|
|
POODLES - KLUBBEN 14/12
|
Sista konserten 2007 för min del blir the POODLES på Klubben i Stockholm..
|
Jag älskar POODLES! Det är inte riktigt ”coolt” att känna så, speciellt i Stockholm vilket jag förståss inte bryr mig det minsta om. Men det är nog den enda förklaringen till att endast 120 personer har tagit sig till Klubben denna fredagskväll (Klubben har kapacitet för 700 pers). Riktigt trist för bandets skull måste jag säga, även om jag själv tycker det är skönt att slippa den unkna luften och trängseln som är bruklig inne på Klubben. Som förband får vi se HAPPY PILL, ett lite poppigare band med gitarristen RYAN ROXIE. Detta har jag dock missat eftersom jag kommer direkt när POODLES ska kliva på scenen.
Scenen är ganska avskalad och dagen till ära sitter trummisen Kicken bakom plexiglasskiva. Tydligen p.ga ljudrestriktioner, då det finns en del riktigt små barn i publiken. Publiken ja, den är relativt ung och innehåller t.o.m långväga gäster som kommit ända från Tyskland för att se bandet! Från första ackordet i ”Flesh and Blood” märks det att det här är killar som kan sina grejer och har hållit på ett tag. Också deras långa turnerande har gett resultat, detta är en väl inoljad maskin som kliver på scenen och gör det bästa av den magra publiktillströmningen.
Vi får lite blandade låtar från deras båda plattor i en konsert som känns något för kort. Lite gitarr och trumsolo hinner de också med, men det hålls ganska kort.
Sångaren Jakob (el Jake Samuel) är en riktig klippa. Han är en frontman av den gamla klassiska 80 talsskolan, sådana som helt enkelt inte görs längre. Han ÄGER scenen och är mycket visuell. Två klädbyten hinner dessutom killen med (makalöst snygga scenkläder också ska tilläggas). Och självklart har han rösten, som ju faktiskt är POODLES stora styrka. Rösten och det faktum att bandet kombinerar alla de goda bitarna från musiken vi växt upp med, blandar, skakar om och ut kommer någonting som verkligen går hem i stugorna.
Visst är det trallvänligt och visst är det ibland förutsägbart (du behöver bara höra en låt en enda gång så kan du refrängen) men vad gör det? Det funkar ju! Det känns skönt att se att deras slit i otaliga coverband på Pub Anchor äntligen har gett resultat. Själv står jag med ett leende på läpparna hela giget och de spelar även mina favoritlåtar ”Echoes from the Past”, balladen ”Cryin” och förstås allsången ”Night Of Passion”.
Direkt efteråt finns bandet vid merchbordet utanför för att träffa fansen och signera. Och där lämnar vi POODLES för denna gång. Härnäst dyker de upp i Melodifestivalen 2008 tillsammans med E-Type. Och jag önskar dem lycka till där!
|
|
|
