|
|
MOTÖRHEAD - KARLSTAD 12/12
|
Både på skiva som scen så är Motörhead ett sådant band man till 95 % vet vad man får strax innan man sätter skivan i spelaren eller innan giget drar igång..
|
En del tycker det är trist och andra tycker det finns en säkerhet i att veta vad man får. Skall man se Motörhead live så blir man nog besviken om man förväntar sig att de röjer och springer omkring på scen, för Lemmy står på sin plats som den Ikon han är och Phil lunkar lite av och an. Den som röjer mest är Mikkey Dee. Han smattrar skinn med inlevelse som om det vore bot för döden. Tyvärr så valdes LLA av någon anledning till spelplatsen, då endast 2500 besökare gör att isladan känns som ett spökhus. 2500 på Nöjesfabriken inne i centrum hade varit ett bättre val och det hade fått fart på publiken. När jag ändå nämner publiken så var det en skön mix av skräniga T-shirt fans i 20 års ålder till lugnare fans i åldern 40+.
För att återknyta till ingressen så måste jag säga att helgens Motörhead gick mestadels på rutin och en känsla av autopilot infann sig tyvärr större delen av konserten. Men självklart fanns det flera ljuspunkter. Metropolis, akustiska Whore House Blues, Going To Brazil och den mäktiga stroboskopfyllda avslutningen med Overkill. Sedan kan man alltid diskutera gitarr och trumsolos vara eller icke varande, men att Mikkey Dee kan hantera ett par trumpinnar råder det ingen tvekan om. Hans treminuters solo var perfekt. Inte för långt och inte för kort.
Det största minuset går till ljudteknikern som måsta ha sovit. Flera gånger fick man höra feta rundgångar, och enligt folk som stod på isen så hördes Lemmys sång dåligt. Problemen med sången var dock inget som jag märkte av på läktarplats. Men sådant får inte bara hända.
Löfbergs Lila Arena, Karlstad
Publik 2500
Betyg 2,5 av 5
Foto: Fredric Lönnfjord
|
|
|
