|
|
W.A.S.P. - DOMINATOR
|
”DOMINATOR” dominerar och är en het kandidat till årets bästa platta..
|
Artist: W.A.S.P.
Titel: DOMINATOR
Bolag: Demolition Records/Sound Pollution
|
Det är alltid svårt att recensera en ny W.A.S.P.-skiva, att veta hur man ska förhålla sig till den. W.A.S.P. är ett av mina absoluta favoritband och ibland kan jag känna att jag ger dem överbetyg de inte förtjänar. Jag ångrar exempelvis att jag, i ren extas över att bandet fortfarande existerade, gav ”THE NEON GOD PART 1 – THE RISE” (2004) och ”DYING FOR THE WORLD” (2002) betyget 4. I ett retrospektivt perspektiv skulle betyget ha varit 3 respektive 3,5. Problemet beror alltså på att jag blir så exalterad när ett nytt W.A.S.P.-alster släpps att verket i fråga får stilpoäng mest bara för namnet W.A.S.P. Det tål dock att poängteras att Los Angeles-kvartettens lägstanivå är mycket hög.
Det var egentligen tänkt att nya skivan skulle komma ut i oktober, så fansen har fått sukta efter den under en lång tid. Mitt första intryck av ”DOMINATOR” var att det är den bästa skivan sedan ”THE CRIMSON IDOL” (1992), vilket givetvis gör den väl värd att vänta på. För att inte gå i den gamla fällan och slå på stora betygstrumman i onödan, utan i stället ge en så rättvisande bedömning som möjligt har jag levt med ”DOMINATOR” i några veckor. Normalt sett gör en skiva mellan tre och sju vändor i min stereo innan recensionen författas, men denna laserbit har snurrat oräkneliga varv.
Därför kan jag nu konstatera att första intrycket i detta fall var ett bestående dito. Trots att ”DOMINATOR” författades under blott en månad känns den mer genomarbetad än bandets övriga släpp efter millenniet (”THE NEON GOD”-skivorna inräknade). W.A.S.P. har lagt ned mycket jobb på att hitta snygga melodislingor och träffsäkra riff. Där tidigare utgåvor återanvänt vissa riff och idéer känns de nya kompositionerna tämligen fräscha och framför allt vitala.
W.A.S.P. har fått ett uppsving i Sverige och Europa under de senaste åren och ”DOMINATOR” borde bli skivan som ger dem det erkännande de så oförtjänt aldrig riktigt fått. Världsherravälde lär det knappast bli, men ”DOMINATOR” är ett steg på vägen. För att bevisa hur bra skivan faktiskt är följer här en klassisk ”låt för låt-recension”.
”Mercy” börjar med ett mycket tungt och mäktigt intro som snart överlappas av en snygg melodislinga. Vid en första genomlyssning känns versen och refrängen aningen likartade, men detta är något som ändras efter några lyssningar. ”Mercy” förvandlas till en mäktig midtempolåt med klassisk W.A.S.P.-signatur och är helt klart en strålande öppningslåt.
”Long, Long Way To Go” är en snabb sak som även denna börjar med ett superfett riff som går över i en bra vers. Trots den lovande inledningen dalar låten i och med refrängen. Den är helt enkelt för simpel. Imponerande gitarr- och trumlir till trots är detta ett av ”DOMINATORs” svagare spår.
I ”Take Me Up” känns det nästan som om Blackie anade svagheten i föregående komposition och är mån om att få skivan tillbaks på rätt köl igen. ”Take Me Up” börjar med en fenomenal sånginsats till en lugn och vacker ackordvända, för att sedan iklädas en tung midtemposkrud. Den förfogar över en av plattans starkaste refränger och hade vid ett eventuellt singelsläpp kunnat bli en megahit i hårdrocksland.
”The Burning Man” låter stundtals inte riktigt som W.A.S.P., vilket troligtvis beror på de europeiskt färgade harmonierna. Melodislingan i refrängen är så snygg att Avril Lavignes utseende bleknar i jämförelse, vilket gör även denna låt till ett monster av rang.
I ”Heaven’s Hung In Black” sjunger Blackie gudomligt i en långsam visa som uppbyggnadsmässigt påminner om ”What I’ll Never Find” från ”THE NEON GOD”. Liksom nämnda referens är ”Heaven’s Hung In Black” en otroligt stark pjäs som vägrar lämna lyssnarens huvud. Detta är en dynamisk halvballad så som bara Blackie kan göra dem.
”Heaven’s Blessed” avlöser tre fenomenala femplussare och artar sig till en liten besvikelse. Låten är egentligen inte dålig, men låter som en som att Blackie skrivit en W.A.S.P.-låt på autopilot och den lämnar inte några bestående intryck. Jämfört med föregående trojka faller den platt till marken.
”Teacher” fick mig att betrakta den med en aning skepticism vid en första lyssning, men likt ”Mercy” är detta en låt som växer med antalet varv i stereon. Blackie förvandlar en relativt simpel refräng till strålande genom att låta förförisk, förtrollande och så där spännande och härlig farlig.
”Heaven’s Hung In Black (Reprise)” följer sedan och som namnet antyder är detta en repris av skivans femte spår. Dock är denna avskalad för att lyfta fram Blackies (excellenta) sång. Jag hade hellre sett ytterligare en låt, men resultatet är bedårande.
Till sist har vi ”Deal With The Devil”, en rockig W.A.S.P.-stänkare i stil med debutens ”The Flame”. Den rockar hårt, men lär knappast gå till historieböckerna. W.A.S.P. kunde ha bjudit på en värdigare avslutning, även om låten inte på något sätt är undermålig.
Det som hindrar denna konceptskiva om amerikansk imperialism från att få full pott är givetvis att den har några svagare spår men även den blygsamma speltiden. Förvisso är kvalitet att föredra framför kvantitet, men någon mer låt kunde Los Angeles-kvartetten gott ha bjudit på. Trots detta blir det tummen upp och jag vidhåller att detta är det bästa W.A.S.P. släppt sedan 1992. Med tanke på ”DOMINATORs” höga kvalitet känns det tryggt att veta att Blackie ämnar fortsätta med W.A.S.P. tills han dör.
Fotnot: intervju med Blackie finns att beskåda här
Tracklisting
Mercy
Long, Long Way To Go
Take Me Up
The Burning Man
Heaven’s Hung In Black
Heaven’s Blessed
Teacher
Heaven’s Hung In Black (Reprise)
Deal With The Devil
|
Betyg 4 av 5 möjliga
Bandets hemsida
|
|
|
