ACCEPT – biter det tyska stålet tillbaka ytterligare en gång?

Bäst minns vi den klassiska sättningen med Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fisher (gitarr), Udo Dirkschneider (taggtrådssång), Peter Baltes (bas) och Stefan Kaufmann (trummor). På årets upplaga av Sweden Rock Festival kommer denna line-up att återuppstå. Det kan hända att ni behöver plugga lite låtar till dess, så nedan följer en kortare genomgång av ACCEPTS diskografi. Accept, 1979 Av någon anledning faller inte ACCEPTS debut mig i smaken. Om man jämför med vad som komma skulle känns den som en bagatell. Den kanske mest kända låten, Lady Lou, är också den bästa. Inget måste att köpa just denna platta om du är nyfiken på gruppen, då ACCEPT många gånger överträffat debuten. Betyg: 2,5 av 5 I’m a Rebel, 1980 Andra försöket är bättre, men I’m a Rebel är heller ingen helgjuten produkt. Titellåten är en grym klassiker och skivan innehåller fler vassa spår än debuten gör. Här finns en av ACCEPTS många bra ballader, The King (sjungen av basisten Peter Baltes), som faktiskt innehåller ett kortare bassolo. I’m a Rebel är en bra skiva, men absolut inte mer. Problemet med detta alster och med debuten är att det är svårt att inte göra jämförelser med ACCEPTS senare skivor. Om jag hört denna skiva när den kom ut skulle betyget möjligtvis bli annorlunda. Nu jämför jag, låt vara ofrivilligt, med ACCEPTS finare stunder. Betyg: 3 av 5 Breaker, 1981 Breaker skulle ha varit den näst intill perfekta debuten! Här är ACCEPT i högform. Skivan är kanske mest känd för titelspåret, Son of a Bitch (i vissa länder känd som "Wanna be Rich" på grund av censur) och Burning. Sistnämnda låt måste vara Accepts mest överskattade låt. Det är faktiskt plattans sämsta låt, även om den inte är direkt dålig. Just den låten drar dock ned betyget ett snäpp. Min personliga favorit är mästerliga Midnight Highway. Det finns inte ord nog att beskriva dess mästerlighet. Köp skivan och lyssna! Pur klass! Betyg: 4,5 av 5 Restless & Wild, 1982 Även detta är en bra skiva. Omslaget föreställande två Flying V-gitarrer i en eld är intimt förknippat med Accept. På denna plattat hittar vi klassikern Princess of the Night, som är en episk låt som hade en tendens att bli mycket längre live. Tillsammans med titellåten bland det bättre på skivan. Fast as a Shark går inte av för hackor den heller. Det som drar ned betyget är några få svaga låtar, där Flash Rockin’ Man får anses svagast. Utan dessa utfyllnadslåtar hade betyget varit det högsta möjliga, ty de bra låtarna är oerhört starka. Betyg: 4 av 5 Balls to the Wall, 1983 Någon som kan nämna en hårdrockare som inte headbangat till låten Balls to the Wall? Nej, tänkte väl det. Låten i fråga är en av hårdrockens största klassiker. Skivan Balls to the Wall håller nästan samma höga klass rakt igenom. Här finns underbara låtar som Fight it Back, Head Over Heels och Love Child. Denna skiva är lika bra som Breaker! Betyg: 4,5 av 5 Metal Heart, 1985 Det börjar måhända bli tjatigt med höga betyg nu, men även Metal Heart är en riktigt bra platta. Faktum är att jag håller denna platta högre än både Breaker och Balls to the Wall, även om skillnaden inte är så pass stor att betyget blir högre. De flesta av GetMetals läsare vet säkerligen hur bra titelspåret är, men det finns många låtar av samma klass. Too High to Get it Right och singeln Midnight Mover är bara två av dem. Köptvång! Betyg: 4,5 av 5 Russian Roulette, 1986 Med risk för att återigen verka tjatig; Russian Roulette är till och med bättre än Metal Heart! Det här är femte alstret i rad som belönas med betyget 4 eller högre, här snackar vi storhetstid! Alla låtar är bra, men bäst är Russian Roulette, TV War och Monsterman. Machokörerna regerar! Om ni undrar var HAMMERFALL hämtat inspiration till sina två senaste skivor (vad gäller körerna i refrängerna); kolla då upp denna platta). Given klassiker att äga och dyrka! Betyg: 5 av 5 Eat the Heat, 1989 Efter fem makalösa album på rad bryts trenden här. Inför Eat the Heat hade Udo Dirkschneider hoppat av och ersatts av amerikanen David Reece. Reece gör sitt bästa för att låta som Udo, men det låter bara konstlat och märkligt. Även låtskrivarna tycks ha fått sig en smärre törn. Jag misstänker att herrarna i ACCEPT sneglat en aning på den så kallade pudelrocken, för detta måste vara ACCEPTS mjukaste album. Jag kände en oerhörd besvikelse när denna skiva släpptes och mår inte mycket bättre av skivan idag. Eat the Heat innehåller en mycket bra låt, Hellhammer, för att sedan bestå av medelmåttiga låtar. Betyg: 1,5 av 5 Objection Overruled, 1993 Efter fiaskot med Eat the Heat återvänder lyckligtvis herr Dirkschneider till gruppen. Objection Overruled, som comebacken kallades, är i särklass ACCEPTS mest underskattade verk till dags dato. Visserligen hade Jörg Fisher lämnat in redan inför Eat the Heat, men Wolf Hoffman sköter båda gitarrerna med den äran. Objection Overruled är fullspäckad med bra låtar. Ingen dålig låt kan hittas, även om Donation låter mer som AC/DC än ACCEPT. Bäst är I Don’t Wanna Be Like You (en ny Balls to the Wall), klichiga Slaves to Metal och sorgliga Bulletproof. Skivan låter som det klassiska ACCEPT vi älskar. Köp direkt annars kommer en Puff Daddy-kopia sjungande "hits" förfölja er resten av ert liv.! Betyg: 4,5 av 5 Death Row, 1994 Efter den kreativa succén med Objection Overruled verkade ACCEPT tycka att det var bäst att smida medan järnet var varmt. Death Row är dock inte i närheten av sin föregångare. För det första har gruppens sound hårdnat betydligt även om det fortfarande hörs att det är ACCEPT. Detta verkar ha gått ut över kvaliteten på låtarna. För det andra är skivan alldeles för ojämn. Suveräna låtar (The Beast Inside) blandas både med bra (Like a Loaded Gun, Prejudice och Death Row) och mindre bra (Dead On, Guns’r’Us) låtar. Betyg: 2,5 av 5 Predator, 1996 Predator är ytterligare ett snäpp upp på hårdhetsskalan. Även här verkar det gå ut över låtskrivandet. Detta verk är till och med ojämnare än sin föregångare. Inför denna utgåva hade trummisen Stefan Kaufmann lämnat gruppen, vilket av någon anledning medförde att synth-trummor har använts på vissa spår. Absolut inget lyckat drag! Det börjar dock bra. Inledande Hard Attack och Crossroads håller hög klass. Sedan finns det rent av usla låtar i form av It Ain’t Over Yet, Predator, Take out the Crime och Primitive (skivans absoluta lågvattenmärke). Denna skiva är ingen värdig avslutning på ACCEPTS karriär, så vi får hoppas att den stundande återföreningen också kommer att innefatta ett nytt studioalbum. Värt att notera är att på denna skiva sjunger Peter Baltes på flera spår. Tidigare har vi bara kunnat höra hans stämma på några ballader under 80-talet (exempelvis mäktiga The King). Betyg: 2 av 5 Liksom vad gäller de flesta klassiska grupper finns det ett stort utbud av ACCEPT-samlingar ute på marknaden. Bäst utav dessa är utan tvekan livedokumentet Staying a Life (utgiven 1990, men inspelad under Metal Heart-turnén) Detta är en liveskiva som nästan håller samma klass som världens bästa liveskiva IRON MAIDENS Live After Death. Om ni skulle vara nyfikna på ACCEPTS senare dagar finns liveskivan All Areas – Worldwide (1997) till ert förfogande. Här är Wolf Hoffmann ensam gitarrist, vilket gör att det klassiska ACCEPT-soundet blir lidande. Han gör dock ett oerhört bra jobb på plattan. All Areas – Worldwide är inte närheten av Staying a Life, men den är helt klart värd era pengar.