|
|
Iced Earth - The Reckoning
|
Medlemsbyten är något som är mer regel än undantag inför varje ny Iced Earth platta. Ett av de mer uppmärksammade bytena skedde i somras när en av bandets mest långvarige medlemmar vokalisten Matt Barlowmitt under inspelningen av nya plattan The Glorious Burden, lämnade bandet.....
|
Vokalistens nästan övermänskliga insatser i bandet ledde till en ivrig diskussion huruvida någon verkligen skulle klara av att ersätta honom. Spekulationerna tog fart och ryktena avlöste varandra innan det blev klart att Tim ”Ripper” Owens sjunger på nya plattan och även är Iced Earths nya sångare.
Jag hörde inte till den skaran som dödförklarade bandet i och med Barlows avhopp. Det som oroade mig var istället hur låtskrivandet skulle arta sig. Senaste alstret Horror Show blev en riktig besvikelse. Inte genom att den var dålig (Iced Earth har än så länge bara släppt plattor som kan klassas som bra eller bättre) utan att den bara gick längs redan upptrampade stigar och kändes både slö och oinspirerad. Det var tydligt att en förändring behövdes. När så bandets huvudsaklige låtskrivare och eldssjäl Jon Schaffer deklarerade att han, efter 11:e september attacken, kände sig mer inspirerad och patriotisk (!) än någonsin så började jag smått hoppas på nya stordåd. Sedan det blev klart att Ripper nu tagit över mikrofonen så stärktes förhoppningarna ytterligare. Dock kvarstod frågorna: Hade Jon verkligen hittat rätt i låtskrivandet igen och skulle Ripper vara en värdig ersättare för Barlow?
I väntan på The Glorious Burden kom fyraspårssingeln The Reckoning. För mig skulle det äntligen bli dags att se om mina förhoppningar infriats.
Plattan inleds med titelspåret The Reckoning (Don’t Tread on Me). Detta är en låt i högsta Iced Earthtempo. Både det inledande riffet samt versriffet doftar starkt av Something Wicked this Way Comes samt Horror Show. Dock känns denna låt redan från början mer inspirerat än något på Horror Show. Kort sagt är detta en mycket bra låt. Ripper sjunger dessutom som en gud. Tilläggas bör väl att han inte är något substitut för Barlow. Dessa båda herrar tillhör två helt olika kategorier sångare. Medan Barlow har hårdrocksvärldens, efter Warrel Dane, känslosammaste röst så är Ripper en typisk heavy metalsångare och har en mer teknisk röst än Barlow.
Den andra låten When the Eagle Cries är något för Iced Earth så ovanligt som en renodlad hårdrocksballad. Den spelas dessutom unplugged speciellt för denna singel. Till en början kändes denna låt seg och saknade kraft, men den växte för varje genomlyssning och känns numera riktigt intressant. Ska dock bli ännu intressantare att höra den plugged, vilket borde ge låten ännu mer kraft och styrka. Denna typ av låt skulle passat Barlow som handen i handsken, men Ripper imponerar på mig genom att visa upp oanade känslor i rösten och visar att han definitivt är värdig att ersätta Barlow.
Det tredje spåret Valley Forge inleds episkt och avvaktande för att sedan explodera i bästa Something Wicked this Way Comes-anda. Riffet i refrängen påminner dock mer om bandets tidigaste dagar. Låten bygger mycket på Rippers insatser vilka genomförs med galans. Dock kommer låten aldrig riktigt igång med sån kraft som man kunnat önska, men det är ändå en mycket bra låt. Tilläggas bör väl att den för mig obekante gitarristen Ralph Santolla har lagt ett mycket bra solo som höjer låten ytterligare.
Plattans sista spår är dess, numera för Iced Earth obligatoriska, powerballad vid namn Hollow Man. Denna låt är av samma snitt som I Died for You och Watching Over Me. Även om dessa två låtar känns relativt lika varandra så är Hollow Man rätt annorlunda vilket känns bra då jag trodde att bandet ohjälpligt kört fast i denna kategori låtar. Santolla gör dessutom ytterligare ett mycket bra inhopp. Dock måste väl påpekas att Ripper som dittills sjungit klanderfritt gör en något blekare insats på detta spår. Även om han fortfarande sjunger fullt godkänt. Trots att Hollow Man och When the Eagle Cries är två riktigt bra låtar så känns det lite trögt att två av fyra låtar är ballader. Dock vågar jag anta att The Glorious Burden kommer innehålla betydligt fler tempostarka låtar.
Sammanfattningsvis har denna singel infriat mina förhoppningar och mer därtill. Ingen av låtarna hör förvisso till det absolut bästa bandet gjort men de känns betydligt mer inspirerade och livfulla än de på Horror Show. Då den plattan även kändes som den skrivits på rutin så har Schaffer nu tagit till vara på sina gamla och nya influenser och utvecklat dem ytterligare. Ripper sjunger dessutom som en gud och är en välkommen variation till musiken. Även gitarristen Ralph Santolla bör nämnas för sina utmärkta solon och jag hoppas få höra mer av honom tillsammans med Iced Earth i framtiden.
Så var det dock detta med patriotismen som genomsyrar såväl alla texter, utom Hollow Man, samt omslaget. Lite för mycket av det goda kan väl tyckas, men inspirerar det Jon att skriva bra låtar så ska väl inte jag klaga. Dessutom är texterna välskrivna och omslaget (vadå Patrioten?) är ju faktiskt rätt snyggt.
Kort sagt bådar detta mycket gott inför The Glorious Burden.
Betyg 4 av 5
|
|
|
