|
|
Hårdrockens Mecka finns i Sverige
|
Sweden Rock Festival år 2004 är till enda. Det är inte många timmar sedan Europe slagit sista ackordet när vi passerar festivalområdet denna soliga söndagsmorgon. Nedplockningen av stora scenen är i fullgång, och vad som tidigare varit en rungande rockscen består nu bara ett stålskal.
|
Trötta inser vi att vi har 6-7 timmar upp till Västerås och Stockholm. Det är bara att bita ihop och tänka tillbaka på de tre dagar vi spenderat på Sveriges egen Monsters Of Rock!....
Dag 1/Torsdag 10 juni
Tre dagar tidigare anlände vi till ett minst sagt kaotiskt festivalområde. Under torsdagseftermiddagen ringlades sig kön till insläppet näst intill en kilometer. Vid uthämtningen av backstage-pass och fotopass var förvirrningen total. Detta gjorde att TNT:s konsert missades. Efter mycket strul och en till synes evig väntan släpptes vi in på området. I presstältet höll TNT presskonferens. Här fick vi redan på att de planerar
en Sverige turné till hösten. Annars var det mest trams och skratt. Mycket beroende på ett en viss gitarrist i bandet överförfriskat sig på Jack Daniels (Rock N Roll eller hur var det?).
Någon timme senare stod danska DAD på Rock stage med sin diseldoftande tre ackords rock. Samtidigt spelade Entombed på Sweden stage. Med en lång bilresa ner till Blekinge och strulet med passen kändes det som en öl i gröngräset lockade mer än de båda banden.
Vid niosnåret var det dags för tyska Helloween. 20 minuter försenade intar de scenen för ett fartfyllt och roligt framträdande. De som sett bandet under senaste Europaturnén talade m en snarlik setlista. Förvånande nog spelades rätt många "Kiske-låtar" främst då från Keeper Of The Seven Keys plattorna. Andi Deris må ha sin överman i Michael Kiske sångmässigt, men han funkar rätt bra som frontman i Helloween 2004. Enda felet under spelningen består i en "never-ending" allsång, där Deris hejar på publiken på hans högra sida pga att en viss kroppsdel alltid pekar däråt försöker han skämta. Detta påhitt pågår så länge att många tröttnar och beger sig till stora scenen för att få en bra plats till Judas Priest.
Judas Priest som med Rob Halford tillbaka bakom micken skulle ta Sweden Rock Festival med storm. Denna uteblev dock och ersattes med en vindpust som knappt märktes. Spelningen verkade oinspirerad och Halfords sång var stundtals rent bedrövlig. Falsetten var utbytt mot ett kraxande läte. Ett band som Judas Priest har bra låtar, klassiska metal låtar! Vi har alla hört Breaking The Law, Metal Gods, Touch Of Evil mfl hundratals gånger. Det räcker dock inte att bara gå ut och spela av dem som bandet gjorde på Sweden Rock. Det behövs hunger och lite jävlar anamma för att Heavy Metal skall vara bra. Det skinande Heavy Metal tronen står fortfarande tom, Judas Priest var inte en i närheten att få kliva upp på den. Skärpning Halford och co!
Första kvällen på Sweden Rock Festival firas på hotellrummet med glada vänner lag, ett par öl och en flaska whiskey.
Dag 2/Fredag 11 juni
Med ett huvud som gör natten bravader påminda käkar vi frukost och samtalar om gårdagen. Då det egentligen inte är mycket som lockar under första delen av eftermiddagen slappar vi alla på hotellet en stund.Vid ankomst till festivalområdet håller Helloween hov i presstältet. De verkar vara mycket nöjda med gårdagens spelning. Lite senare på eftermiddagen står Carnal Forge från min nuvarande hemstad Västerås på scenen. Vädret suger rent utsagt! Det regnar och efter en och en halv låt in i Carnal Forge konsert bryter helvetet lös. Regnet fullkomligt öser ner. Det är bara att kapitulera och söka skydd. När jag senare på kvällen står och väntar på att Exodus konsert skall börja berättar en av vakterna att Opeth hade tillägnat sin sista låt till Satan. I samband med detta öppnades skyarna i vad som kanske kan ses som Guds vrede...
Fredagen kändes lite som "de arga pojkarnas dag" med Exodus och Testament i spetsen. Det var kanske därför som UFO:s konsert kändes lite väl sömnig. Detta till trots spelade Vinnie Moore som alltid bländande gitarr.
Vid Festival stage var det nu uppriggat för Monster Magnet vars senaste platta visat sig vara en riktig trevlig historia, dock inte lika bra som lysande Powertrip. Monster Magnet gör bra ifrån sig med frontmannen Dave Wyndorf i spetsen. Man saknar dock lite mer levande rekvisita så som ett par lättklädda go-go dansöser på var sin sida av scenen (gubbsjuk-javisst!).
Fredagen börjar lida mot sitt slut och det är dags för dagen huvudattraktion Scorpions. I mitt tycke skall inte tyskarna totalsågas som en viss Tenold ("já driter iet-Fuck the World!") gjort.
Konserten blixtar till när de kör sin gamla låtar. I The Zoo gungar publikhavet i den härliga takten och allt är som förr.
På bandet presskonferens tidigare under dagen försöker bandet tuta i oss att de är på väg tillbaka till sin gamla form. Jag tror dock att varken Edvin Moses eller Carl Lewis skulle kunna övertyga sportfanatikerna att de skall slå världsrekord igen. Samma känsla är det över Scorpions. De har redan en guld medalj med sina gamla meriter och de skulle försöka suga vidare på den karamellen.
Fötterna värken och regnet som kom tidigare på dagen har kylt ner luften. Frusna och rätt nöjda på dagens utbud vandrar vi mot en väntande taxi. På stora scenen hör vi hur Scorpions tackar publiken. Väl vid hotellet är det samling vid baren. Efter några öl är det dags att lägga huvudet på kudden.
Dag 3/Lördag 12 juni
Halv tio är det frukost. Efter att ha tankat över fredagens bilder Tenolds lapptopp bär det av till festivalen. Där har Danger Danger (se separat recension) precis klivit upp på scenen så det är bara att lägga benen på ryggen för att ta sig till fotodiket. Danger Danger är en fröjd att fotografera. De gillar att showa framför kameran och bjuder på sig själva. Basisten Bruno Ravel har även tagit efter Paul Stanleys i Kiss tvivelaktiga nöje att stoppa plektrum i munnen och spotta dem till publiken.
Nästa konsert är på stora scenen med Axel Rudi Pell. Denna tyska gitarrist som inget hellre vill bli kallad gitarrhjälte, men Pell är inget Ritchie Blackmore eller Yngwie Malmsteen hur gärna han än vill vara det. Pells styrka är i att skriva klassiska hårdrockslåtar med starka refränger, det är neoklassiskt med inslag av Deep Purple och Rainbow. Sångaren Johnny Gioeli och trummisen Mike Terrana är egentligen de enda i bandet som håller musikaliskt. Terrana med sitt förflutet hos en viss Herr Malmsteen och Gioeli som med bandet Hardline medverkat på en av historiens bästa melodiska hårdrocksskivor.
Tyvärr så envisas Pell med att låta sina medmusikanter ha långa solon. År 2004 bryr sig ingen om ett trum-, bas- eller keyboardssolo. Sanneligen inte som i fallet med Pells keyboardist Ferdy Doernbergs ”uppvisning”. Maken till skräp har nog aldrig upplevts på Sweden Rock! Nej Mr Pell, det här håller inte…skaffa dig istället en BRA keyboardist! Det är dina låtar värda!
På Spendrups stage ser vi under dagen lopp bla svenska Narnia och Lost Horizon. Tyvärr är denna scen den enda på festivalen som har uppenbara problem med att hålla ett genomgående bra ljud. Detta gör tyvärr att excempelvis Lost Horizon en grötig upplevelse. Lost Horizon med bra ljud kan inte vara annat än bra. Nåväl, men kan inte få allt här i världen. Samtidigt står Heart på stora scenen. Då undertecknad aldrig riktigt lyssnat på gruppen är det förvånande hur många låtar som känns igen. Heart gör bra ifrån sig med systrarna Wilson i spetsen. Detta till trots känns de lite malplacerade på Sweden Rock.
Lite senare och efter att ha käkat god kebab och insupit en och annan läsk(!) är det daxs för den första av två stora finska akter under sista dagens festival.
Arga Children Of Bodom står på Sweden stage och låter precis som man tänkt sig. Det är tajt, välspelat och fruktansvärt förbannat!!! Alexi ”WildChild” Laiho visar verkligen att han behärskar sin 6(66) strängade yxa. Full pott till barnen från sjön Bodom.
Nästa finska inslag är Nighwish på stora scenen. Efter långa förmaningar av säkerhetsvakterna där alla fotografer varnas för bandets pyrotekniska inslag går Nightwish upp på scen efter det obligatoriska introt.
Nightwish skämtar inte, det känns stundtals som man befinner sig vid frontlinjen. Det smäller bomber och blixtrar på löpande band. Skulle de spela i eller inta lilla Norje?
Tre låtar senare och med bestående hörselskador släpar sig alla fotografer ut från fotodiket. Likt en egen liten division stannar alla upp vid scenens vänstra sida. Är alla med? Inga skadade?
Nightwish är ett band som skall upplevas live. Det är stort och bombastiskt. Kontrasten mellan den skönsjungande Tarja och den tunga episka musiken gör det hela fantastiskt bra. Hade inte riktigt förstått mig på Nightwish storhet innan Sweden Rock spelningen. Enda minuset är faktiskt Tarja. Till denna musik skall hon beträda scenen som en vacker och självsäker Magica de Häx i gothic-domanitrix förpackning. Detta kommer kanske med tiden… Nightwish på Sweden Rock Festival var en trevlig överraskning trots skyfallet mitt i spelningen (vem fan bad till Satan den här gången??).
Efter att himlen klarnat för att snart mörkna mot natt är det dags för Accept-ikonen UDO Dirkschneider att som näst sista band för årets festival att inta scenen. Hedelig tysk Heavy Metal med inövade poser och massor av gamla Accept hits. Då ungtupparna gått iväg för att se In Flames som spelar samtidigt får de äldre hårdrockarna en fantasiskt uppvisning från tyskarna. I ”Balls To The Wall” sjunger i alla fall 10 000 personer sig hesa. Ibland är gammal inte bara älst utan även bäst!
Lördagen hade redan visat sig vara den bästa av de tre dagarna nere på Sweden Rock Festival. Europes konsert blev senare ett stort utropstecken. (link http://www.getmetal.com/article/articleview/333/1/4/ Se separat recension)
Sammanfattningsvis visade det här med 3-dagars rock festival vara en riktigt trevlig historia. Det kan dock tendera med att bli lite mycket musik ibland. Många i min omgivning uttrycker nu frågande…men du lyssnar ju alltid på hårdrock? Ja, men inte ut fem stycken stereo apparater samtidigt!
Europé och Danger Danger var helt klart bästa. Nightwish en positiv överraskning.
Sweden Rock Festival…I´ll be back!
|
|
|
