Getmetal.com - 1984 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL I

Datum för publicering: 2006-08-23 17:05

1984 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL I

Här kommer första delen av 1984 års bästa plattor sett ur GetMetal´s skribenters synvinkel..

Jonas Wettmark:

Artist: TWISTED SISTER
Titel: ”STAY HUNGRY”
Bolag: Atlantic Records

Jo, jag vet att ”alla” trodde att 1984 års val skulle bli W.A.S.P.:s förstlingsverk. Visst är det en helt underbar och perfekt platta, men faktum är att jag inte började digga Blackie och grabbarna förrän något år efter det släppet.

”STAY HUNGRY” däremot är en helt annan historia. Pappa köpte med den, på originalkassett (ja, men köpte antingen dessa kassetter eller LP-skivor på den tiden), från någon resa som en present till mig. Bara omslaget fick mig att jubla inombords, ni vet det där med Dee Snider och köttbenet.

Dessutom hade jag, liksom alla mina kompisar, sett de oerhört tuffa videoproduktionerna till megahitarna ”I Wanna Rock” och ”We’re Not Gonna Take it”. Än idag har ingen övertrumfat dessa enormt underhållande videos. Om du var för ung när det begav sig – se till att genast kolla upp dem.

Själva musiken på ”STAY HUNGRY” går inte av för hackor eller andra verktyg den heller. Idag är jag emellertid utled på de båda ovan nämnda hitarna, men det förringar inte det faktum att det är två mycket bra låtar det handlar om. De är dock inte ensamma på ”STAY HUNGRY”. Titelspåret är förmodligen det bästa TWISTED SISTER någonsin spelat in. Den energi, upplevelse och magi som kan erhållas från denna låt är svår att överträffa. Lägg till att skivan innehåller en av hårdrockens allra bästa ballader, den fullkomligt oemotståndliga ”The Price”. Där pratar vi power ballad redan innan uttrycket myntades. Övriga spår väl värda att nämnas är ”Burn in Hell” (TWISTEDs tyngsta stund?), deras anthem ”S.M.F”. (utläses Sick MotherFucker) och känslofyllda ”Don’t Let Me Down”. Resterande stycken håller också skyhög klass, vilket gör att betyget inte kan bli annat än full pott. Ja, de bästa hårdrocksskivorna kom ut under mitten av 80-talet…

Tracklisting

1 Stay Hungry
2 We’re Not Gonna Take it
3 Burn in Hell
4 Horror-Teria
5 Captain Howdy
6 Street Justice
7 I Wanna Rock
8 The Price
9 Don’t Let Me Down
10 The Beast
11 S.M.F.

Betyg 5 av 5 möjliga
Bandets hemsida

Tina Cederberg:

Artist: W.A.S.P
Titel: W.A.S.P
Bolag: Capitol Records

W.A.S.P är mitt självklara val för 1984.. Vad namnet egentligen står för vet väl bara Blackie Lawless själv. Förklaringar finns det lika många som tyckare. Men vad spelar det för roll?
W.A.S.P dök upp 1984 som från tomma intet och rörde om i grytan på ett sätt som hette duga. Singeln ”ANIMAL (fuck like a beast)” där omslaget pryddes av Blackie Lawless’s skrev med en sågklinga är ju oförglömligt. Här var det shock rock som gällde i 180 knyck, kvinnor som piskades och kött som slängdes ut i publiken. Allt ackompanjerat av hård rock med Blackies speciella sångröst.
Hem och skola föreningen förfasade sig och det talades om bandet överallt, vilket dåligt inflytande de var på ungdomen etc. Medan varje nummer av hårdrocksbibeln OKEJ pryddes av nya färgbilder på gruppen, som ju just då var det coolaste som gick i ett par skor.. I alla fall i mina och många, många andras ögon…
Sedan släpptes då denna platta, den första och självbetitlade.
Här finns några riktiga guldkorn som ännu idag utgör stommen av W.A.S.P’s liveset.
”I Wanna Be Somebody”, L.O.V.E Machine och redan nämnda ”Animal” (som f.ö finns med på den remastrade versionen) är alla odödliga klassiker och allsångsfavoriter.. Lägg till detta min personliga favorit ”On Your Knees” (en utmärkt öppning på gig) och den underbara balladen ”Sleeping In The Fire” så har du ett stycke klockren partyplatta som håller än idag..
Riktigt såhär bra blev aldrig W.A.S.P igen enligt mig….då jag alltid föredragit partyrocken framför en del av de allvarligare alstren Mr Lawless släppt på senare år (med undantag för The Crimson Idol och Neon God 1&2)..
Idag skulle nog inte bandet kunnat chocka på samma sätt som då, men för er som liksom jag var med då det begav sig så glömmer man det aldrig. Själv lyckades jag också ta mig in på deras allra första gig i Sverige 1984, med ”the rack” och kvinna på scen och inte minst köttbitarna och blodet.
Det var tider det ….

Tracklisting

I Wanna Be Somebody
L.O.V.E Machine
The Flame
B.A.D
School Daze
Hellion
Sleeping In The Fire
On Your Knees
Tormentor
The Torture Never Stops

Betyg 4 av 5 möjliga
Bandets Hemsida

Kim Wouda:

Artist: YNGWIE MALMSTEEN
Titel: RISING FORCE
Bolag: Polydor

När jag var sådär 11-12 år så var radioprogrammet Rockbox veckans absoluta höjdpunkt. Internet var ännu Science Fiction och man som jag bodde ute på vischan (vilket jag ju fortfarande gör förresten) så var möjligheterna att upptäcka ny och spännande musik begränsad till om kompisarna köpt något nytt och spännande. Och så Rockbox med Per Fontander då såklart! Jag minns när Per presenterade ett nytt band som hette ALCATRAZZ, de hade tydligen något så ovanligt som en svensk gitarrist med ett ganska fånigt namn. De lät ganska bra, men inget som fick mig att ta till hammaren på spargrisen för att göra ett inköp. Några månader senare så var det ett reportage i tidningen Okej (den enda tidningen på den tiden som skrev seriöst om hårdrock) om den där svensken. Han hade tydligen lämnat ALCATRAZZ för att spela in ett album i sitt eget namn; YNGWIE MALMSTEEN.

Debutplattan ”RISING FORCE” liknade inget annat som jag hört förut. Något så storslaget, melodiskt och extremt gitarrdominerat som nog på sätt och vis var hårdrock men samtidigt så mycket mer – något främmande och ogreppbart (i alla fall för en 11-åring som inte hört så mycket mer än Beatles, Iron Maiden och Kiss). Och visst var han världens snabbaste gitarrist? sådant var ju viktigt att ha koll på… och jag hade ju hört så många andra gitarrister, not!
Jag läste fler intervjuer och YNGWIE nämnde influenser som bla. Paganini, J.S Bach och Vivaldi. Jag blev lite nyfiken och provlyssnade lite i skivaffärerna inne i storstan (gissa om de blev paffa när en liten snorunge med tidsenlig tygmärkesprydd jeansväst bad att få provlyssna på en violinkosert av Nicolo Paganini – Ha ha!) Nåväl, jag gillade vad jag hörde, det lät ju nästan som de instrumentala favoritlåtarna på Yngwieplattan – fast med andra instrument – snorbra!

Min fascination för både klassisk musik och ”neoclassic metal” var född (fast den genrebenämningen fanns inte då, det hette bara hårdrock helt enkelt). Visst hade både Ritchie Blackmore, Randy Rhoads och Uli Jon Roth tidigare experimenterat med klassiska skalor i sitt gitarrspel. Men det här var ju stor skillnad, Yngwie förenade hårdrocken och den klassiska musiken på ett helt nytt sätt och skapade därmed en helt ny genre. Endast två av de åtta låtarna var ”vanliga” låtar med sång. Sjunger gör Jeff Scott Soto och han gör det mycket bra, basen spelar YNGWIE själv, Jens Johansson (STRATOVARIUS) spelar keyboards och Barrimore Barlow (Jethro Tull) hyrdes in för att spela trummor.

Samtliga låtar är fullständiga mästerverk och även om YNGWIE senare ska komma att göra både hårdare, tyngre och snabbare metal än på denna platta så är ”RISING FORCE” ändå (oftast) mitt favorit YNGWIE-album.

Tracklisting
Black Star
Far Beyond The Sun
Now Your Ships Are Burned
Evil Eye
Icarus’ Dream Suite Op.4
As Above, So Below
Little Savage
Farewell

Betyg 5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida