|
|
ARVIKA FESTIVALEN 2006
|
En del hårda band hade hittat til Arvika festivalen i år..
|
Som boende på orten så går de flesta Arvikabor på årets stora händelse till festivalen oberoende av vilka band eller artister som spelar. Man går dit för den stora händelse det är när staden ökar med nästan 50% under några dagar i juli. Själv har jag gjort så 13 gånger, men några få gånger så har det varit favoritband på festivalen som man som aldrig trott skulle spela i kommunen. Tool -94, Motörhead, Paradise Lost och Henry Rollins - 99 för att nämna några. Årets upplaga var en sådan speciell fastival, för vare sig regn, åska eller hagel hade hindrat mig från att se Turbonegro live på den gamla grusparkeringen utanför Arvikas Folketspark.
Arvika Festivalen är som de själva säger – En alternativ festival, eller synthfestival i folkmun, men genom åren så har även många stora metalband spelat där.
Den hårda musiken 06 stod Arch Enemy, Turbonegro, Satyricon, Face Down m.fl. för.
Men tyvärr så har festivalen i många år blivit förknippad med dåligt väder med sönder regnade campningar etc.
Årets upplaga, den 15 i ordningen, började med regn av och till redan på måndag och det ostadiga vädret höll i sig även långt in på öppningsdagen. Men som på ett fingerknäpp runt sex tiden på kvällen så log vädergudarna över västra Värmland på riktigt. Molnen försvann och solen vågade sig äntligen fram. Perfekt väder alltså för torsdagens första höjdpunkt för många, de gamla punkveteranerna Dia Psalma som har återuppstått igen sedan att bandet lagt instrumenten på hyllan 1997.
Grabbarna från Strängnäs sparade inte på krutet. De körde låtarna som fansen förväntar sig att få höra av ett band på reunion turné, dvs. de gamla hitsen. Vi fick höra: Tro rätt tro fel, Hon Har, Balladen om lilla Elsa mm. Det låg en stark doft av nostalgi i luften och jag förflyttades tillbaka till gymnasietider igen när Strebers trummis tragiskt dog i en bilolycka och bandet upplöstes, omgrupperade lite och återkom i form av Dia Psalma med skivan Gryningstid 1994.
En mycket bra start på kvällen, toppen spelning!
Svensk/brittiska Arch Enemy stod sedan på schemat. Vi begav oss till festivalens näst största scen, Apollo, för att se och höra damen med den råaste rösten av alla tjejer i metal branschen för tillfället. Jag hann dock bara höra de tre första låtarna innan jag gick till Vintergatans backstageområde för att försöka träffa Happy Tom, basist och sjöman i Turbonegro. Men jag pratade med några personer som sett hela Arch Enemys uppträdande och de var eniga om att det var ett schysst gig.
Joakim Thåström stod sedan på tur att äntra Vintergatan och det var packat med folk framför scenen och i den stora slänten som är som gjord för att sitta/ligga eller stå och njuta av musik. Mina förhoppningar var rejält höga, för Herr Thåström har en rejäl skattkista packad med låtgodis från Ebba Grön och Imperiet tiden.
Jag pratade lite med Joakim innan konserten och frågade honom om han mindes eller visste vad som hände när han spelade i Arvika med Imperiet. (Det blev en ”Woodstock” dvs. folk stormade Folketspark och klättrade över staket och slog in rutor för att komma in.) Han funderade lite och sade sedan:
-”Va har jag varit här tidigare”
Han kom ut och spelade tre låtar helt akustiskt och jag fick en känsla av sömnpillervarning men tänkte att snart drar han igång med bandet och ökar tempot lite grand. Men icke! Thåström förvandlades mer och mer till Tråhkström. De få Ebba och Imperiet sångerna som jag och flera andra besökande väntat på levererades i en sakta lunk. Nej, min forne tonårsidol svek mig rejält kändes det som.
Men som tur var stod festivalens höjdpunkt som nästa akt. Turbonegro skulle strax sprida sin gospel över den förväntansfulla publiken. Det märktes att detta var ett av de band som skulle locka större delen av de ca 15000 betalande. Det blev utsålt på lördag, 16200 sålda biljetter.
Några minuter efter utsatt tid så kommer döds-punkarna från Oslo in på scenen till tonerna av Age of Pamparius i vanlig ordning, den följs av All my friends are Dead.
Hank Von Helvete är ohotad kung på tronen när det gäller mellansnack! Han kommer med utlägg om det ena och andra, levererar klockrena ”One Lines” som värsta stå upp komikern. Det tar fyra låtar tills han förklarar att han vill ta över Allsång på Skansen och bli den nya Lasse Bergbögen. Blir han inte det så kommer han tillbaka till festivalen nästa år och prostituerar sig.
BANG! Så kör dom igång Sell Your Body (to the night). Det märks att bandet har turnerat flitigt och spelat ihop mycket, de är tighta och håller ett högt tempo genom hela konserten. Set Listen innehåller inga konstigheter, det är låtar som, Erection, Are you ready (for some action), Don’t say Motherfucker, mutherfucker Get it On, som bandet tillägnade sina trognaste anhängare, Turbojugends.
Hank hinner innan den ca 90 minuter långa spelningen är över häckla både Thåström och syntarna. Tyvärr inser jag snabbt att det inte kommer att kunna bli något bättre på festivalen efter Turbonegro har tackat för sig och sagt god natt.
Fredagen bjöd på två akter som jag planerade att se. Norska Satyricon och de Svenska manglarna Facedown. Tyvärr så fick Satyr och grabbarna stryka på foten pga. ”Festival syndromet” att man inte kommer iväg i tid.
Facedown hade tyvärr fått den minsta scenen, Lyran, som spelplats och det är i regel ett jädrans kasst ljud där. Lyran är en stor trä oktagon med tre öppna sidor så ljudet bara studsar runt i burken. Men sångaren Marco Aro (ex The Haunted) ser ut att skita i det och de få personer som dykt upp får vara med om en kanonspelning. Men en relativt ny platta i ryggen The Will to Power (nov 05) så blandar dom det nya med en del från äldre alster, The Twisted Rule The Wicked och även från Mindfield. En högexplosiv urladdning som sen sätter punkt för festivalens andra dag.
Om torsdagens väder blev bra, och fredagens finare så blev lördagen riktigt riktigt varm. Klarblå himmel och öl-lampan sken för fullt på himlen. Redan vid 13:00 tiden var jag på plats och när jag gick och kollade in vad knallarna erbjöd så kom det ett riktigt avgrundsvrål från tidigare nämnda Lyran. Upp med programmet fort som attan och kolla in vad detta var. Det var death/thrash bandet Suicidal Seduction som förde ett sjuhelsikes väsen. Detta var ett band som sluppit igenom hårdrocksfiltret när jag spejade in artisterna innan festivalen. Men jag hade med min nio månader gamla son Linus, så vi satt bredvid och lyssnade en liten stund tills han inte ville sitta längre. Gillar ni blandningen av death och thrash så kolla upp detta för mig okända band.
Tyvärr så krockade Astral Doors med sonens mat & sov klocka, så jag fick sikta in mig på bandet som jag längtat efter att få se live sedan debutplattan Volume One, nämligen Hellfueled.
Tyvärr så hade även dom blivit bestraffade med att få spela på scenen Lyran så ljudet var riktigt dåligt. Det var förvånansvärt få som orkade släpa sig dit på lördagskvällen men det var nog flera dagars fylla i kombination med den sena timmen som bidrog till den lilla publiken. Men vi få som faktiskt var på plats fick bevittna en mycket bra spelning utav Husqvarna sönerna. Andy levererade sångerna och flirtade med publiken med samma glöd och känsla som om de spelade inför ett utsåld Ullevi. Hoppas att besökarna på Wacken kommer att uppskatta bandet mer än vad Arvikafestivalens hårdrockare gjorde. Gladast under spelningen blev nog ynglingen som hade tatuerat BORN TO ROCK på armen som även är titeln
på Hellfueleds senaste skiva. Han fick komma upp på scen och dricka lite bärs och sjunga lite med bandet.
Kåtast eller mest ointresserade var paret som hånglade bredvid scenen i över en timme. När bandet spelat klart bildades en ring runt det nykära paret som sjöng ”Sluta hångla – Börja knulla”.
Hellfueled fick sätta punkt på Arvika Festivalen anno 2006, som i år firade 15 års jubileum i bästa tänkbara festivalväder. Som bonus på födelsedagen kom det besked om att på lördagen var alla biljetter slutsålda.
Bäst noll sex:
• Turbonegro och Hanks mellansnack.
• Dia Psalma
• Vädret
Sämst noll sex:
• Min fadäs när intervjun med Happy-Tom inte blev inspelad. Total tystnad på bandet.
• Ljudet på scenen Lyran.
• Thåström
Foto: Robert Tenold
|
|
|
