|
|
NIGHTWISH - ARENAN 4/12
|
Första turnén med NIGHTWISH och nya svenska sångfågeln Anette. Hur skulle det låta?
|
För att få svaret på det begav jag mig till Arenan denna tisdagskväll liksom många andra. Jag har varit lite kluven inför plattan och hade därför inga enormt högt ställda förväntningar. Arenan var utsåld och som vanligt var publiken relativt ung. I år kändes scenen ovanligt liten och det var ganska dålig sikt pga 2 kravallstaket. Men jag antar att de behövdes.
Efter ett långt intro äntrar NIGHTWISH scenen och sparkar igång med ”Bye Bye Beautiful” från nya plattan. Redan där står det klart att det är ett förändrat band. Bättre eller sämre?
Svaret är i mitt tycke både och. Klart står att hela bandet verkar trivas oerhört bra tillsammans och ser stundtals nästan nykära ut i varandra. Det svänger om dem och NIGHTWISH har helt plötsligt förvandlats till ett rockband. Anette är en stark scenpersonlighet, rör sig mycket, pratar på svenska till publiken och verkar genuint genomsympatisk och väldigt svensk. Rösten är det inget fel på heller, även om inte allt är live s.a.s. Mycket sceneffekter bjuds vi på som vanligt, eld och bomber, snö från taket och stundtals blir värmen och svavellukten inne i Arenan enormt påfrestande. Jag tycker dock att bandet verkar vilja ta den lätta vägen och spelar mest låtar från senaste plattan som ju uppenbart passar bättre till Anettes röst. Med de gamla paradnumren är det värre. Det mesta är omarrangerat till att passa Anettes mer rockiga sångteknik och i mina öron är det inte det bästa valet. Även om jag förstår att det är nödvändigt då ju ingen annan än en sopran kan klara de gamla låtarna på det sätt de än gång var. En del av dem funkar fortfarande bra t.ex ”Nemo” och ”Everdream”(även om de låter annorlunda) medan t.ex ”Wishmaster” faller platt i mina öron. Det majestätiska i låten är förlorat och sången funkar inte alls.
Överlag tycker jag att det var för få gamla låtar. Bäst av de nya är förstås ”The Poet And The Pendulum” som stundtals känns riktigt magisk, speciellt det instrumentala partiet i mitten. Det sammantaget med scenshowen får mig att känna att det gamla, storslagna NIGHTWISH glimrar förbi.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är helt enkelt inte samma band längre. Jag tror att de kommer att få mer framgång med denna sättning, då stilen är mer lättillgänglig och också kommer att locka alla som inte stod ut med Tarjas röst. Det de har förlorat är istället sitt unika signum, för mig känns de nu mera som ett rockband i mängden med en kvinnlig sångerska. Även om musiken fortfarande är storslagen så är de inte längre så bombastiska och banbrytande, men det vill de kanske inte heller vara.
|
|
|
