|
|
SWEDEN ROCK FESTIVAL DEL II
|
På fredagen visade Aerosmith var skåpet skulle stå, eller förlåt, sångaren Steven Tyler gör det..
|
Han visade sig vara i lika god vigör som under 80- och 90-talet. Lilla Norje bjöds på en rock ´n roll show utan dess like där hits på hits radas upp
Inledande ”Love in an Elavator” och ”Dude (Looks like a lady)” slår formligen knock out på den hänförda publiken. Det är svårt att inte ryckas med i denna mästarklass för rockband.
Inte ens när bandet radar upp sina MTV ballader blir det tråkigt, ringledaren Tyler är fullblodsproffs ut i de målade fingerspetsarna.
Nu bjuds vi i alla på en show som vara bort emot två timmar. Aerosmith håller än och med Steven Tylers fysik är det nog långt kvar till bäst-för-datumet gått ut.
Med facit i hand blev fredagen en lyckad musikupplevelse. Inledande vid lunch var danska Pretty Maids som även de trots sina äldre år fortfarande vet vad de håller på med. Ronnie Atkins och Ken Hammer är kvar från ursprunget av bandet och vi får höra gamla såväl nya låtar från bandets karriär, ”Yellow Rain”, ”Rock The House”, ”Wake Up In The Real World”. Pretty Maids har sedan debuten 1983 varit ett av mina absoluta favoritband. Såg dem 1989 och så här nästan 20 år senare blir det ett kärt återseende. Trots den tidiga timmen är det bra med folk framför Rock Stage.
En parantes, då bandet kommer från Danmark och Malmö ligger några timmar bort borde bandet hinna hem till stundande grillfester denna fredag då de faktiskt började sin spelning klockan tolv mitt på dan. Måste kännas rätt konstigt.
Solen gassar från en klarblå himmel, och idag är det även vindstilla. Mycket vatten går åt då termometern lätt överstiger 30 grader i skuggan. Solskyddsfaktor hög och hatt på huvudet blir räddningen.
Med svetten lackande i pannan ser vi på eftermiddagen White Lion med Mike Tramp i spetsen. Tramp har gjort en Axl, dvs kallar sig för sitt gamla band med helt nya musiker. Ett tilltag som fått forne gitarristen Vito Bratta att ilskna till och stämt honom inför den planerade USA-turnén. Med detta har denna fått ställas in. Hur vida de hette White Lion eller inte i Norje förtäljer inte historien? Under konserten kommenterar Tramp lite kryptiskt att detta är White Lion och dess låtar.
Hur låter det då? Saknaden av Vito Bratta på gitarr är slående. Killen som här står för strängbändandet gör tappra försök till Brattas solon men kommer bara halvvägs. Känslan i fingrarna finns inte där. Det är samma syndrom som Kiss har med Tommy Thayer, han spelar Ace Frehley solon jättebra, men han är fan inte Ace!
Mike Tramp har inte heller gjort sig av med den fula vanan att korta av och ändra vissa sångmelodier live. Detta blir lite irriterade. Upplaga 2007 av White Lion funkar visst, men de kommer endast undan med blotta förskräckelsen. Tur är väl att de spelade mycket från första skivan!
Träffar Mike Tramp senare på kvällen och han var mycket nöjd med konserten på Sweden Rock.
Värmen har nu gjort sitt och det är slagna hjältar som pustar ut i skuggan av några träd och buskar. Vi beslutar oss för att bli kvar ”hot in the shade” tills UDO intar Rock Stage.
Vad vore Accept utan UDO och vad vore UDO utan Accept? Faktum är att den lille mannen i kubik nu har så pass många soloskivor i ryggen att han med lätthet bär upp en hel konsert med solomaterial. Tysken och sitt manskap formligen dryper Heavy Metal. Det poseras med klassiska ”svänga gitarren i takt”, för vilket annat band skulle detta bli pinsamt, men UDO kommer undan med det. Med en blandad setlista med ömsom UDO och Accept låtar gör UDO ännu en lyckad spelning på Sveriges bästa musikfestival.
Gör misstaget under UDOs konsert att besöka de närliggande Bajamajorna, det var formligen som att åka cementblandare.
Från tysk metal är steget kanske rätt så långt till svenska Talisman som här gör sitt sista gig i karriären. De är ute på sin avskedsturné då sångaren Jeff Scott Soto nu sjunger i Journey, eller sjöng för nu i veckan klargjorde Neil Schoen att Soto inte längre var bandets sångare.
Talisman framför låtar från hela sin karriär, till viss del i medleyn, en musikform som jag personligen är smått allergisk mot. Som tur är trasas bara ett antal låtar upp på detta vis. I sin helhet får vi bla. ”Color my XTC”, ”Break Your Chains”, och naturligvis ”I´ll Be waiting”. Det konstiga är att bandet på sin avskedsturné har en ny amerikansk gitarrist vid namn Brian Young då Fredrik Åkesson inte kunde närvara (Åkesson spelade dock med Krux på lördagen!). Young har ett förflutet i David Lee Roth band och visar sig vara en alldeles ypperlig gitarrist. Han gör Talisman låtarna rättvisa.
Det blir ett värdigt avsked för Talisman som inför en stor publik framför Zeepelin scenen tar farväl. Deras nästan 20 år långa karriär kommer för alltid finns kvar i den svenska hårdrockshistorien som ett av de främsta banden.
Skid Row värmer upp publiken innan Aerosmith. Sedan Sebastian Bach lämnade bandet i mitten av 90-talet har det gått rätt trögt för New Jersey pojkarna. Att som band ersätta en så stark frontfigur som Bach misslyckas nästan alltid. Skid Row nya sångare Johnny--- gör ett tappert försök och är som sångare faktiskt bättre än sin föregångare. Som band har de en solid och tajt grund att stå på och det låter lovande när det utlovas ”Alla de gamla låtarna som ni kommit hit för att höra”. Efter en stund faller de dock in i ”Här är en låt från vår nya skiva”. Utan Bach fungerar tyvärr nya Skid Row som ett förbannat bra Skid Row-coverband.
Sista dagen ger om än ännu varmare väder. Hettan blir stundtals olidlig.
Första band ut är svenska Hellsfueled som med nya skivan Memories In Black ryckt upp sig markant. Skivan är riktigt bra med skitig, jordig oktan-osande hårdrock. Det känns på något sätt som bandet nu hittat sin egen identitet från att tidigare hela tiden jämförts med Ozzy och Zakk.
Med frågan ”Är det någon här som gillar distade gitarrer?”, kör de sin dryga timme inför den solbrända och smått bakfulla festivalpubliken.
Hellfueled framträdande skall senare visa sig vara en av dagens bästa. När jag träffar gitarrist Jocke senare är han mycket nöjd med spelningen trots den tidiga timmen.
Lördagen med sin gassande sol blir väldigt lång då det inte finns så mycket roligt att se. Vi besöker restaurangtältet där Carnal Forge spelar, här är det farligt varmt och gitarristerna ser ut att kunna avlida när som helst. Värmen blir till slut outhärdlig och vi går runt och strosar på marknaden som i år växt med olika hårdrocksartiklar till det dubbla. Inhandlar en strå cowboyhatt, Stryper DVD och lite presenter till familjen.
Under eftermiddagen och kvällen passeras konserter med Fatal Smile, Iced Earth och Blind Guardian på avstånd och när timmen äntligen är slagen för Krux att spela på Zeepelin Stage slår tröttheten in på allvar.
Fyra dagar på festival tar ut sin rätt, det torra vädret gör festivalområdet dammigare än dammigast och vi går alla några steg längre mot diagnosen stendammslunga.
Krux med Candlemass evige ledare Leif Edling i spetsen tillsammans med sångaren Mats Levén gör en mycket bra konsert. Doom a la Krux är i mitt tycke lika bra om inte bättre än Candlemass. Bandets (eller Herr Levén) underfundiga humor speglar bandets backdrop som enkelt och sonika är en Krux t-shirt. Hysteriskt kul, speciellt som bandet använder den bakre delen av ljustrossen för att hissa upp festivalens minsta backdrop.
Kul är att bandet spelar ”Shadowplay” från Abstrakt Algebra skivan från 1995, även om den gick lite väl fort i denna livetappning.
Upptäcker under Krux konsert att det inte bara är trötthet och damm som sänkt mig. Varmt väder och AC i bilen framkallar en akut förkylning som eskalerar på lördagskvällen.
Ser halva Motörheads konsert och sedan är det bara att kapitulera till hotellet med feber och sårig hals. Får tyvärr stå över Scorpions, något som smärtar då deras nya skiva ”Humanity Hour 1” är det bästa bandet gjort på typ 15-20 år.
Sweden Rock Festival 2007 är till ända. Många bra band har setts, mycket öl har druckits och mången människor har träffats. Till nästa år får festivalledningen för min del dock försöka sig på ett lite vassare startfält.
|
|
|
