som är världsklass, även vildsvinet skall enligt källor hålla samma standard. Det går även att få thaimat, pasta, tacos, vegetarisk, langos och våfflor. Hungrig behöver man inte gå från denna festival, det roliga är att alla verkar ha enats vid samma pris: 50 spänn. Innan Edguy kliver upp på scen vid sextiden gör vi misstaget att gå förbi stora scenen. Där spelar The Sensational Axel Harvey Band, hur dessa lyckts ta sig in och ens blivit bokade är en gåta. Maken till spektakel har aldrig skådats på Sweden Rock. Harvey själv skall visst vara död sedan många år tillbaka och efter att ha bevittnat resterna borde bandet ha fått gått i graven med honom. Med frontmannen Tobias Sammet i spetsen intar Edguy scenen. Sammet är som Bruce Dickenson på speed gånger tio. Han står inte still en sekund, hoppar, kickar, klättrar upp i ljusriggen och underhåller till fullo. När karln även klarar av att sjunga samtidigt är det bara att lyfta på hatten. Sammet regerar och får snabbt publiken i sin hand. Se och lär alla små popsnören (sa nån Britney?) med backtracks (förinspelad sång), det går att springa runt, hoppa och faktiskt sjunga samtidigt. Det är här man skiljer agnet från vetet. Edguy blandar och ger från hela sin karriär, vi får höra ”Fucking With Fire”, ”Superheros”; ”King Of Fools”, ”Tears Of A Mandrake” för att bara nämna några. När de avslutar sin konsert 90 minuter senare med ”Avantasia” har de sedan länge vunnit matchen. Edguy och Tyskland tar hem spelen vid Sweden Rock Festival med Gotthard och Schwiez som god tvåa. Det är annat det än att glo på fotboll när man är på hårdrocksfestival som vissa fördrog att göra! När jag senare på kvällen springer på en smått berusad Tobias Sammet är han mycket nöjd över konserten, efter att vi har småpratat lite ursäktar han sig att han faktiskt håller på att kissa på sig. ”Too much beer”, flinar han innan han stänger in sig i den blå bajamajan. Spektakel nummer två för dagen är amerikanska Ted Nugent. Gillar hans musik, men han borde kanske fundera på att hålla käften. Hans idéer om hur bra krig är, hur dåliga bögar är och hur bra han själv är funkar säkert i söderns USA. Här sänker sig ett löjligt skimmer över hans mellansnack och vad han inte verkar förstå är att svenskarna inte är så dumma som han tycks tro. Skall vi gissa att han röstade på en viss krigsgalen president vid namn Bush? Jag räknar snabbt ut att det är 16 år sedan jag såg Alice Cooper sist, skådeplatsen var då Karlskoga och inte mycket har förändrats. Bakom trummorna sitter fortfarande Eric Singer, Alice hugger huvudet av sig själv, vi får höra ”Billion Dollar Babies”, ”Welcome To My Nightmare”, ”Steven”, ”Black Widow”, ”Under My Wheels” mfl. Det är ändå ett kärt återseende. Alice Cooper 2006 känns trygg, inte alls så otäck som han vill göra gällande med sina utspel med svärd och piskor. Trygg även i det avseendet att han nog aldrig gör en dålig konsert och han har alltid kompetenta kompmusiker med sig. Denna kväll är inget undantag och de båda gitarristerna imponerar i sitt samspel. Har i många år velat fotografera Whitesnake och nu skulle det äntligen ske. Döm om min besvikelse när de knappt tänder lamporna när bandet går upp på scen. Att fotografera med blixt är för mig inget alternativ då det gör livlösa bilder och det är för övrigt förbjudet under konserten med Whitesnake. Skitsamma, nu står i alla fall David Coverdale i mitt linsöga och det är bara att göra det bästa av situationen. I tredje låten har jag honom framför mig, bara mig, Coverdale ler och pekar in i kameran. Plötsligt försvinner hans följespot (strålkastarljus) och jag inser att någon jävel med en stor flagga viftat sig in i mitt ljus och min chans till en kanonbild på Coverdale. Tre låtar är över och jag svär ve och förbannelse över idioten med flaggan. Whitesnake är bra, men tyvärr håller bara Coverdales röst riktigt bra under de tre första låtarna. Gitarristen Doug Aldrige spelar som en gud, men ges tyvärr ett alldeles för långt solo och när en halv låt senare trummisen Tommy med samma efternamn som Doug ges ett lika långt solo är det inte så svårt att läsa genom fingrarna. Coverdale är nog plågsamt medveten om att han inte håller längre röstmässigt. Sweden Rock Festival 2006 är slut, har tagit över 1000 bilder på mer än 25 band. Den måste gå till historiens hetaste värmemässigt, 666 grader i skuggan. Djävulen skulle ha trivts.