|
|
|
Skribent: GetMetal
|
Datum för publicering: 2006-10-09 17:19
|
1986 ÅRS BÄSTA PLATTOR DEL II
Daniel Kvarnström:
Artist: IRON MAIDEN
Titel: SOMEWHERE IN TIME
Bolag: EMI
|
Är det för mycket IRON MAIDEN i ”Årets bästa skiva”? Nej, det tycker jag inte eftersom de har för vana att inte kunna låta bli att göra tokbra plattor och 1986 var inget undantag när det gäller den saken. Fast precis som vanligt så har även ”SOMEWHERE IN TIME” både höga berg och djupa dalar. De två inledande låtarna i form av ”Caught Somewhere In Time” och ”Wasted Years” skulle i en jämförelse om vi ska snacka berg och dalar då vara Kilimanjaro (5895 m) men sen går det utför lika fort med ganska sömniga bitarna ”Sea Of Madness” och ”Heaven Can Wait” som mer är som Danmarks högsta topp Yding Skovhöj (173 m). Sen blir det genast bättre igen med den ofta bortglömda ”The Loneliness Of The Long Distance Runner” som jag alltid vill och förmodligen aldrig kommer att få höra live. Med risk för att få mothugg måste jag säga att även ”Stranger In A Strange Land” är ett mindre sömnpiller men jag har aldrig varit speciellt förtjust i den och tycker att det var ett underligt val av singel. Episka ”Alexander The Great” som avslutar verket når högt mot skyarna även om den inte riktigt når samma klass som ”Rime Of The Ancient Mariner” från ”POWERSLAVE”. Men var är skivans Mount Everest (8848 m) undrar ni? Lugn bara, jag sparar det bästa till sist. Självklart är det ”Deja-Vu” som förtjänar den jämförelsen. Maken till låt hittas inte i första taget och drivet och energin i den är bara så mycket IRON MAIDEN helt enkelt.
Bandet fick en del kritik för att de använde syntar på skivan men den kritiken är helt obefogad. Det är inget som förstör låtarna på något sätt och användandet är inte överdrivet. IRON MAIDEN håller stilen precis som alltid. För att vara övertydlig kanske jag ska tillägga att när jag säger att en låt inte är så bra så är det givetvis med IRON MAIDEN-mått låten inte är så bra. IRON MAIDEN gör inga dåliga låtar, men det kände väl alla redan till.
Tracklisting
Caught Somewhere In Time
Wasted Years
Sea Of Madness
Heaven Can Wait
The Loneliness Of The Long Distance Runner
Stranger In A Strange Land
Deja-Vu
Alexander The Great
|
Betyg 4,5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida
Tina Cederberg:
Artist: METALLICA
Titel: MASTER OF PUPPETS
Bolag: Music For Nations
|
METALLICA blir mitt val för 1986 års platta. Med skivan ”Master Of Puppets” gör METALLICA ett tungt avtryck i musikvärlden. Detta är också sista skivan med Cliff Burton som ju tragiskt dör i Sverige lite senare detta år…
Master är en platta som sammanfogar bitarna från de tidigare METALLICA plattorna och samtidigt gör METALLICA tillgängliga för den stora massan. Textmässigt är det ju en ganska mörk och dyster platta men musikaliskt är den full av spelglädje. Spelglädje som ju också togs med ut på vägarna när Damage Inc turnen rullade runt världen. Dyster och mörk, men samtidigt med hitpotential. Låtar som titelspåret och balladen ”Welcome Home” är ju låtar som fastnar i skallen ganska omgående..Ändå finns tyngden där, riffen är stenhårda och James Hetfield väser fram orden med mycket känsla.
De fyra killarna från Bay Area lyckas med konststycket att även få oss som inte är fans av den speciellt hårda skolan att headbanga vilt och spela luftgitarr.
Man kan ju spekulera i hur METALLICA skulle låtit idag om inte Cliff Burton hade lämnat jordelivet den där septemberdagen 1986. Förhoppningsvis inte som de låter idag skulle jag vilja säga…
Nej jag är inget större fan av dagens METALLICA, de är helt enkelt inte längre det band jag en gång älskade. När den här plattan kom gick den varm på min skivspelare och där låg den länge. Såg också ett xx antal gig under denna turne och ja, även den sista spelningen med Cliff Burton på Solnahallen…
En milstolpe inom hårdrocken och definitivt en platta som bör finnas i varje hårdrockares hem!
Tracklisting
Battery
Master Of Puppets
The Thing That Should Not Be
Welcome Home (Sanatarium)
Disposable Heroes
Leper Messiah
Orion
Damage Inc
|
Betyg 4 av 5 möjliga
Bandets Hemsida
Fredric Lönnfjord:
Artist: IRON MAIDEN
Titel: SOMEWHERE IN TIME
Bolag: EMI
|
1986. SORG! Cliff Burton och Phil Lynnot avlider tyvärr allt för tidigt. Det klassiska punk/hardcore bandet Black Flag lägger flaggan på hyllan. AC-DC och Alice Cooper skriver filmmusik. Sverige släpper två klassiker i helt olika läger, Europe med ”the final countdown” och Candlemass med ”Epicus Doomicus Metallicus”.
Ju fler av dessa årskrönikor vi på GetMetal skriver om desto mer blir man påmind om hur jädrans massa bra musik som faktiskt kom ut under ”det glada 80 talet” och vissa år känns det riktigt grymt att behöva välja. Men 1986 är ett år som jag först inte trodde jag behövde fundera på vinnaren men det blev knepigare än vad jag räknat med. Guldstriden står till slut mellan två album som bland tyckare och vetare inte anses tillhöra de bättre av bägge dessa artisters kataloger.
Skivorna jag talar om är ”Somewhere In Time” och ”The Ultimate Sin”.
OZZY hade inte en lätt uppgift när han efter nästan tre års skulle backa upp succén ”bark at the moon”. Lägg även till hans alkoholism, som var som värst vid denna tidpunkt, till hans redan stora kemiska beroende. Som grädde på moset kom chocken som rubbade hela musik branchen rejält. OZZY blev stämd när två ungdomar tog sina liv och föräldrarna ansåg att det var texten till låten ”Suicide Solution” som inspirerade pojkarna till det. Men som tur var så blev OZZY friad. Hade detta gått igenom som ett prejudikat så kunde det ha fått förödande konsekvenser för alla musiker vars texter då kunde bli ämne för stämningar för alla konstiga anledningar. Men som fågeln Fenix reste sig Mörkrets Furste ur askan och släppte guldskivan (eller rättare sagt dubbel platina) ”The Ultimate Sin”. Detta var även den första skivan med Randy Castillo på trummor.
Men OZZY får stryka på foten för Mr Harris och grabbarna i IRON MAIDEN som även kammar hem 86. Många har nog METALLICA som självklar vinnare men eftersom det är recensioner ur personlig synvinkel så blir det Brittiskt igen.
Jaha varför vinner MAIDEN igen då? Jo för nu har jag fått upp ögonen för IRON MAIDEN fastän fasen ”älska MAIDEN” kom två år senare med ”SEVENTH SON” och eftersom det tog två år mellan denna och ”SEVENTH” så blir det ett album som jag lyssnat på så otroligt många gånger. Därför är ”SOMEWHERE IN TIME” vinnare 1986!
Bandet står nu vid toppen av sin popularitet med god hjälp utav förra krönikans vinnare ”LIVE AFTER DEATH” och tidigare POWERSLAVE”. Med ”Somewhere In Time” så ändrades soundet rejält mot tidigare plattor. De använde bland annat synt på gitarr och bas enligt tidens trend. De använde det dock inte lika kraftigt som tex ”JUDAS PRIEST” suveräna album ”TURBO” utan mer som tillägg och utfyllnad till det vanliga instrument soundet. Jag vill kalla ”Somewhere In Time” en konceptskiva som inte är en konceptskiva. Det låter lite flummigt men det futuristiska och ”tid och rum” temat på skivan går inte att ta miste på. Inte minst med tanke på skivomslaget och låt titlarna. Appropå omslaget som för övrigt är riktigt finurligt utsmyckat med diverse MAIDEN hänvisningar.
”SOMWHERE” var den dyraste skivan de spelat in. Bas och trummor spelades in på Nassau, gitarr och sång lades på i Holland och allt mixades tillslut i New York som vanligt av Martin Birch. Det var även deras mest ambitiösa inspelning med tanke på experimentandet med gitarrsyntar. Men kanske därför blev ”Somewhere In Time” deras mest säljande album. Det gick ända upp till tredjeplatsen på UK albumlista och det första MAIDEN album som som sålde mer än två miljoner ex i USA.
”SOMWHERE” blev även skivan där Smith bidrog med helt egna skrivna låtar. Han bidrog bla med dunderhiten ”Wasted Years” som blev skivans första singelsläpp och Bruce levererade överraskande inte en enda låt.
Så hur summerar jag 1986 år bästa skiva då? Som jag skrev i ingressen så anses väl inte denna skiva som en av de bättre enligt många fans men det håller jag inte alls med om utan den är jag stolt över att ha i skivsamlingen. Men hade jag då vetat vad som var i antågande med nästa album så hade jag nog inte stått ut till 1988 då MAIDENS bästa album kom. Den gick om ”SOMWHERE” i antal lyssningar också. ”SEVENTH” blev sedaqn min första ”MAIDEN” på CD men det får ni läsa mer om om ca två månader.
Än en gång – Up The Irons
Tracklisting
Caught Somewhere in Time
Wasted Years
Sea of Madness
Heaven Can Wait
The Loneliness of the Long Distance Runner
Stranger in a Strange Land
Déjà Vu
Alexander the Great
|
Betyg 4.5 av 5 möjliga
Bandets hemsida
Martin Axelsson:
Artist: CANDLEMASS
Titel: EPICUS DOOMICUS METALLICUS
Bolag: Black Dragon
|
Med en av metalhistoriens absolut fånigaste albumtitlar tar ”EPICUS DOOMICUS METALLICUS” med lyssnaren på en 43 minuter lång resa där det bjuds solid ondska, tyngd och ångest. CANDLEMASS visade med denna debutskiva att metal inte behövde handla om snabbhet, stora frillor och glitter. Hela plattan är en instruktionsbok i hur doom metal ska låta och betraktas av många som ett av genrens första och största flaggskepp.
Många förknippar CANDLEMASS med Messiah Marcolin som är känd bland annat för sin ökända doomdans. På ”EPICUS DOOMICUS METALLICUS” var det dock Johan Langquist som stod bakom mickstativet och jag vill påstå att Messiah aldrig har kommit i närheten av honom röstmässigt. Han kombinerar höga skrik med lågt doom-mullrande och det låter bra, otroligt bra. Svårslaget.
Inledande ”Solitude”, ett ganska lugnt, ballad-aktigt doom-nummer, sätter en väldigt hög standard för resten av skivan även om resten av skivan är lite muntrare. Efterföljande ”Demon’s Gate” bjuder både på underbara basgångar, fläskigt dubbeltramp och ett av världens bästa riff. Det tredje spåret ”Crystal Ball” har mer melodiösa element och elegans men känns som en av skivans svagare punkter vilket i och för sig inte säger särskilt mycket. ”Black Stone Wielder” är riktigt intressant – i ett mittparti, mitt i det episka doom-numret, spelas ”riffet” från julsången ”Gläns Över Sjö Och Strand” och det låter så fruktansvärt ondskefullt.
Hela skivan framstår som väldigt genomtänkt och varierad. ”Under The Oak” bygger upp en otroligt mörk atmosfär. Den handlar, i likhet med ”Solitude”, och smärta och ångest. Avslutande ”A Sorcerer’s Pledge” är definitionen av episk doom metal. Efter ett två minuter långt intro river den loss och det med råge. Efter ett långt parti med fullt ös sänks tempot igen och en keyboard bidrar med en härlig slinga innan tempot snabbas upp en sista kort gång varefter låten fadar ut. En fantastisk avslutning på en fantastisk skiva.
Tracklisting
Solitude
Demon’s Gate
Crystal Ball
Black Stone Wielder
Under The Oak
A Sorcerer’s Pledge
|
Betyg 4,5 av 5 möjliga
Bandets Hemsida
|
|
|
