W.A.S.P. – från uppgång, via fall till återuppståndelse

Jag antar att W.A.S.P. inte behöver någon närmare presentation. Om ni, mot förmodan, ej känner till denna grupp lyssnar ni förmodligen inte på hårdrock och undrar måhända varför ni hamnat på GetMetals site? Vi hoppar raskt över bandets historia, då den är allmänt känd samt finns utmärkt beskriven i en av Sveriges ledande hårdrocksmagasin (vilket får ni lista ut själva). W.A.S.P. har en diger albumlista på sitt samvete och undertecknad har fått uppdraget att redovisa denna. Observera att alla betyg gäller originalutgåvorna av albumen. På senare tid har nämligen de fem första studioalbumen utkommit i re-mastrade versioner och innehållandes bonuslåtar. I fallet W.A.S.P. kan det dock vara värt att köpa de re-mastrade utgåvorna tack vare att W.A.S.P.:s B-sidor ofta håller hög klass. Kommentar om dessa följer efter varje genomgång av orignalutgåvan. W.A.S.P. (Ibland kallad Winged Assassins eller I Wanna Be Somebody), 1984 Vilken debut! Det finns ingen låt på denna drömdebut som kan beskrivas som överflödig eller utfyllnad (även om The Flame kanske är mest umbärlig). Nästan varenda låt är idag betraktad som en klassiker eller vad sägs om titlar som I Wanna Be Somebody, L.O.V.E. Machine, School Daze, Hellion, Sleeping (In the Fire) och Tormentor? Denna skiva är ett måste att ha i sin ägo. Tyvärr vågade inte skivbolaget EMI inkludera W.A.S.P.:s ”underground-hit” Animal (I Fuck Like a Beast) när det begav sig, men det förändrar inte det faktum att debuten är i det närmaste felfri. Köper du den re-mastrade versionen får du dock ovan nämnda Animal, råa Show no Mercy och ROLLING STONES-covern Paint it Black. Betyg: 5 av 5 The Last Command, 1985 Uppföljaren till en mästerlig debut är aldrig lätt. Här har Tony Richards lämnat trumstockarna till Steve Riley (nu i L.A GUNS) och det märks. Trumspelet är mycket klenare och mindre fantasifullt på The Last Command än på debuten. I övrigt kan konstateras att debutens höjder inte nås. Inledande Wild Child blev en omedelbar hit, medan Blind in Texas (som undertecknad aldrig varit direkt förtjust i) fortfarande idag är given i live-repertoaren (det är förresten Wild Child också). I övrigt utmärker sig mäktiga semi-balladen Cries in the Night (en nyversion av Blackies gamla låt Mr Cool som skrevs långt innan han bildade W.A.S.P.) och titellåten The Last Command. Plattan har inte någon dålig låt (även Ball Crusher är nära), men lika bra som debuten är The Last Command på långa vägar inte. Den re-mastrade versionen innehåller inte särskilt mycket spännande. Betyg: 3,5 av 5 Inside the Electric Circus, 1986 Tredje skivan på tre år för gruppen och enligt Blackie märks detta. Han menar att detta är den sämsta skivan som släpps någonsin och hävdar att bandet var tröttkört. Hur det står till med tröttheten tvista de lärde om, men faktum är att denna skiva inte alls är undermålig. På denna skiva har originalgitarristen Randy Piper fått lämna skutan (tjänstgjorde en hel vecka som gitarrist för Alice Cooper efter uppbrottet) och lösningen på detta problem blev en ovanlig sådan. Man plockade in utmärkte basisten Johnny Rod från KING KOBRA och lät Blackie hänga på sig gitarren (herr Lawless är från början gitarrist). I Don’t Need no Doctor blev en hit, men är å andra sidan en de sämre låtarna på ett riktigt bra album. Det finns nämligen många guldklimpar på Inside the Electric Circus i form av titellåten, singeln 9.5. N.A.S.T.Y. (det är först på senare år jag förstått titeln dock), Restless Gypsy (grymt underskattad), I’m Alive (också mycket underskattad) samt URIAH HEEP-covern Easy Living (mycket bättre än originalet). Alla dessa låtar är värda fullt betyg. Därefter finns dock ett mindre bra spår (Shoot From the Hip) samt några helt ok låtar. Sammantaget en bättre skiva än The Last Command (ja, jag vet att jag förmodligen är ensam om den åsikten). Köper ni den re-mastrade varianten får ni bland annat en akustisk tolkning av Sleeping (in the Fire). Betyg: 4 av 5 The Headless Children, 1989 Detta fjärde studioalbum må kännas svårlyssnat vid en första lyssning, men detta är nog min absoluta W.A.S.P-favorit. Detta trots en märklig blandning av lyrik, världspolitik (The Headless Children med fler) blandas med en hyllningslåt till bandets gitarrist Chris Holmes (Mean Man). Seriösa ämnen blandas med mindre seriösa diton är alltså (märkligt nog) den vinnande formeln. På detta album har man QUIET RIOTS trummis Frankie Banali, då Steven Riley hoppat av (han tyckte inte om den mer seriösa framtoningen). Detta ger trumspelet ett otroligt lyft. Man behöver inte vara trumlärare för att märka att trumspelet på The Headless Children är ljusår bättre än på The Last Command och Inside the Electric Circus. Man har också hyrt in före detta URIAH HEEP-medlemmen Ken Hensley på keyboards. Detta är ett otroligt starkt album, ett mästerverk! Utfyllnadslåtar? Skämtar ni? W.A.S.P. lyckades klämma ut tre hitlåtar från skivan i fråga: ovan nämnda Mean Man, THE WHO-covern The Real Me samt ultrasnygga och sorgliga balladen Forever Free (vilken känsla!), men resterande sju låtar är minst lika bra. Mina personliga favoriter är just Forever Free, episka The Heretic (The Lost Child) samt The Neutron Bomber (som faktiskt INTE handlar om Ronald Reagan). Ett av hårdrocksvärldens starkaste album! Jag rekommenderar starkt att köpa den re-mastrade versionen, då den även innehåller B-sidorna Lake of Fools (episk och mäktig), War Cry (mycket bra), For Whom the Bell Tols (suverän) och JETHRO TULL-covern Locomotive Breath (även den suverän). Betyg: 5 av 5 The Crimson Idol, 1992 Här har Blackie gått skilda vägar med ständige parhästen och originalgitarristen Chris Holmes. Anledningarna har varierat genom åren, men det troliga är väl att Chris inte heller (liksom Steve Riley) uppskattade bandets mer seriösa framtoning. I stället spelar Bob Kulick (äldre bror till före detta KISS-gitarristen Bruce) gitarr på The Crimson Idol och han överglänser tidigare W.A.S.P.-gitarrister med råge. Johnny Rod spelar inte bas på skivan, men däremot på den efterföljande turnén. Trummisen Frankie Banali har på denna skiva fått sällskap av en viss Stet Howland (som finns kvar i gruppen än idag). Efter att ha skrivit The Headless Children verkar Blackie fått mersmak för mer seriösa textämnen. The Crimson Idol är en konceptskiva (rockopera om ni vill) som handlar om huvudfigurens Jonathan Steels uppgång och fall. The Crimson Idol beskriver också skivbranschens smutsiga hejdukar. Att skivan tog lång tid att göra är förståeligt, då allt känns väldigt noga genomtänkt. Många W.A.S.P-fans har denna som sin favorit, vilket är klart förståeligt. Historien om Jonathan är mycket bra berättad och musiken gör den rättvisa. En av W.A.S.P.:s bästa låtar återfinns här i form av första singelsläppet Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue). I övrigt märks mäktiga balladen (och skivans andra singelsläpp) The Idol och Arena of Pleasure. Skivans övriga låtar är också de ohyggligt bra med ett undantag. Detta undantag gör att The Crimson Idol inte kan få högsta möjliga betyg och heter The Gypsy Meets the Boy. Anledningen till mitt ogillande av denna låt är att det är en nyskrivning av Mean Man’s singelbaksida For Whom the Bell Tols (icke att förväxlas med Metallicas dito med samma namn). For Whom the Bell Tols är en mycket bättre låt än The Gypsy Meets the Boy och borde fått vara orörd. Detta till trots är det en mycket köpvärd skiva. Även här rekommenderas den re-mastrade versionen som är fullspäckad av bonuslåtar. Det bästa är Phantoms in the Mirror (som med lätthet hade platsat på skivan) samt hela sju live-låtar från Donington. Betyg: 4,5 av 5 Still Not Black Enough, 1995 Liksom The Crimson är Idol Still Not Black Enough författad av Blackie allena. Dock kommer detta verk inte ens i närheten av sin föregångare. På The Crimson Idol gick melodier och riff in i varandra, vilket var meningen på grund av konceptet/rockopera-temat. Dock finns det även på Still Not Black Enough exempel på detta. Öppningsriffet till titellåten Still Not Black Enough och inledningen på första singelsläppet Black Forever minner inte så lite om varandra, något som förmodligen inte var planerat. Överhuvudtaget känns skivan slarvigt skriven och utförd. Dessutom lämnar produktionen mycket i övrigt att önska. Enstaka bra spår finnes; titellåten, Goodbye America (mycket bra) och snygga balladen Breathe. I övrigt finns inte mycket att skriva hem om. Betyg: 2,5 av 5 K.F.D., 1997 Även efter bleka Still Not Black Enough var detta ett slag i ansiktet på mig som W.A.S.P-fan. Hypen var nämligen stor runt K.F.D. (skivbolaget godkände inte utläsningen Kill Fuck Die på omslaget). Nu hade nämligen Chris Holmes kommit tillbaka för att styra Blackie tillbaks till rötterna. Utmärkte trummisen Stet Howland samt nye basisten Mike Duda (även han utmärkt) finns med på albumet. Plötsligt var W.A.S.P. en grupp igen och inget enmansprojekt. Dock glömde man bort musiken i all uppståndelse. Detta må vara bandets argaste och mest aggressiva skapelse till dags dato, men var finns låtarna? Detta påminner inte det minsta om bandets tidiga dagar (bandet menade dock att intensiteten var den samma). Jag har verkligen försökt att tycka om detta album, men det har visat sig vara en omöjlighet. Endast My Tortured Eyes (faktiskt spelad live under The Neon God- turnén) får godkänt. Det är en mycket bra låt, som dock inte kan rädda skivan från att få ett underkänt betyg. Vissa riff och partier på skivan är ok, men som helhet är detta ett totalfiasko. Att skivan gick hem i USA säger mer om jänkarna än om skivan i fråga. Betyg: 1,5 av 5 Helldorado, 1999 Nu kände W.A.S.P att det var dags för en mindre seriös platta, en skiva att parta till. Enter, Helldorado! Denna skiva utropades även den som en återgång till rötterna, en sanning med mer substans i denna gång. Det låter ungefär som The Last Command/Inside the Electric Circus-eran, men låtarnas kvalitet är inte ens i närheten. Texterna är rent av löjeväckande på sina håll. Titelspåret håller och Damnation Angels är riktigt bra, men denna skiva är knappast oumbärlig. Tilläggas kan att bandets line-up är samma som på K.F.D. Betyg: 2 av 5 Unholy Terror, 2001 Liket lever! Unholy Terror är en klar uppryckning från Helldorado. Här delas trumspelet av Stet Howland och Frankie Banali, båda excellenta trummisar. Unholy Terror får ses som en mycket mer seriös utgåva än Helldorado, framför allt lyrikmässigt. Efter viss oro över gruppens kompetens och framtid (i och med Still Not Black Enough, K.F.D. och Helldorado) kan det glatt konstateras att två extremt starka spår, i form av Hate to Love Me och Loco-Motive Man,finnes. Övriga låtar håller måttet, möjligtvis med undantag av Helldorado-minnande Wasted White Boys. Versen i Raven Heart ger mig rysningar än idag, mycket snygg! Betyg: 3 av 5 Dying for the World, 2002 Denna skiva fortsätter på Unholy Terrors inslagna spår och är snäppet bättre än sin föregångare. Här har Chris Holmes åter övergivit bandet och vi får välkomna Darrell Roberts ny yxmästare. Frankie Banali står allena för trumspelet och gör det som vanligt mycket bra. Dying for the World hör till W.A.S.P.-katalogens mest underskattade verk. Inledande Shadow Man är bland det tyngsta bandet dittills presterat och är en av plattans höjdpunkter tillsammans med My Wicked Heart och balladen Hallowed Ground (Blackie kan det här med att skriva smäktande och medtagande ballader utan att för den skull låta resultatet bli smörigt). Om texternas innehåll (behandlar vreden efter 11 september) kan man tycka vad man vill. Oavsett åsikt, är detta ett mycket bra och köpvärt album. Betyg: 4 av 5 The Neon God: Part 1 – The Rise, 2004 Ett nytt konceptalbum med W.A.S.P.? Efter The Crimson Idol är det klart att förväntningarna var skyhöga. Detta album skulle också följas upp av en andra del, mer om det nedan. Dock hade ett dubbelalbum varit att föredra, då albumen hör ihop. The Neon God-skivorna ger oss inblick i Jesse Slanes liv, en snyggt berättad historia om dennes uppgång och fall (vissa likheter finnes således med The Crimson Idol). På detta album figurerar samma line-up som på Dying for the World (även om Stet Howlands trumspel kan höras på Wishing Well). Detta är en mycket bra platta, om än inte lika bra som The Crimson Idol. Personliga favoriter är Sister Sadie (and the Black Habits), What I’ll Never Find och Raging Storm. De två sistnämnda är relativt lugna låtar, där Blackies smäktande och mäktiga stämma passar perfekt. W.A.S.P. visar att de fortfarande kan leverera! Betyg: 4 av 5 The Neon God: Part 2 – The Demise, 2004 På denna platta trummar Stet Howland igen och han sitter än idag fortfarande kvar på tronen. I övrigt gäller samma line-up som på The Neon God: Part 1 – The Rise, en sättning undertecknad är mycket nöjd med. Mike Duda är en mycket kompetent basist (tillika bra sångare), Darrell Roberts en bra gitarrist (även han en bra sångare) och Blackie är Blackie (mycket bra med andra ord). Det spelar inte så stor roll om Stet Howland eller Frankie Banali trummar, då de båda är utmärkta men Stet Howland känns som det självklara valet då Banali fortfarande har åtaganden för sin andra grupp QUIET RIOT. Som nämnts ovan, skulle ett dubbelalbum varit att föredra, bland annat för helhetskänslan. Denna skiva är svagare än sin föregångare, det känns som om den innehåller en del ”leftovers” från ettan. W.A.S.P. öppnar med ett svintungt riff i inledande Never Say Die, som tillsammans med lugna All My Life och Destinies to Come (Neon Dion) är skivans höjdpunkter. Inget mästerverk, men helt klart köpvärd! Betyg: 3 av 5 På W.A.S.P-marknaden finns även ett antal samlingar samt liveutgåvor. En snabb genomgång av dessa följer här. Dessa kommer dock inte att betygsättas. Live…in the Raw, 1987 Mycket kritik har drabbat denna skiva som är inspelad under Inside the Electric Circus-turnén. Kritiken gör gällande att det gjorts pålägg i studion vad gäller både musik och publikljud. Huruvida detta stämmer är inte jag rätt person att bedöma. Detta är ett bra livedokument från den tiden och innehåller även de tidigare osläppta (och även nya för publiken på konserten i fråga) The Manimal och Harder Faster som båda är helt ok. Dessutom tillkommer soundtrackslåten (från Ghoulies 2) Scream Until You Like it. Helt klart en köpvärd skiva! First Blood…Last Cuts, 1993 Första W.A.S.P-samlingen är också deras bästa. Denna innehåller ett bra urval av låtar från debuten till The Crimson Idol. För att få de fans som redan har låtarna i fråga har man valt att inkludera två nya stycken; Sunset & Babylon (medelmåttig) och Rock and Roll to Death (mindre bra låt som även sedermera dök upp på Still Not Black Enough). Om ni inte har någon W.A.S.P-skiva är detta ett bra köp! Double Live Assassins, 1998 Då denna är inspelad under K.F.D- turnén är jag en aning kluven till den. Det är inget som helst fel på framförandet, men albumet innehåller alldeles för många låtar från K.F.D. Skivan kan ändå rekommenderas, den innehåller ett antal bra låtar och Blackies presentation till Mean Man är enbart den värd priset. The Best of the Best, 2000 Ytterligare en samling, behöver vi det? Urvalet på denna är dessutom mycket sämre än på First Blood…Last Cuts. Godis finns dock i form av osläppta Unreal samt ELTON JOHN(!)-covern Saturday’s Alright for Fighting. The Sting, 2000 Liveskiva som även finns som DVD. Utförandet är godkänt, men ljudet suger. Ibland försvinner sången och publiken hörs knappt (måhända var det en usel publik?). Ingen direkt oumbärlig skiva.