MÖTLEY CRÜE: mer än bara, fyllekörningar, dödsförklaringar och skilsmässor

GetMetal ämnar gå igenom dessa i korthet. Flera av albumen finns i re-mastrade versioner med bonuslåtar. Då bonusspåren mest består av gamla demos finns dock inte större anledning att införskaffa dessa om ni redan har originalutgåvorna. Observera att samtliga betyg gäller originalplattorna. Too Fast for Love, 1982 Sättningen på denna skiva består av: Nikki Sixx (bas), Tommy Lee (trummor), Mick Mars (gitarr) samt Vince Neil (sång). Denna line-up skulle visa sig vara relativt stabil under åren som följde. I likhet med IRON MAIDEN debutplatta är denna en aning “punkig”. Också i likhet med samma skiva är detta en grym debut. Här kan vi hitta ultra-klassikern Live Wire (flitigt spelad live). Personliga favoriter på detta verk är Take Me to the Top, titellåten samt On with the Show (behandlar Frank Ferranos namnbyte till Nikki Sixx i och med raderna ”Frankie died just the other night. Some say it was suicide but we know how the story goes”). Med undantag av svaga Come on and Dance är detta ett mästerverk! Det finns inte mycket att orda om. Om ni inte äger denna debut, se då till att införskaffa den! Betyg: 4,5 av 5 Shout at the Devil, 1983 Året efter var det då dags att följa upp den lysande debuten. Detta lyckades MÖTLEY alldeles förträffligt med, då Shout at the Devil är en förstklassig skiva. Mindre punkig än debuten, men den ungdomliga energin finns fortfarande kvar. Faktum är att detta alster faktiskt överträffar debuten. Från och med mäktiga introt In the Beginning till avslutande Danger visar Nikki och gänget var skåpet skall stå. Det finns hur många bra låtar som helst, där Shout at the Devil, Looks that Kill, Too Young to Fall in Love och Red Hot är de vassaste. Köptvång utfärdas om inte denna skiva finns i samlingen. Betyg: 5 av 5 Theatre of Pain, 1985 Efter Too Fast for Love och Shout at the Devil var förväntningarna från undertecknads sida skyhöga. Tyvärr infrias de inte. Theatre of Pain är inget dåligt album, men kvaliteten är inte i närheten av sina föregångare. Bandet låter aningen tröttkörda och verkar inte ha samma geist kvar. De fick två stora hitar Smokin in the Boys’ Room och balladen Home Sweet Home och skivan var inget fiasko försäljningsmässigt. Dock faller den inte undertecknad i smaken på samma sätt som de två första albumen. MÖTLEY har en lite glammigare stil och flera bottennapp går att hitta. Det är typiskt att den låt som fungerar bäst är Louder than Hell. Låten i fråga är en ny version av en låt som inte platsade på Shout at the Devil (då under namnet Hotter than Hell). All kritik till trots, en någorlunda bra skiva! Betyg: 3 av 5 Girls, Girls, Girls, 1987 En viss uppryckning från Theatre of Pain kan här skönjas. Titellåten, Wild Side och otroligt grymma balladen You’re All I Need är hur bra som helst. Lite kuriosa om You’re All I Need är att Jon Bon Jovi tyckte det var den bästa kärlekssång han hört på länge. Han kan inte ha brytt sig om att lyssna på texten, då den handlar om en kille som mördar sin flickvän. Tyvärr finns här vissa utfyllnadsspår som drar ner plattans betyg. Dessa låtar är bland annat versionen av Jailhouse Rock. Den låten behöver jag lika mycket som jag behöver Justin Timberlake (det vill säga inte alls). Betyg: 3,5 av 5 Dr. Feelgood, 1989 Inför denna platta har de forna festprissarna nyktrat till och Dr. Feelgood känns väldigt genomarbetad. Den kan inte mäta sig med Too Fast for Love eller Shout at the Devil, men i jämförelse med sin släppen därefter är det här ytterligare ett steg i rätt riktning. Bäst fungerar hittarna Dr Feelgood, Without You och Kickstart My Heart. Betyg: 4 av 5 MÖTLEY CRÜE, 1994 Här genomförde bandet sitt första medlemsbyte i och med att Vince Neil har lämnat in, alternativt fått foten. In kom John Corabi (ex-Scream, numera i forne KISS-gitarristen Bruce Kulicks UNION) som tar över mikrofonen samt också axlar jobbet som kompgitarrist (på tidigare skivor har Mick Mars varit ensam gitarrist). Det låter inte särskilt mycket MÖTLEY längre. Detta har givetvis att göra med avsaknaden av sångfågeln Vince Neil, men även musiken låter annorlunda. Om man vill vara riktigt elak skulle man kunna anklaga gruppen för att ha låtit sig inspirerats för mycket av den då mycket populära grungen (PEARL JAM, SOUNDGARDEN, NIRVANA med fler). Första singelsläppet är Hooligan’s Holiday är riktigt bra. Sedan finns det ett par hyfsade låtar, Smoke the Sky är en av dem. Dock är inte detta det CRÜE jag vill höra. Vince Neil må inte vara världshistoriens bästa sångare, men med honom i bandet höll de sig i alla fall till den musik vi förknippar MÖTLEY med. Betyg: 2,5 av 5 Generation Swine, 1997 Om fansen i och med förra skivan trodde botten var nådd blev de snart överbevisade. Här har visserligen Vince Neil återvänt till gruppen, men vad hjälper det? Sämre smörja har sällan hörts av ett band av denna kaliber. Den nya versionen av publikfavoriten Shout at the Devil är horribel och då har vi inte ens kommit till Tommy Lees hyllning till sin son, kort och gott kallad Brandon. Denna låt är, liksom hela skivan, en skymf! Köp INTE! Betyg: 0,5 av 5 New Tattoo, 2000 Inför detta album har Tommy Lee lämnat skutan och ersatts av Randy Castillo (R.I.P.). Efter Generation Swine kunde musiken knappast bli värre och det blir den lyckligtvis inte heller. New Tattoo är en återgång till det MÖTLEY vi föredrar. Dock kommer denna skiva aldrig att få mig att älska bandet lika mycket som under det glada 80-talet. Låtarna håller inte riktigt måttet, även om Punched in the Teeth by Love är mycket bra. Dock helt klart en uppryckning från totalfiaskot Generation Swine. Vågar vi hoppas på att nästa studioalbum kommer att vara ytterligare en uppryckning? Tommy Lee är nu tillbaka i bandet, vilket innebär att vi har att göra med bandets ursprungliga sättning igen. Missa inte bandet under turnén i sommar. Själv ska jag se dem både i Oslo (med NIGHTWISH som förband) och i Glasgow (med KILLING JOKE som förband). Betyg: 2,5 av 5 MÖTLEY CRÜE har genom åren släppt en rad samlingar, av vilka många känns överflödiga. Om ni dock inte hört bandet kan Live – Entertainment or Death rekommenderas. Där kan ni höra bandet i högform, även om låtarna är tagna från flera olika konserter.