|
|
GATES OF METAL - Hultsfred 4-5 Augusti
|
Tveklöst den trevligaste och bästa festivalen hittills…
|
Tyvärr är det bara att beklaga att inte alla förstod det. Jag har varit på alla tre tidigare festivaler och det kändes definitivt som att det var minst folk i år. Vet inte om det är jag som är trög men jag trodde faktiskt att band som HAMMERFALL och HELLOWEEN skulle dra väldigt mycket power metal fans. Sistnämnda band borde också uppskattas av de lite äldre besökarna. Likaså borde MAYHEM och NAGLFAR dra till sig svartmetallare likt getingar till en tappad halvsmält Piggelinglass. Utöver nämnda band var i princip hela spektret av heavy metal representerat. Men, men det var tydligen inte tillräckligt för att män och kvinnor skulle gå ur huse fast direkt folktomt var det i och för sig inte.
De som har läst mina festivalreportage tidigare kanske har börjat märka en tendens att jag allt som oftast intager ganska mycket alkohol första dagen, så var fallet även denna gång. Man kan säga att det till viss del är en rent taktiskt grej eftersom jag då tar det lite lugnare efterföljande dag/dagar men lite beror det kanske även på att jag brukar bli rätt törstig när det är fin festivalstämning och bra musik och trevliga människor överallt. Således är minnena från fredagen ganska suddiga men jag minns alla fall att det regnade när vi kom fram till campingen ganska tidigt på eftermiddagen. Både tält och partytält slängdes således upp fort och tur var det för direkt efter att det var avklarat övergick de småjobbiga stänken i ett infernaliskt hällregn som visserligen inte varade så länge. Det var bara att veckla ut stolarna och öppna en kall och invänta ett bättre väder och det kom faktiskt till slut, i god tid till att första bandet ONE MAN ARMY AND THE UNDEAD QUARTET gick upp på scenen.
Redan nu började jag segna till lite men det var inget som inte lite kvalitativ dödsmetall kunde råda bot på så efter att ha sett några låtar gick jag åter till öltältet och förfriskade mig lite till.
Jag tänkte att ett band till måste jag se så hade jag alla fall sett hälften av de som spelade under fredagen (var som sagt var bara fyra stycken). Valet föll på AMORPHIS som var bättre än den gången jag såg dem senast vilket var hela tio år sedan. Musiken var ändå inte tillräckligt hård för att jag åter skulle piggna till så jag gick strax därefter och la mig för att sova istället.
Nu var det ju lördag och efter att ha druckit lite ljummen Fanta som och endast ett fåtal ljumna öl var jag verkligen redo för en dag som på förhand borde bli helt fantastisk. Hela tre stycken av mina favoritband, nämligen HELLOWEEN, DISMEMBER och MAYHEM under samma dag. Det är ju nästan för bra för att vara sant, men sant var det och bra skulle det bli.
Första bandet att beskåda var SABATON, även det ett band som jag verkligen gillar och som är något av det förnämsta vårt land har att erbjuda i dagsläget om vi snackar gammal hederlig heavy metal. Jag har sett dem flera gånger förut och aldrig varit missnöjd men nu är jag verkligen helnöjd. Grabbarna har verkligen fått rutin och spelningen genomförs felfritt och med en utmärkt scennärvaro från samtliga medlemmar. Att alla har likadana kamouflagebyxor och att alla låtar handlar om krig känns helrätt när allt görs med precis lagom mycket glimt i ögat. Att inleda med dunderhiten ”Panzer Battalion” är ett publikfrieri men jag klagar inte för bättre stämning kan man inte komma i. Och självklart får vi som alltid senare höra ”Långa Bollar På Bengt”.
Senare på eftermiddagen var det dags att beskåda de tyska thrash metal -hjältarna DESTRUCTION. Tyvärr är det lite dåligt med folk framför stora scenen men de två första raderna med folk gottgör det med råge genom ett konstant headbangande och skrålande under hela konserten. DESTRUCTIONs skitiga och brutala thrash funkar alltid och gubbarna röjer lika mycket på scenen som de alltid gjort. Sen att jag personligen i alla lägen hellre väljer SODOM eller KREATOR om det ska åtnjutas liknande musik känns mindre viktigt en dag som denna, spelningen får väl godkänt.
Svenska NAGLFAR imponerar starkt och det är till stor del sångaren Kristoffer Olivius förtjänst, han både ser och låter elak på riktigt. Det är gott om folk på den lilla inomhusscenen och stämningen är på topp. Låtarna sitter lika bra som min egen keps som skyddar mig mot solen efter att ha bevittnat konserten. Den här typen av black metal föll inte bara mig i smaken, ryggen på NAGLFAR tröjorna med texten ”The day you die is the day that I smile” som såldes på festivalen syns överallt. Fånigt? Kanske man kan få tycka, men ett bra band är det och black metal ska provocera.
Senare var det dags för mitt gamla favoritband från tidiga ungdomsår, HELLOWEEN. Jag har räknat ut att jag i och med denna konsert sett dem 11 eller 12 gånger och då endast 1 gång med förra sångaren Michael Kiske. Själv har jag aldrig haft problem med Andi Deris som frontman och när jag nu hör honom för första gången sjunga ”Halloween” som inte har framförts sen 80-talet är det bara att inse att jag inte ens skulle vilja se Kiske tillbaka i bandet. Även när det gäller övriga låtar som framförs ligger fokusen på ”KEEPER OF THE SEVEN KEYS”-skivorna. ”A Tale That Wasn´t Right”, ”Eagle Fly Free”, ”Future World” och flera andra klassiker får vi höra. Det finns ändå några småsaker jag vill klaga på: För det första alla dessa sega och långdragna solon, speciellt trumsolot är riktigt enerverande. För det andra finns det ett program i Sveriges Television som idkar allsång, det räcker. De flesta HELLOWEEN-låtar sjunger publiken med i ändå, man behöver inte göra dem sju minuter längre och låta publiken upprepa samma fras ett dussin gånger tills Andi tycker att det är ”Loud enough”. Och för det tredje så behöver jag inte höra ”Dr. Stein” för tolfte gången, det finns mycket bättre gamla låtar än den. Precis som att det finns bättre låtar än ”If I Could Fly” från ”THE DARK RIDE”. Men på det stora hela är det här underbart bra, precis som alltid.
Ett annat band som jag beskådat ganska många gånger är DISMEMBER som jag tycker är det i särklass bästa death metal bandet från Sverige genom tiderna. Jag har gillat dem ändå sen debuten ”LIKE AN EVERLOWING STREAM” och har sen dess alltid hängt på låset inför varje skivsläpp. Jag har heller aldrig blivit besviken på deras liveframträdanden, det handlar bara om hur svinbra det är. Den här gången var det ungefär lagom svinbra. Det var bättre än när jag såg dem på Metalbåten senast då ljudet var ganska dåligt och basen mot slutet lät ostämd. Jag gillar den annorlunda presentationen av ”Skin Her Alive” när Matti säger att de ska spela en låt som handlar om ”kött”. Som alltid när DISMEMBER spelar så är konserten alldeles för kort, de har ju en grym låtskatt som bara ligger och väntar på att bli öppnad. Jag skulle lätt hosta upp en femhundring för att få uppleva en tvåtimmars konsert med DISMEMBER.
Nästa hårda band att beskåda är norska MAYHEM som jag hade höga förväntningar på nu när Attila Csihar åter är med i bandet. Till skillnad från många andra har jag aldrig haft något emot Maniac men eftersom Attila faktiskt sjunger på bandet bästa skiva ”DE MYSTERIIS DOM SATHANAS” så hade jag förhoppningar på att man skulle få höra mycket låtar från den. Men det fick man inte, inte alls faktiskt. Visst fick vi höra gamla klassiker som ”Chainsaw Gutsfuck” och ”Deathcrush” men bitar som ”Freezing Moon” och ”Pagan Fears” som jag trodde skulle vara självskrivna lyste alltså med sin frånvaro. Jag blev faktiskt chockad när de helt plötsligt gick av scenen och instrumentala ”Silvester Anfang” ljöd i högtalarna. Min tanke var då att nu får vi höra en eller två låtar till men när folk börjad städa scenen från alla slaktrester och ljuset tändes förstod jag att det var slut. Underbart är kort sägs det, för trots att låtvalet var det lustigaste jag varit med om var det givetvis en upplevelse att få se MAYHEM live. Om ni vill läsa om hur hemskt det var att de hade kött och blod på scenen rekommenderas Aftonbladet, enligt dem är det förskräckligt hur arrangören kunde tillåta ett sådant här band att få spela på festivalen. Själv tycker jag att det hade varit mer förskräckligt om man hade släppt in Carola på en metalfestival.
Äran att avsluta festivalen fick HAMMERFALL och de bjöd verkligen på en storstilad show. Trots att jag egentligen inte är så förtjust i Cans sångröst och tycker att de hade sin bästa tid kring första plattan måsta jag erkänna att det här var riktigt bra. En av höjdpunkterna är Roger Pontares ”När Vindarna Viskar Mitt Namn” där bandet markerar att framförandet av den är det närmaste de kommer att komma melodifestivalen. En annan skoj sak är när damlandslaget i curling kommer upp på scenen och körar till ”Hearts On Fire”. Den här konserten hade inte varit lika bra utan all eld och alla bomber. Men nu var det mycket sånt och det gillar jag skarpt. Alltihop avslutat med att två stora rör sprutar konfetti över publiken samt ett fyrverkeri i bakgrunden. Storstilat, som sagt.
|
|
|
