|
|
WASP - STOCKHOLM 7/11-06
|
Underbart, men alldeles för kort..
|
Siewert Öholm måste ha våndats där han satt hemma i Ränkesed och insåg att den amerikanska kvartetten intog Sverige igen. Inte nog med att de i somras förärade Sweden Rock Festival med ännu ett besök, nu i november återkom de för tre spelningar. Den sista spelningen gick av stapeln i tisdags och GetMetal var på plats. Bandet i fråga är givetvis – W.A.S.P.
Klockan är strax före halv tio på tisdagskvällen. Elvis (Blackies mycket speciella mikrofonstativ) har monterats upp på scenen. Det sjuder av förväntan i publiken. Till sist hörs de första tonerna av THE DOORS epos ”The End”, ett intro som W.A.S.P. även begagnade sig av på första Sverige-spelningen 1984 (då undertecknad var för ung för att närvara). ”The End” är ett mycket effektfullt val, ödesmättat och mäktigt.
Några minuter senare äntrar bandet scenen och öppnar med ”On Your Knees”, ingen favorit på skiva – men ack en så effektiv och klockren öppningslåt som lyfter till skyhöga nivåer live. Mångårige basisten Mike Duda och nygamle gitarristen Doug(las) Blair springer runt som om de blivit attackerade av bålgetingar. Nya trummisen Mike Dupke är heller inte direkt lugn bakom trummorna utan ägnar sig åt ett konstant vevande och headbangande. Mr W.A.S.P. i egen hög person, sångaren och gitarristen samt den levande legenden Blackie Lawless, konstaterar att publiken är med på noterna från första ackordet och ser ut att trivas med uppmärksamheten.
Den som sett W.A.S.P.-dvd:n ”THE STING” har förmodligen också sett världens kanske sämsta publik. Responsen bandet får där (en spelning i USA) är makabert uppsluppen och skamligt dålig. På Arenan i Stockholm ser det betydligt bättre ut – det är uppsträckta händer, headbanging och – inte minst – skrålande som gäller. Det är endast ”Hate To Love Me” och ”THE LAST COMMAND”-spåret “Widowmaker” som publiken inte kan textraderna till. Förutom dessa två låtar råder en orgie i allsång under W.A.S.P.:s gig.
Publikresponsen speglar bandets uppträdande. Det är ett oerhört taggat W.A.S.P. som står på svensk mark denna kväll. Spelglädjen är ständigt närvarande, även hos Blackie själv. Mannen i fråga fyllde nyligen 50 år, men ser piggare och fräschare ut nu än vad han exempelvis gjorde under bandets ”HELLDORADO”- turné 1999. Dessutom sjunger han som en gud. Han har ett mycket brett register och hans stämma kan låta både hotfull (”The Headless Children”), vacker (”Sleeping (in the Fire)”), attackerande (”I Wanna Be Somebody) och sårbar (”The Idol”).
Körsången från Mike Duda och Doug Blair sitter även den som ett smäck. Det är ett kärt återseende att se den sistnämnda i W.A.S.P. igen. Doug spelade i bandet under ”THE CRIMSON IDOL”- turnén för att sedan göra ett kort inhopp i början av 2000-talet. Nu är han tillbaka och är en stor tillgång för bandet. Chris Holmes må vara en klassisk W.A.S.P.-gitarrist, men det är att föredra att ha en yxman som inte spelar fel i tid och otid (som Chris under de sista turnéerna han gjorde). Dougie sätter varenda ton i varenda solo och har skaffat muskler sedan 1992, både bildligt och bokstavligt. Dessutom ser han ut att vara lycklig varenda nanosekund han är på scenen. Mike Dudas scennärvaro är som vanligt en stor behållning och därtill är han en utmärkt basist. Mike Dupke gör ett prickfritt jobb bakom trummorna, men tomrummet efter extraordinäre Stet Howland är ännu inte helt fyllt.
I tider när decibeltal ofta diskuteras beträffande konserter kan det konstateras att W.A.S.P.:s volym ligger på en njutbar nivå. Ljudet är kristallklart och alla instrument hörs perfekt. Faktum är att jag föredrar ett utmärkt ljud med lägre volymstyrka än ett MANOWAR-dito på jetplansnivå där det är omöjligt att urskilja vad som är bas eller gitarr.
Det är svårt att beskriva känslosvallet när ”The Headless Children” och ”Arena of Pleasure” avverkas. ”Arena of Pleasure” har inte spelats på någon tidigare turné. Denna godbit från ”THE CRIMSON IDOL” framförs i en ypperlig version. ”The Headless Children” har jag bara sett live på gamla VHS-band, så detta är också ett stort ögonblick. Den är en av W.A.S.P.:s mäktigaste låtar och texten ger mig rysningar än idag. ”Widowmaker” har bandet inte spelats sedan 1986. Låten ståtar med ett intro modell supermäktigt, men de framför den i ett för snabbt tempo jämför med albumversionen.
Trots de exklusiva låtarna i setlistan är det ändå låtvalet (eller bristen på det) som gör betyget blir en fyra och inte en femma. W.A.S.P. har helt enkelt en alldeles för diger låtskatt för att endast spela tolv kompositioner. Minst fem låtar till skulle krävas för full betygspott och ytterligare fem till hade fått mig att gå upp i atomer av glädje. Det skulle vara helt underbart att få höra ”The Heretic (The Lost Child”, ”The Neutron Bomber”, ”Forever Free”, ”Tormentor”, ”School Daze”, ”I am One”, ”Restless Gypsy”, ”For Whom the Bell Tolls”, ”I’m Alive” – bara för att nämna några. Varför så snål speltid, Blackie?
De flesta hitsen – minus ”Animal (I Fuck Like a Beast)” – framförs givetvis och den månghövdade publiken befinner sig närmast i extas under nummer som ”Wild Child”, ”L.O.V.E. Machine” och ”I Wanna Be Somebody”. ”Chainsaw Charlie” tillhör även W.A.S.P.-favoriterna och det är en ren fröjd att få höra den i sin helhet denna gång (under tidigare turnéer har den ingått i ett medley).
För mig är dock spelningens absoluta höjdpunkt ”The Idol” – denna tunga, smäktande, bedårande, emotionella och alldeles underbara ballad har jag älskat sedan jag första gången hörde den. På Arenan fungerar den som en sammanfattning av W.A.S.P.:s spelning: fantastisk!
Betyg: 4 av 5
Setlist:
On Your Knees
Hate To Love Me
L.O.V.E. Machine
Wild Child
Widowmaker
Sleeping (in the Fire)
Arena of Pleasure
The Headless Children
The Idol
I Wanna Be Somebody
Chainsaw Charlie (extranummer)
Blind in Texas (extranummer)
|
|
|
