|
|
ARVIKA FESTIVALEN 2008
|
GetMetal´s utsände reporter ger sin syn på årets Arvika festival..
|
Förutom vilka artister som festivalerna lyckas boka har årets skriverier i media varit vilka festivaler som kommer att lyckas eller inte. Stadsfestivalerna som blir fler till antalet varje år och lockar mer bekväma människor att åka till hotell eller vänner och bekanta och slippa tält och Bajamajor på landsorten. I år sade journalister och bloggare, att Sweden Rock, Peace and Love i Borlänge och Arvikafestivalen skulle bli årets festivaler som skulle sälja slut. Nu i skrivande stund har festivalledningen meddelat att de inte sålde slut alla biljetter men satte ett nytt rekord med ca 18 000 besökare i år. Så hur var då min fjortonde och Arvikas sextonde festival?
Torsdag och Arvikafestivalen 2008 öppnade portarna med vädergudarna på riktigt bra humör som bådade gott inför folkfesten i Arvika som genom åren har haft lite otur med vädret. Redan tidigt första dagen så grusas planerna för två band jag hade tänkt gå och kolla in. Festivalen gör en ändring i spelschemat så lokala ENFORCER och ett av de band som jag verkligen hade sett fram emot att få se, AVATAR får stryka på foten. Men jag hade två band kvar på listan för festivalens premiärdag. Självklara SLAYER och glam/sleaze rockarna CRAZY LIXX.
Kl 21:00 så stod ca 60 % av festivalpubliken framför Vintergatan och HÅKAN HELLSTRÖM men jag begav mig till Lyran för att få en stor portion 80-talsmetal serverad av skåningarna i CRAZY LIXX (som ”förlorade” sin gitarrist till HARDCORE SUPERSTAR) och de levererade precis det de hade utlovat och hela deras attityd, image och spelglädje är en ren hyllning till den pyjamashårdrock vi nuförtiden skrattar åt, men som vi många älskade när det begav sig. CRAZY LIXX var en positiv öppning för årets festival och nu var det dags att ladda inför den totala motsvarigheten till den glada och melodiösa hårdrocken jag nyss sett och hört. SLAYER skulle senare sprida sin gospel över nejden.
Det fina vädret, alla lättdruckna öl och den sena timmen var nog starka faktorer som gjorde att det inte alls var så packat med folk vid 01:30 när Araya och grabbarna äntligen äntrar scenen och dammar av Disciple, God hates us all som inledning och manglar senare på med Hell awaits och Postmortem. Araya pratar sedan om frihet och att vi skall vara glada för att få bo i ett land som Sverige som inte är i krig och med de orden kickar War ensemble igång.
Senare kommer även de självklara Raining blood och Angel of death. Det SLAYER levererar var en ”vanlig dag på jobbet” spelning som inte går till historien, men för den skull inte var dålig. ´Men hade alla posers som bar en SLAYER T-shirt varit där så hade det varit betydligt mera folk framför staketet.
Fredagen bjöd på det starkaste utbudet enligt mig. HARDCORE SUPERSTAR, HELLACOPTERS, MOONSPELL och SOILWORK.
Först ut klockan 17:30 var HARDCORE SUPERSTAR, ett band som jag egentligen aldrig gett en ärlig chans, men tack vare deras femte och senaste album Dreaming in a casket, som jag har lyssnat ganska mycket på den senaste tiden så uppskattade jag giget riktigt mycket. De drog av några av de nya låtarna som intro och innan jag hunnit ut ur fotodiket för att se showen hade de redan spelat låten ”Silence for the peacefully” som jag gått och nynnat på av och till i en månad. Bandet gav verkligen järnet inför en pinsamt slö (nykter?) publik och sångaren och frontmannen Jocke Berg lirkade och flörtade med publiken tillsammans med sina kollegor. Gitarristen Vic Zino posade och bjöd på sig själv inför fotograferna i diket, han kanske firade att han nu är permanent medlem i bandet. Efter den tilldelade timmen så gav de sig och de höll verkligen hela spelningen igenom. Mycket bra gig, synd att publiken inte var på samma goda humör som bandet.
Direkt efter så var det dags att bege sig till Lyran för att kolla in MOONSPELL som spelade i Arvika första gången redan 2003. Konserten hade börjat när jag kom dit och jag var tvungen att lämna den tidigt för att komma i tid till diket när HELLACOPTERS kom för att säga adjö till Arvika. De fem låtar jag hann se, och känna, fick tältet att definitivt bli av med dammet på taket. Volymen var rejält hög och Fernado Ribiero stod böjd över publiken med sin ”klo-hand pose” och levererade texten till den smattrande kanonkavalkaden till ljudbild som Portugals ondaste band bjöd de tappra headbangande och pek-och-lillfingervisande fansen på i det bastuvarma tältet.
Men som sagt detta var bara ett kort stopp inför kvällens höjdpunkt HELLACOPTERS som efter 14 år, sex fullängdare och otaliga vinylsläpp säger sig göra en avskedsturné. Hur det blir återstår väl att se.
Men oavsett om det var sista gången så bjöd HELLACOPTERS upp till dans och de såg ut att sprudla av spelglädje. De blandade friskt i påsen med hits. Vad sägs om ” Hopeless case of a kid in denial, I’m in the band, Carry me home, By the grace of God, Toys and flavors” och de spelade även den senaste radio hiten ”In the sign of the octypus” från (cover) skivan ”Head Off”. Mest jubel utbryter när Dregen kommer ut och gästar på Gotta get some action. Om detta var HELLACOPTERS sorti i Arvika Festivalens historia så är det med högsta betyg de lämnar Västra Värmland.
Nästa akt på schemat ärr ett av mina favoritband (och skådisens Will Smith om man läser i festivalprogrammet) nämligen Helsingborgarna i SOILWORK som fortfarande turnerar på skivan ”Sworn to a great divide” från förra året. Därför gjorde det extra ont i själen att min rygg inte pallade av att se hela konserten. Jag brände av några bilder i fotodiket och sedan fick jag gå ut och sätta mig för att vila och tyvärr missa deras sköna tolkning av hur Death metal skall spelas.
Och ofta när man pratar om SOILWORK säger många att de låter som IN FLAMES, och just en avknoppning från nyss nämnda Göteborgare spelade samtidigt på den lilla träscenen Lyran. Björn Gelotte och Jesper Strömblads sidoprojekt ALL ENDS spelade sin melodiösa metal med kvinnlig sång genom Tinna Karlsdotter och Emma Gelotte. Eftersom jag aldrig hört dem förut så satt jag och slölyssnade på Lyrans staket. Det dom bjöd på lät helt OK tycker jag.
När de spelat klart så kändes festivalområdet kusligt tomt och kom då på att Sveriges mest överskattade band genom alla tider och för all framtid KENT skulle spela på Vintergatan. Jag gick ner och såg den största publik jag sett under festivalens historia. Jag gick istället till ett av öltälten för att slippa se eländet. Jag lyckades några öl senare reta upp ett KENT fan genom att säga att KENT var bögar och pedofiler och att det pillrades kön och stjärt i deras ”Rape-Van” till turnébuss. Det var höjdpunkten under KENT spelningen…
Lördagen startade tidigt och startade med ett illa planerat spelschema. Årets ”mest nyfikna spelning” VOLBEAT och punkarna TICKING BOMBS spelade samtidigt och på tok för tidigt. Redan 13:15 sparkade den danska dynamiten igång med festivalens coolaste och mest tacksamma band igång. Hypade VOLBEAT (som jag recenserade 2007 LÄNK) såg till att den största publiken jag sett i den charmiga scenen Andromeda rockade loss till deras blandning av Rockabilly och Heavy metal i festivalbesökares ögon arla timme. Men jag tycker så synd om dom som låg i tält och var för slöa eller bakis för att orka ner till denna spelning för det var riktigt bra. Sångaren Michael Paulsen charmar och förför oss med smicker och anekdoter och jag ler och diggar genom hela konserten. Att de spelar en låt från det kommande albumet känns som en fin aptitretare inför höstens släpp.
Efter VOLBEAT ebbat ut ur stärkarna var det stress än en gång. Nu vankades musik fastän av inte lika god kvalitet men desto roligare. Den gamle festivallegenden GULA GUBBEN spelar alltid på en bakgård i Arvika kl 15:00 på festivallördagen så jag tog cykeln in till city och hann med en öl på kvarterspuben Palladium innan jag gick ner. Förra året var det publikrekord på runt 75-80 personer, denna siffra tangerades inte i år men uppskattningsvis 50 pers satt i gräset när han spelade på sin ostämda tresträngade gamla gitarr. Han varvar låtarna med skämt, dåliga trolleritrick, anekdoter och poesi. Men efter ca en timme så kommer REGNET! Jo jag hade inte Caps Lock på av misstag. Det kommer ett regn hårt som hagel, och vräker ner på ett overkligt vis. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant regnoväder tidigare i mitt liv. Vi tar skydd på Palladium och ser hur det forsar som en flod nedför Hamngatan. Det regnar så hårt att det löser ut billarm. Jag var ganska glad att jag inte var ute på festivalområdet då!
Detta oväder lägger alla festivalplaner på is ett par timmar. Så när jag är tillbaka på området har redan DLK och DEATHSTARS spelat klart tyvärr och de band jag hade tänkt se var slut för i år.
Hur sammanfattar jag då årets festival?
Det var ett bra utbud för hårdrockarna, kul att de fick med HELLACOPTERS avskedsturné. Det band som jag var mest nyfiken på, VOLBEAT, var bättre än förväntat. SLAYER spelade på rutin men det var mäktigt att se legenderna igen. Förutom regnet på lördag så var det idel solsken och jag har sett några goda ”linne-solbrännor”. Jag fattar inte hur de som gick i svarta latexbyxor orkade med värmen? Nu är det bara att hoppas att även festivalen 2009 blir en trevlig helg för oss hårdrockare.
Foto: Fredric Lönnfjord
|
|
|
