|
|
Rapport från 2000 Decibel
Bengtsfors och 2000 Decibel har tyvärr blivit synonymt med regn och rusk genom åren och festivalen 2005 blev heller inget undantag.
|
Regnet öste ner i Arvika och det var grå himmel så långt man kunde se åt alla väderstreck, när jag satte mig i bilen för den elva mil långa färden mot Decibel 2000.Festivalen är som bekant ett riktigt mecka för den som vill se några av de allra bästa banden som svensk metal kan erbjuda.
Regnet hade tyvärr inte ändrat sig till det bättre när jag väl var framme och jag missade precis hyllningen till 80-talets glamrock i form av bandet Loud N Nasty. Men konfettin, ballongerna och de platinablonda hårsvallen var tydligen uppskattat enligt många som såg hela showen.
Nästa band på schemat var Defleshed som spelade med ett färskt album i ryggen "Royal Straight Flesh". Dessa hårt thrashande killar lämnade jag efter en låt eftersom den pressansvarige ville prata med mig om intervju med Clawfinger.
Lagom tills powermetal bandet Falconer äntrade scenen vid lunchtid var jag tillbaka för att se och höra deras framträdande. Jag kan inte påstå att det var det mest livfulla jag sett på en hårdrockskonsert och publiken hjälpte inte till att bidra med röj heller. Kanske det var för tidigt (för nyktert) för att publiken skulle orka släppa till. Falconer uppfann inte hjulet igen precis men de spelade en medryckande melodiös powermetal som kändes helt ok.
Decibel har tre scener: Heavy, Metal och Hårdrock där Heavy är den största. Festivalen är upplagd så att de största banden inte skall spela samtidigt, så det var mellan Heavy och Metal som jag rörde mig. Strax innan kl. 15:00 så började det strömma folk till stora scenen för att se Amon Amarth med sin Viking Metal. Men jag hade som sagt en intervju med Clawfinger så jag begav mig till press centret och missade tyvärr Amon.
Intervju! Det som inte får hända, hände såklart. Men det tar vi senare.
Jag fick träffa Jocke Skog och Zak Tell och min insmugglade Captain Morgan rom var ett uppskattat sätt att starta en intervju på. Jocke tar min mikrofon och skriker "In coming" tre fyra gånger och sedan kör vi i gång. Det är två killar som verkar vara på ett riktigt gott humör och vi pratar, skrattar och dricker under 45 minuter och jag får svar på mina frågor och mer därtill. En pinsam grej hände, när jag påpekar att det står någon typ utanför fönstret och pekar på oss.
- Jasså han, det är ju vår gitarrist!" säger Zak.
Sedan får de syn på Erik i Construcdead (Jocke producerar deras kommande platta) och jag ber dom ropa in honom och det gör dom gladerligen. Så han sitter med resten av intervjun.
När klockan är 16:00 så bryter vi intervjun för de skall stå på scen om 40 minuter och jag tackar för mig och känner med riktigt nöjd med att intervjun flöt på så pass bra.
Nästa band på stora scen var just Clawfinger och trots att de hade sin riktiga storhetstid mellan 93-96 så har de inte glömt bort hur man röjer på en scen och de spar inte på krutet precis. Efter de fem första låtarna så har de bränt av två stora hits,"Nigger" och "Warfare" och de låtarna har publiken verkligen inte glömt bort och inte lär de heller glömma att han störtade ut i publiken och sjöng. Det är till de ovan nämda låtarna och "Truth" från "Deaf, Dumb, Blind" från 93 som det röjs som mest. (den har sålts i ca 800 000 ex).
I en timme så röjer bandet och basisten André har kvällens manligaste headbang stil - full fart runt och runt som en virvelvind. Clawfinger får med beröm godkänt.
Nästa akt, stenhårda Face Down med forne The Haunted’s skrikare Marco Aro, missar jag till min stora besvikelse och även dödsmetallarna i Unleashed, som inte har spelat i Sverige på 10 år, får stå tillbaka för ett möte med gotharna i Tiamat. Läs kommande intervju.
Det är när jag riggar upp för den intervjun som jag upptäcker Clawfinger fadäsen. Min MiniDisc har i väskan lyckats komma åt Rec. knappen så min tidigare intervju är överspelad med en gravlik tystnad.
Med en kaffekopp som värmekälla och i väntan på att Tiamat skall börja på Heavy scenen så går jag och kollar in Storyteller som spelar på mellanscenen. Redan på första låten fattar man att Blind Guardian och Helloween står nog i samtliga bandmedlemmars skivbackar. Det luktar tyskt ända ut till kaffestugan. Klockan är nu strax efter åtta och fyllan har nog gjort sitt på vissa delar av besökarna, för nu är det mer liv och medsjungande/ headbangande framför scenen än tidigare på dagen. Storyteller gör sitt jobb väl men större delen av publiken, och undertecknad, går innan de spelat klart för att komma i tid till Tiamat.
Dags för lite lugnare tongångar när Johan Edlund och grabbarna i Tiamat äntrar Heavy scenen. De blandar låtar friskt från flera av deras 8 st album de har i bagaget och festivalens kanske "mjukaste" band gör en riktigt bra spelning tycker jag.
Efter Tiamat så märks det att många är uppspelta inför Meshuggah’s kommande gig.
Personligen tillhör de inte mina favoriter men ryktet gör gällande att det skall vara ett sjuhelsikes liveband så jag längtar faktiskt ändå att strax få se deras show.
Det är klart den största publiken som befinner sig framför Heavy scenen när de gör entré och stora delar av åskådarna jublar när de hårdaste av de hårda denna lördag drar igång Meshuggah maskineriet. Det är tungt, rått och den åttasträngade gitarren skriker ut de mest tekniska krumsprång på gitarrhalsen jag hört denna kväll. Sångaren har den mest udda scenstil jag sett, han går likt en vampyr på film med händerna rakt ut, eller går och rycker med huvudet likt en robot. Det är svårt att beskriva rörelserna i text men något liknande har jag aldrig sett förut. De plöjer, manglar och kör på i en timme och efteråt är jag riktigt imponerad av showen. Fastän Meshuggah’s musik inte är "my cup of tea" så är jag riktigt nöjd med framträdandet.
Den största anledningen till att jag begav mig ner till Dalsland i ösregn var för att få chansen att se Therion som var sista bandet ut denna nu regnfria men istället svinkalla lördagsnatt. Kl 00:30 fram till 02:00 skulle denna annorlunda bandsättning spela, de hade också kvällens längsta tid tillförfogande. Funderingarna var många, hur skulle soundet bli? Det hade bitvis varit riktigt sunkit ljud på Heavy scenen. Hur stor kör skulle de ha? Hur låter de symfoniska bitarna live?
Ganska prick på angivet klockslag så kommer de ut och drar igång för fulla segel. De har en kör på fyra personer med på scen som fungerar utmärkt ihop med musiken och de samplade symfonipartierna i låtarna. De spelar mestadels låtar från de senaste två skivorna Lemuria/Sirius B men äldre spår från Vovin och Teli dyker också upp. Även lite fornnordiska toner spelas från "Secrets of The Runes" De dammar även av såpass gammal skåpmat som låtar från tiden innan det kom stråkar, syntar mm in i ljudbilden, dvs. när de var ett renodlat deathmetal band. Allting fungerar perfekt, bandet är riktigt samspelta och kören låter mycket fylligare än bara fyra personer. Gitarrljudet är tyvärr nästan obefintligt, men annars är det riktigt bra.
Som avslutning kör de två sköna covers, en låt av Merciful Faith och sista akten ut blir Motörheads gamla slagdänga "Iron Fist". Ett extra plus till sångaren som lyckas falsett sjunga som King Diamond i ena sången och direkt efter låta och mellan snacka som Lemmy. En eloge för det! Ett stort minus till mitt kamera batteri som tog slut, så jag fick tyvärr inte så många bilder från spelningen.
Sammanfattning: Jag vet faktiskt inte varför Sveriges hårdrockare sviker Decibel 2000 år efter år. Det kan inte vara pga utbudet. Det är band i världsklass som har spelat där igenom åren och en gemytligare hårdrocksfestival får man leta efter. Små scener där man kommer riktigt nära banden, bra signerings upplägg mm.
Priset, ynka 350 kr för såpass många bra band är en spottstyver. Visst, vädret spelar givetvis stor roll men alla scener har som tur är tak. Kanske landet är mättat med festivaler? Ser man på nätet vad som erbjuds så är det snart en festival i var och varannan kommun.
Festivalen gick som bekant i konkurs förra året, men med hjälp utav Martin Carlsson (Sveriges skjutjärns journalist inom hårdrock) så samlade han ihop In Flames, The Haunted, Hypocrisy, Lost Horizon och Nifelheim som ställde upp och spelade gratis och därmed lyckades få ihop de 200 000 kr som fattades.
Tyvärr pekar alla siffror på att det inte gick ihop denna gång heller och det märktes framför vissa spelningar. Det var bitvis pinsamt lite folk framför scen, värst var det för W.E.T jag räknade till 18 st åskådare?!
Hoppas att det ordnar sig med ekonomin så att det blir lite oljud i Dalsland nästa år också.
P.S ingen festival utan att man stöter på Bröderna Hårdrock, de numera rikskända Iron Maiden fansen.
|
|
|
