Getmetal.com - 1986 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL I

Datum för publicering: 2006-10-09 17:07

1986 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL I

GetMetal går igenom en del av topparna som kunde hittas i skivdiskarna 1986..

Jonas Wettmark:

Artist: POISON
Titel: LOOK WHAT THE CAT DRAGGED IN
Bolag: EMI/Capitol Records

Efter detta riskerar jag måhända att få ikläda mig en dumstrut, men anledningen till att jag upptäckte POISON var tack vare den amerikanska kvartettens image. Nej, jag hade inga dubier om min sexuella läggning utan tyckte helt enkelt att killarna i POISON såg ohyggligt coola ut. Jag, och många med mig, ville se ut som dem - långt hår med en hårsprayskonsumtion som skulle få dagens wannabe-glamrockare att framstå som lortiga hillbillies i jämförelse, mycket generöst med smink och pastellfärgade kläder. Det var någon tidning (förmodligen hårdrocksbibeln Okej) som gjorde mig uppmärksam på dessa hårfagra gossar någon gång runt 1988. Eftersom Internet inte fanns på 80-talet fick man använda sig av alternativa informationskällor. Jag valde att skriva en insändare till Expressens insändarsida (det fanns utrymme för några få varje dag, oftast skrivna av barn och ungdom) för att försöka få reda på något mer om den amerikanska kvartetten. Den som replikerade tyckte att det var ”otroligt kul att ytterligare nån i Sverige upptäckt dem” och upplyste mig om att de nyligen släppt sin andra skiva ”OPEN UP AND SAY…AAH!” som följde upp debuten ”LOOK WHAT THE CAT DRAGGED IN”.

Inte nog med att medlemmarna i POISON såg tuffa ut, deras två skivor föll mig genast i smaken. Då tyckte jag att ”LOOK WHAT THE CAT DRAGGED IN” var lika bra, om inte bättre än, MÖTLEY CRÜEs ”SHOUT AT THE DEVIL”. Idag anser jag inte att ”LOOK WHAT THE CAT DRAGGED IN” är i närheten av nämnda skiva, men det är helt klart en av sin genres (pudelrock, om ni så vill) starkare kort.

Det finns en rad hits på verket, kändast är kanske ”Talk Dirty to Me”. Denna låt har under 2000-talet spelats i respekterade TV-serier som Scrubs och Simpsons, en smärre revansch för de under 90-talet så utskällda POISON. I övrigt utmärker sig titelspåret (med den smått genialiska textraden ”I’ve got a girl on the left of me, a girl on the right”), inledande ”Cry Tough” (den berör mycket även idag) och balladen ”I Won’t Forget You” (mycket bättre än deras största power ballad ”Every Rose Has Its Thorns”).

Den låt som skapade mest rabalder var, utan tvekan, ”I Want Action”. De svenska pudlarna i EASY ACTION hävdade att låten var ett rent plagiat av deras ”We Go Rocking”. Efter att, inför denna recension, återigen konsulterat båda titlarna måste jag tillstå att svenskarna har fog för sina anklagelser. Refrängen är en direkt kopia (med annorlunda text) och andra delar (riff och dylikt) i låten minner också starkt om EASY ACTION-låten i fråga.

En annan anklagelse som drabbat POISON mången gång är den att medlemmarna inte kan spela. Många äro de som raljerat över kvartettens bristande kunskaper. Visserligen är inte någon av medlemmarna någon virtuos på sitt respektive instrument - Rikki Rocket är ingen Tommy Lee, C.C. Deville påminner inte direkt om Harry K. Cody, Bret Michaels har inte Sebastian Bachs röstregister och Bobby Dalls insatser skulle knappast förväxlas med Johnny Rods – men det är inte några glada amatörer som spelar heller. I så fall har bandet fuskat i studion – eller gjort en MILLI VANILLI och låtit andra, mindre snygga, musiker spela in i POISONs namn. Vad jag menar är att det finns många skivor som, även rent musikaliskt, låter mycket sämre än ”LOOK WHAT THE CAT DRAGGED IN”. Anklagelsen är alltså mycket överdriven, för att inte säga löjeväckande. Dessutom förfogar POISON över något som många ekvilibrister saknar – LÅTAR.

Kuriosa: I begynnelse ratade POISON Slash (VELVET UNDERGROUND, ex- GUNS ’N’ ROSES) till förmån för den bättre låtskrivaren C.C. Deville.

Andra intressanta releaser från 1986, väl värda att kollas upp om de mot förmodan skulle vara obekanta, är W.A.S.P.:s ”INSIDE THE ELECTRIC CIRCUS” (av Blackie Lawless kallad ”den sämsta skiva som någonsin gjorts”, men enligt mig skamligt underskattad) och ACCEPTs ”RUSSIAN ROULETTE” (ett av tyskarnas bästa alster).

Tracklisting

Cry Tough
I Want Action
I Won’t Forget You
Play Dirty
Look What the Cat Dragged in
Talk Dirty to Me
Want Some, Need Some
Blame it on You
No. 1 Bad Boy
Let Me Go to the Show

Betyg 3,5 av 5 möjliga
Bandets hemsida

Peter Edvardsson:

Artist: OZZY OSBOURNE
Titel: THE ULTIMATE SIN
Bolag: Epic Records

Det här borde inte vara en helt okänd platta för er, men det är ändå en skiva som ofta kommer på mellanhand då man diskuterar OZZY. Ganska märkligt egentligen då bandet och främst Jake E Lee hade växt in sig i kostymen till denna releasen. "THE ULTIMATE SIN" är som bekant uppföljaren till "BARK AT THE MOON" och dessa två är de enda OZZY plattorna som vi hittar virtuosen Jake E Lee på. Hans sound var perfekt för vad som gällde i mitten av 80-talet och om vi kollar in låtarna på albumet så är det inte några dussinlåtar som skrevs direkt..

Hade det inte varit för "Fool like You" så hade betyget varit en femma, detta är det enda spåret som inte står sig lika starkt som resterande material. Annars är det idel toppklass, vem har inte diggat loss till "Secret Looser" och "Lightning Strikes"? "THE ULTIMATE SIN" är ganska uptempo och nästan lite hurtig i sitt sound, det är bra driv när bandet släpper loss och det är tillbakalutat och snyggt när det så kräver. Om vi återgår till Jake E Lee så är det märkligt att det aldrig riktigt lossnade för honom efter OZZY. BADLANDS gick väl ganska bra ett tag men annars har det mest varit gästspel och tribute plattor där Jake har figurerat. Trist för där har vi en gitarrist som verkligen var något extra, men det är å andra sidan en helt annan historia...

Tracklisting
The Ultimate Sin
Secret Loser
Never Know Why
Thank God For The Bomb
Never
Lightning Strikes
Killer Of Giants
Fool Like You
Shot In The Dark

Betyg 4,5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida

Kim Wouda:

Artist: IRON MAIDEN
Titel: SOMEWHERE IN TIME
Bolag: EMI

Att mitt val skulle falla på en IRON MAIDEN skiva även detta år var från början inte helt självklart. Både METALLICA och OZZY OSBOURNE släppte riktigt bra album 1986 så de låg också bra till. Men den mästerliga ”MASTER OF PUPPETS” lärde jag mig inte att uppskatta förens ett par år senare (gällde nog även METALLICA i det stora hela) och ”THE ULTIMATE SIN” levde inte riktigt upp till mina förväntningar då när den kom. Så mitt starkaste minne från 1986 är nog IRON MAIDENs ”SOMEWHERE IN TIME”, som förmodligen var den första skiva som jag köpte helt ny och olyssnad.

På ”SOMEWHERE IN TIME” började IRON MAIDEN att experimentera med sk. gitarrsynthar, något som även Judas Priest gjorde på sin ”TURBO” från samma år. Men det är kanske inte främst ljudet av dessa specialgitarrer som gör ”SOMEWHERE IN TIME” till en annorlunda upplevelse jämfört med tidigare MAIDEN skivor. Det är låtarnas lite snällare karaktär och enklare struktur som gör den stora skillnaden. De för MAIDEN så typiska snabba galopptaktspartierna är få, likaså de progressiva, episka och storslagna låtarna. Visst är ”Alexander The Great” en ruskigt bra låt, men den känns ändå lite simpel i jämförelse med mästerverk som ”To Tame A Land” eller ”Hallowed Be Thy Name”.

Men att ”SOMEWHERE IN TIME” visar upp ett enklare och mer lättlyssnat IRON MAIDEN än tidigare betyder inte nödvändigtvis att den skulle vara sämre än sina föregångare. Alla låtar på skivan är ruskigt starka och lägstanivån är lika hög som på ”THE NUMBER OF THE BEAST” och ”POWERSLAVE”, Och frågan är om inte Bruce Dickinson gör sitt livs bästa insats som hårdrockssångare på detta album. Även singlarna är klart köpvärda, B-sidorna är riktigt bra – och extra kul är det höra Adrian Smith sjunga lead på ”Reach Out”. Det ska visst finnas en CD-utgåva som inkluderar även B-sidorna, men personligen tycker jag nog att vinyltolvorna är att föredra – för att få den rätta känslan.

Tracklisting
Caught Somewhere In Time
Wasted Years
Sea Of Madness
Heaven Can Wait
The Loneliness Of The Long Distance Runner
Stranger In A Strange Land
Deja Vu
Alexander The Great

Betyg 4,5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida