Getmetal.com - ARVIKAFESTIVALEN 2009

Datum för publicering: 2009-07-08 14:30

ARVIKAFESTIVALEN 2009

Enligt prognos så sålde Arvika Festivalen ca 22500 biljetter och slog ett nytt publikrekord. Största dragplåstret för oss som gillar metal var helt klart Korn.

Av Fredrik Lönnfjord, Opeth och Bullet recenserade av Robert Tenold
Foto: Fredrik Lönnfjord och Robert Tenold
Observera att bilderna ligger spridda och inte nödvändigtvis vid rätt artist i texten.

Inför en festival så brukar man dammsuga både Tv och Internet på information om vilket väder som förväntas råda under festivaldagarna. Sweden Rock har haft turen med sig de senaste åren, men om vädergudarna var på lite sämre humör detta år när SRF gick av stapeln så var de på rejält bra humör inför AF 2009 och det brukar smitta av sig på festivalens helhetsintryck.

Men åter till musiken.

TORSDAG
Opeth: Efter en mycket lång stund i det trevliga öl-området vid Apollo, ska Opeth gå på scenen.
Inte speciellt mycket folk i tältet när de startar, men så står de där på scenen. Rök och dåligt ljus gör mitt arbete att fånga detta på bild till en utmaning, men några bilder får jag till i alla fall.
Musikmässigt tycker jag det är lite tamt, publiken är lite avvaktande men det blir bättre efter en stund. Kul att ha sett men den går obemärkt förbi. Lite orättvis tid för Opeth att spela på också när festivalen nästan just början.

NIN Jag vet inte riktigt i vilken genre man skall sortera Trent Reznors Nine Inch Nails, men det är iaf tungt och rejält ösigt. Det är inga personliga favoriter, utan ett sådant band jag gick och fotade och kollade in bara för att dom är stora. Så jag stod och lyssnade helt utan några förväntningar och blev glatt överraskad att det var så maffigt. En riktigt fet ljudbild med rejält distade gitarrer, hård basgång och trummorna, som de hade lagt lite effekter på, dundrade på riktigt skönt. Att NIN är populära och en av huvudakterna märks väl för det är full uppslutning på grusplanen framför stora scenen, Vintergatan. Jag står kvar på grusplanen nästan hela spelningen och beger mig sedan till media backstage för att lämna in fotoutrustningen. Det sista av konserten ser jag från ölserveringen. För att inte vara något fan så känns de som en bra spelning. Den enda låten jag kan med bandet ”Terrible lie”, uteblir dock.

Direkt efter NIN så står Svenska Bullet på scen: Här är det hög party faktor och jag anmärker till min kamrat ”Svampen” och frågar om han har en storebror för likheten slår mig. Sångaren ”Hell Hofer” får verkligen publiken med på noterna och det märks på bandet att de har scenvana (de har ju trots allt värmt upp för självaste AC/DC) En bra spelning och publiken är i högform på den lilla och intima scenen. Och som sångaren utrycker det: ”Det kan tänkas att vi är malplacerade på en synth festival, men vi ger järnet!”
Och synthare eller ej, publiken gillade vad de såg!

FREDAG

Fredag var helt klart den varmaste dagen, vid tolv hade termometern passerat 30° markeringen och det lockade inte alls med att cykla fem kilometer för att ta sig till Festival området. Så pga av för bra väder så fick Lillasyster stryka på foten. Sedan gjorde vädret en rejäl kovändning och det kom några rejäla regnskurar så jag fick ställa in min cykeltur och missade då tyvärr Eagles of Death Metal. Så fredag fick bli en vilodag där jag faktiskt fick träffa Depeche Mode i en arrangerad meet & greet. Det hade jag vägrat göra på 80-talet när alla synthare var hatobjekt.

LÖRDAG
Om fredagen var en lugn dag så var lördagen den totala motsatsen. Fem band skulle avlösa varandra. Först ut var Mustasch.
I år fick Mustasch äran att spela på stora scenen, men får man en tidig speltid (18:45) så kan det tyvärr bli lite öde. Men publiken strömmade faktiskt till allt eftersom och efter 20 minuter, ungefär lagom till första hiten, ”Down in Black” så började konserten ta riktig fart. Ralf Gyllenhammar verkade vara på bra humör och bjöd på peppande mellansnack, och bandet levererade bandets raka (hård)rock riktigt proffsigt. Att Mustasch har turnerat flitigt några år märks på kvalitén på akten. Ralf fick även chansen att presentera bandets senaste medlem, trummisen Danne Mckenzie.
Bäst var hitsen ”Down in Black” och ”Black City”.
Bandets gitarrist David Johannesson avslutar med ett lite oväntat nummer. Han tar av sig sina vita brallor och kastar ut dom i publiken.

Efter Mustasch så var det några minuters vila innan jag gick för att se min forne punkidol Thåström. Förra gången han spelade i Arvika fick jag en smärre chock över den lugna och nästan melankoliska spelningen han gjorde. Men iför denna spelning hade jag förberett mig och lyssnat på hans senare soloskivor, så jag förväntade mig inte ett potpurri av gamla Ebba Grön och Imperiet låtar.
Men den nu mer poetiske än rebelliska artisten och legenden kliver på scenen så har många hittat till Vintergatan. Även den intill liggande ”öl slänten” är så gott som fullsatt. Hans karaktäristiska sångstil, när han ålar sig runt mickstativet, sprätter och pekar med högerhanden, vandrar rastlöst fram och tillbaka på scenen så får jag först intrycket att han inte trivs med den stora scenen och att kvällen inte blivit mörk ännu. Men det tar sig och han levererar det som förväntas av honom. Allt från hits som FanFanFan, Vacker död stad, Var e Vargen, Alla vill till himlen och avslutande Ebba klassikern Die Mauer. Höjdpunker var just avslutande ”Die Mauer” som bjöd på en gigantisk sing a long i publiken, och ”Kort biografi med litet testamente” som är den mest personliga låten jag hört på länge. Den var ruskigt vacker.

Efter denna lugna föreställning var det dags för stenhårda Göteborgarna i Engel.
Festivalers stora charm är för mig att se och upptäcka nya band. Engel var totalt ny mark för mig och jag är riktigt glad att jag gick dit. Tyvärr var det lite glest i träladan 22:30. Men vi som var där var rejält på tårna redan efter några låtar. En sak som jag reagerade på var att trummisen körde helt utan hängpukor. Det var endast en virvel, bastrumma och cymbaler, men det behövdes inga fillins utan rejält bas-ös från Mojjo på pallen.
Efter några låtar vill sångaren Magnus Klavborn se en moshpit och ville att vakterna skulle få jobba lite. Detta ökade verkligen intensiteten i publiken och det blev riktigt bra drag på publiken. Så efter denna vitamin injektion var jag rejält laddad när Korn stod som nästa band ut på stora scenen.

Även Korn var ett huvudband, som tyvärr kom i skuggan av Depeche Mode och NIN. Men att många var rejält sugna på att se Jonathan Davis headbanga och springa omkring som en tok var det inga tvivel om. Det var riktigt mycket folk som trängdes innan konserten, och när jag senare stod i fotodiket var det flera som fick panik i trängseln på andra sidan av staketet. Vakterna fick lyfta över ett antal personer bara under de tre låtar jag stod där framme i diket och fäktades med de andra fotograferna. Men Korn levererade i ett högt och uppskruvat tempo. Davies för kvällen iförd svart tröja och en svart kilt och svarta knä strumpor. Ömsom sprang och hoppade eller headbangade vid sitt kromade mickstativ i form av en barbröstad kvinnokropp! Förutom sina egna hits spelar de en bit av Rock you med Queen, en sväng med Metallicas One och den magiska avslutningen med en upphottad version av Pink Floyds Another brick in the wall och sedan lugnt och stilla Goodbye cruel world. Även den från The wall skivan. Jag kan inte göra något annat än lyfta på kepsen och tacka för en ruskigt bra spelning och perfekt avslutning på 2009 års upplaga av festivalen.