|
|
SWEDEN ROCK FESTIVAL 2007 DEL I
|
För många har Sweden Rock Festival blivit en tradition där familjer, goda vänner åker ner till Blekinge för några dagars rock´n roll..
|
Under de senaste åren har festivalen vuxit markant och i år uppgick antalet besökare till runt 30 000 personer. 2007 blev också året då festivalen blev fyra dagar istället för tre.
Utveckling är bra, men ibland går det lite för fort. Organisationsmässigt funkar festivalen, om än det alltid finns saker som kan bli bättre. I utvecklingen till fyra dagar borde även antalet större akter också ökas. Band fanns det som vanligt gott om, men de där större akterna som tidigare år fyllde ut scenerna dagarna långa var lätt räknade.
Till viss del är det förståligt att exempelvis band som förra året eller året innan bokas, och till viss del handlar det väl om vilka som just i juni är ute på eller villiga att turnera. Men ändå fanns det förvånansvärt många luckor i årets program.
Det går också att notera vissa bands vara eller inte vara. Thin Lizzy utan Phil Lynott, White Lion med bara sångaren Mike Tramp kvar vid rodret (kan Axl kan Tramp?!), Skid Row utan Sebastian Bach och ett Black Sabbath under ett alias. I det flesta funkar det, men i vissa inte. Mer om det senare.
Efter sex timmar i bil anländer vi till lilla Norje och till vår fasa så regnar det. När festivalen är slut visar det sig vara den enda vätan uppifrån förutom de idioter som roar sig med att kasta öl på folk.
Först ut på festivalen är Randy Piper´s Animal. Piper är gitarristen som tillsammans med Chris Holmes spelar på WASP två första plattor. Såg Piper´s Animal förra veckan i Västerås och de kör ett snarlikt set. Den amerikanska sångaren är skrämmande like en viss Blackie Lawless röstmässigt när WASP-låtarna körs.
Svenska Wolf är det andra bandet vi ser på årets festival och här spelas, spottas och blöder det hederlig Heavy Metal. Med ”The Bite” och ”I Will Kill Again” vinner de publiken med lätthet. Niklas Ståhlvind sjunger oklanderligt och ”Yxan” springer som en galning över scenen och hetsar publiken. Om de inte redan hade så vinner Wolf publiken med denna spelning. Ett av Sveriges bästa band.
Då jag lovat att fotografera åt Nocturnal Rites blir det rätt mycket spring under deras spelning senare på kvällen. Vi har tidigare på eftermiddagen träffat de två herrarna i Nordman backstage och fått reda på att de skall gästa bandet på scen med ”Vandraren”. De två nordmännen väntar i kulisserna med Nocturnal Rites kör sitt set. Som vanligt är det fullt ös på norrlänningarna, här förgås sannerligen inget krut.
I slutet går Nordman upp på scen, tyvärr hörs inget av Håkans sång vid scendiket, men publiken gillar vad de hör.
Efter spelningen tas lite gruppbilder och vi beger oss alla till baren. Här blir vi alla kvar och Annihilator blir brädad av den goda ölen.
Onsdagen blir till torsdag och vi ser som första band gamla Thunder. Med bluesbetonad hårdrock är de bland de bästa i sin genre. Sångaren Danny Bowes är fortfarande lika fantastisk som tidigare.
Efter Thunder blir det en lång transportsträcka till huvudakten Heven And Hell. Tyska Axel Rudi Pell spelar, Quit Riot likaså. Min förväntan för Symphony X krossas av en klåfingrig ljudtekniker. Deras neoklassiska hårdrock försvinner i en gröt av ljud. Genom detta kan man dock urskilja Russel Allens kraftfulla sång.
Kan det verkligen finnas ett Thin Lizzy utan Phil Lynott. Svaret är nej. Men det kan finnas musiker som tolkar Lizzy på ett bra sett. Sen är väl frågan om det skall gå under orginalnamnet. Med John Sykes som ringledare spelar Scott Gorham, Tommy Aldrige och Marco Mendoza Thin Lizzy låtar för fulla muggar. Mer kompetent band får man leta efter. De gör dessutom låtarna rättvisa. Sykes låter ibland skrämmande likt Lynott, att karln fortfarande är en jäkel på gitarr visar han mer än en gång denna kväll. Det kylnar på, men gåshuden hade nog infunnit sig ändå. Coverband eller inte, Sykes och Co. vann nog många hjärtan denna kväll.
Halv tolv släcks scenen ner och det vi hela dagen väntat på sker. Iommi, Butler, Appice och Dio ändrar scenen som ett Black Sabbath under alias, nämligen Heaven & Hell med ”The Mob Rules”. Ronnie James Dio sjunger fantastiskt bra. Bandet spelar så bra som man kan tänka sig. Vi bjuds på ”Children Of The Sea” och ”Voodoo” i konsertens första halva.
Tyvärr skall det som alltid trasas sönder av trum och gitarrsolon och när bandet framför ”Falling Of The Edge Of The World ” och nya ”Shadow Of The Wind” blir det tyvärr lite väl segt. Missförstå mig rätt. Heaven And Hell var bra, men man vet redan i förväg lite hur det skall låta och upplägget, då blir det en smula förutsägbart och tråkigt.
Snacket från Geezer Butler och Tony Iommis sida om att de nu med Dio kan spela långa konserter blir inte besannade på Sweden Rock festival. När bandet avslutat med Neon Knights har de spelat i 90 minuter, det är 10 minuter längre än de spelade med Ozzy. Känner sig lite snuvad på konfekten, men de karameller vi fick satt som ett smäck!
|
|
|
