|
|
HELLOWEEN – GRUNDARNA AV POWER METAL
|
I början av 80-talet när dessa tyska ynglingar började lira hårdrock fanns det inget som hette just power metal..
|
I dag finns det knappast ett enda band i nämnda genre som inte inspirerats av HELLOWEEN. Personligen tycker jag att det känns lite vemodigt att nämna många av dagens band i samma andetag som mina ungdomshjältar, anledningen är helt enkelt att nästan inga av dessa grupper spelar i samma division som HELLOWEEN gjorde och gör än i dag.
Jag tänkte i princip inte ägna någon tid åt bandets historia utan hänvisar till deras eminenta officiella hemsida för information om den biten. Däremot tänker jag gå igenom hela deras diskografi från början till slut och hoppas att jag kan inspirera någon att utöka sin samling eller rent av börja få ett intresse för dessa legendarer. I sommar släpps en ny singel och kort därefter ett album som har arbetsnamnet ”KEEPER OF THE SEVEN KEYS PART 3”. Det återstår dock att se om skivan verkligen kommer heta så när den släpps. I väntan på det nya kan jag rekommendera att ni gör som mig och lyssnar igenom alla de gamla plattorna.
HELLOWEEN E.P. (1985)
Det är väl en överdrift att säga att grabbarna Weikath, Hansen, Grosskopf och Schwitchenberg tar världen med storm när de debuterar med sitt minialbum. Dock är det här som första fröet är sått till de stora framgångarna som komma skall. Här snackar vi rivig och ösig speed metal för hela slanten. Kai Hansen´s okonventionella sångröst gör säkert även sitt för att fans av lite mjukare hårdrock inte riktigt köper det här. För mig däremot så funkar det perfekt. Det är ganska enkelt att betygsätta den här skivan när fem låtar av fem möjliga är klockrena hits, mycket bättre än så kan det inte bli. Om jag ändå ska välja ett par favoriter så får det bli ”Starlight” och ”Victim Of Fate”
Betyg: 5 av 5 möjliga
WALLS OF JERICHO (1986)
Första fullängdaren, och den tar vid där debuten slutade. Musikaliskt sett är det inte jättemycket som har hänt. Trots att det är något melodiösare tongångar är det fortfarande samma gamla HELLOWEEN vi snackar om. Enda låten på den här skivan som jag aldrig riktigt lärt mig att uppskatta är ”Reptile”. Mest kända låtar från den här plattan är ”Ride The Sky” och ”How Many Tears”. Personlig favorit är tveklöst ”Phantoms Of Death” som IRON SAVIOR senare gjorde en cover på som helt otroligt nog är lika bra eller nästan bättre än originalet. Att de lyckades så bra med den kan ju kanske bero på att Piet Sielck själv varit medlem i HELLOWEEN innan de skivdebuterade. På cd-versionen så får man även första minialbumet och maxi-singeln ”JUDAS” inkluderat. Mycket prisvärt med andra ord.
Betyg: 5 av 5 möjliga
KEEPER OF THE SEVEN KEYS PART 1 (1987)
Här lämnar Kai Hansen mikrofonen och ägnar all koncentration år gitarrspelet. Nytillskottet Michael Kiske är förmodligen största anledningen till att HELLOWEEN i och med det här släppet påbörjar sin storhetsperiod. Kombinationen av hans ljuva stämma och att musiken tagit en mer melodiös inriktning gör att världens hårdrockspublik smälter av beundran. Kai står för de bästa låtarna på den här skivan i form av den framtida klassikern ”Future World” samt den över 13 minuter långa ”Halloween”. Nu antar jag att musiken kan klassas som power metal även om det dröjer några år till innan det är ett känt vedertaget begrepp.
Betyg: 5 av 5 möjliga
KEEPER OF THE SEVEN KEYS PART 2 (1998)
Tja, vad kan man säga? Det räcker väl att nämna låtar som ”I Want Out” och ”Dr. Stein”. Att HELLOWEEN dessutom fick agera förband till IRON MAIDEN på den följande turnén gjorde knappast att deras popularitet minskade. Tveklöst så var det mellan 1988-1989 som den riktiga storhetstiden utspelade sig. Förmodligen är detta den mest populära skivan bland fansen överlag och någon skit är det verkligen inte. En låt som ibland blir lite bortglömd är ”March Of Time” som för tillfället är min favorit. Att äntligen få höra det långa och episka titelspåret live på den senaste turnén var verkligen örongodis.
Betyg: 5 av 5 möjliga
PINK BUBBLES GO APE (1991)
Kai Hansen som av många setts som den bästa låtskrivaren har nu lämnat skutan. Mannen att hantera yxan är dock ingen mindre än Roland Grapow (ex-RAMPAGE). Jag hade fruktansvärt höga förväntningar på den här skivan och det kändes som man hade väntat i en evighet. Förväntningarna infriades endast delvis. Bästa låtarna är Rolands komposition ”The Chance” och balladen ”Your Turn”. Förstnämnda låten är enda från den här skivan som i efterhand gör skäl att kallas för ”klassiker”. ”The Chance” har blivit en nästan lika självklar del i liverepertoaren som t.e.x. ”Future World”. Här finns några riktiga bottennapp om man jämför med vad HELLOWEEN kan prestera. Värst är ändå den usla produktionen. Jag har svårt att tänka mig att producenten Chris Tsangarides någonsin arbetat med hårdrock tidigare. Jag hoppas innerligt, men förmodligen förgäves att de kan spela in skivan på nytt med sin nuvarande producent Roy Z. Markus Grosskopf har skrivit en riktigt bra låt till den här skivan som tyvärr endast fick hamna som B-sida till ”Kids Of The Century” singeln. Jag vet att många hatar den, jag däremot älskar ”Shit And Lobster” som säkert hade fått komma med på nästföljande skiva eftersom den stillmässigt skulle passa bättre där. De låtar som är bra är dock riktigt bra så betyget blir inte så lågt som det kunde ha blivit.
Betyg: 4 av 5 möjliga
CHAMELEON (1993)
Den här skivan fick ta emot mycket spott och spe av såväl fans som pressen. Jag förstår på sätt och vis varför, men jag ser på saken ur ett annat perspektiv. Det här låter inte som HELLOWEEN. Det är tveksamt om det ens kan kallas metal (en låt som ”Giants” undantagen). Det här är helt otroligt bra! Med rätt marknadsföring hade det här kunnat bli deras bäst säljande skiva. Istället blir det en mindre flopp. Jag hade turen att få uppleva en konsert 1993 då de spelade hela skivan sånär som på en låt (”Longing”). Jag pratade med en del folk som varit på den konserten som var besvikna. För min del är de något av det bästa jag har sett. Låtar som ”Step Out Of Hell” och ”I believe” är hur bra som helst, det enda är att de inte låter som HELLOWEEN som jag nämnde tidigare. Den här gången är det Tommy Hansen som rattar spakarna vid mixerbordet och resultatet är lysande. Det här är kanske bästa ljudet som HELLOWEEN någonsin haft på en skiva. Gillar du hård rock ´n´ roll är ”CHAMELON” plattan för dig. Den är förresten ett bra köp för alla som uppskattar kvalitativ musik.
Betyg: 4,5 av 5
MASTER OF THE RINGS ( 1994)
Nu ville man börja spela metal igen. Alla utom sångaren Michael Kiske som då således fick kasta in handduken. Faktum är att Kiske´s första soloplatta ”INSTANT CLARITY” (1996) påminner en hel del om ”CHAMELEON” musikaliskt. Den skivan gästas dessutom av inga mindre än Kai Hansen (ex-HELLOWEEN, GAMMA RAY) och Adrian Smith (IRON MAIDEN). Nog talat om den skivan, nu är det HELLOWEEN vi ska snacka om.
Ny sångare blir Andi Deris (ex-PINK CREAM 69) och han har en tuff uppgift framför sig att mäta sig med en så populär frontperson som Kiske. Ny medlem i bandet är dessutom Uli Kusch (ex-GAMMA RAY) eftersom trummisen Ingo Schwitchenberg tagit livet av sig under mycket tragiska omständigheter. Ingo hade lämnat bandet redan innan självmordet och han hade allvarliga problem med droger. Jag kommer ihåg hur glatt överraskad jag blev första gången jag slängde på den här skivan i stereon. Efter ett kort intro levereras tre stycken riktiga heavy metal smockor på raken i form av ”Sole Survivor”, ”Where The Rain Grows” och ”Why?”. Men vad händer sen? Förutom avslutande rökaren ”Still We Go” så är det några riktigt anonyma spår. Humoristiska ”Perfect Gentleman” och den vackra balladen ”In The Middle Of A Heartbeat” fyller sin funktion. Om de övriga låtarna hållit samma klass som dessa hade det blivit full pott. När det gäller Deris sång så klarar han inte av lika höga toner som Kiske, men han har en personlig röst som jag tycker passar in och han har blivit uppskattad av de flesta fans under åren.
Betyg: 4 av 5 möjliga
THE TIME OF THE OATH (1996)
Maskinen rullar vidare denna gång är det en betydligt jämnare historia. Första singeln ”Power” har från och med den här turnén blivit motsvarigheten till METALLICA´s”Seek And Destroy”. Med det menar jag en låt som blir tre gånger så lång live för att publiken ska hålla på och sjunga med i all oändlighet. För min del hör jag hellre ett par låtar till under en konsert än ovanstående fenomen. Inledande ”We Burn” är lite blek, men det gör inget när det bjuds på guldklimpar som det stentunga titelspåret, en stänkare som ”Before The War” och min personliga favorit ”Steel Tormentor”. HELLOWEEN har verkligen hittat formen nu och det enda jag riktigt kan gnälla på är det onödiga att ha med två stycken ballader på skivan. Den som kunde ha plockats bort är ”If I Knew” som är betydligt tristare än ”Forever And One” som är en av pumpornas bästa lugna låtar genom åren.
Betyg: 4,5 av 5 möjliga
BETTER THAN RAW (1998)
Oj oj oj! Här brassas det på för fullt redan från början. Låten ”Push” har så mycket snabbhet och tyngd i sig att den hade platsat på debuten om man bortser från själva produktionen. Markus Grosskopf har också för första gången skrivit en låt som inte bara blivit en B-sida och ”Don´t Spit On my Mind” går inte av för hackor, det är tung-gung på hög nivå. På tal om B-sidor så är det för mig helt obegripligt att en låt som ”A Game We Shouldn´t Play” tydligen inte var tillräckligt bra för att hamna på skivan. Om man inte ville ha mer än 11 spår på skivan kunde man ha tagit bort ”Revelation” istället som tillsammans med ”Time” har en viss snarkvarning. I de allra flesta fall så är det bottenskrap som blivit över på de flesta singlar, men jag kan verkligen rekommendera alla att införskaffa singeln ”I Can” och då få med en riktigt bra låt som bonus. Skivan inleds med en hård låt och avslutar med ännu en hårding i form av ”Midnight Sun”. Däremellan är det genomgående bra låtar med undantag på ett par stycken bitar som är något sämre, vilka jag nämnde tidigare.
Betyg: 4,5 av 5 möjliga
METAL JUKEBOX (1999)
Jag hade först tänkt utesluta att recensera den här skivan, men det är ju trots allt ett studioalbum fastän det bara är covers. Här avhandlas artister som t.e.x. ABBA, THE BEATLES och DAVID BOWIE. Ett ganska onödigt släpp som inte snurrar speciellt ofta i stereon hemma. De flesta låtarna görs dock väldigt bra. Faktum kvarstår dock att detta känns överflödigt och inget material från den här plattan har hittills framförts under en konsert mig veterligen. Allt med HELLOWEEN ska ändå ägas om man fråga mig fast om man ska ha ett glapp i skivhyllan är det ”METAL JUKEBOX” som bör lysa med sin frånvaro.
Betyg: 3 av 5 möjliga
THE DARK RIDE (2000)
Att ett band säger att de inte tycker om någon av sina egna skivor är nästan lika sällsynt som att man skulle trampa i en isbjörnsskit när man tar en repa på stan. I det här fallet så handlar det faktiskt om något så unikt som att HELLOWEEN och då främst Michael Weikath sagt rent ut att han inte gillar ”THE DARK RIDE”. Anmärkningsvärt är att han gjort det uttalandet ganska kort tid efter att skivan släppts. Själv har han endast bidragit med två stycken kompositioner i form av trista ”All Over The Nations”samt ”Salvation” som är en av de bättre låtarna. Själv förstår jag inte vad som skulle var dåligt med den här skivan. Att den skulle ha en mörk och dyster atmosfär stämmer endast delvis. Skivomslaget och en del av låttitlarna går väl visserligen emot vad man hade förväntat sig. Musikaliskt är det däremot inga jättestora överraskningar.
Man har svårt att tro att Andi Deris en gång i tiden har frontat en ganska soft band som PINK CREAM 69 när man lyssnar på ”Mirror Mirror” som är ett av hans många bidrag. Efter en stunds turnerande fick såväl Roland Grapow och Uli Kusch kicken. Vad den egentliga anledningen ska ha varit vet väl endast de inblandade. Jag köper alla fall inte förklaringen att det var de som fick in HELLOWEEN på fel (?) spår i och med ”THE DARK RIDE”. Helt klart är alla fall att bandet nu stod utan ett par mycket viktiga personer som bidragit med många bra låtar under åren. Vid en omröstning på Internet så var Roland och Uli´s låtar från skivan de mest populära i form av titelspåret, ”Mr. Torture” och ”The Departed”. Jag kan inte annat än att hålla med om att det är några av de starkaste låtarna. Var kanske avundssjuka en anledning till att de fick foten?
Betyg: 4,5 av 5 möjliga
RABBIT DON`T COME EASY (2003)
Ny gitarrist i bandet är Sascha Gerstner (ex-FREEDOM CALL) och han sköter sig riktigt bra. Trumspelet sköts av ingen mindre än Mickey Dee (MOTÖRHEAD) förutom två stycken låtar där Mark Cross svingar stockarna. Från början var det tänkt att Mark skulle ha spelat på hela skivan, men p.g.a. hälsoskäl kunde han inte fullfölja inspelningen. Det bör påpekas att Mickey Dee aldrig var en officiell medlem i HELLOWEEN. Under den följande turnén så spelade Stefan Schwarzmann (ex-ACCEPT, RUNNING WILD m.fl.). Om de tyckte att förra skivan var för tung så borde de ha skippat låtar som ”Liar” och ”Back Against The Wall”. Min favorit är ”Hell Was Made In Heaven” som har allt vad man kan begära av en hårdrockslåt utan att vara onödigt komplicerad. Inledande och tillika singelsläppet ”Just A Little Sign” är okej, men jag hade hellre sett ”Open Your Life” som singelspår. Weiki står för de ett par av de mindre bra låtarna som ”The Tune” och ”Do You Feel Good”. Som tur är kompenserar han detta med den helt fantastiska ”Nothing To Say” som avrundar skivan. Det är nog fler än jag som undrar varför det helt plötsligt dyker upp ett tvättäkta reggae riff i låten. Konstigt nog stör det inte mig som annars avskyr nämnda musikstil. Precis som med förra skivan så är det med nöd och näppe jag sätter ett så här högt betyg, men en enkel fyra hade varit för lågt. Så pass bra är den faktiskt.
Betyg: 4,5 av 5 möjliga
När det gäller livealbum så finns det två stycken. Första ”Live In The U.K.” är från turnén med Keeper-plattorna i bagaget och således är det Michael Kiske på sång. Ingen tvekan om att det är en riktigt bra platta fast eftersom HELLOWEEN då endast agerade förband så är det inte så mycket musik för pengarna. Mer valuta för kulorna får man istället på ”High Live” som är inspelad under ”TIME OF THE OATH” turnén, den skivan är dessutom en dubbel.
Om vi ska snacka samlingsplattor är den senaste ”TREASURE CHEST” mest prisvärd. Om man däremot vill ha allt så bör man komplettera med antingen ”PUMPKIN TRACKS” eller ”THE BEST, THE REST, THE RARE” för att komma åt det svåråtkomliga materialet.
|
|
|
