Sweden Rock Festival 2005, eller vart tog spriten vägen?

Efter att ha tagit en stänkare innan jag somnade in i mitt tält natten till torsdagen så glömde jag att sätta på korken till min flaska med rysk nationaldryck. När jag vaknade morgonen därpå så hade hela innehållet runnit ut. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men när det handlar om sprit så är inte tårarna långt borta. Nu var det bara att ta nya tag. Idag började ju årets upplaga av min och många andras favoritfestival. Med en kall Cola i ena näven och en Langos i andra satte jag mig i gräset framför Spendrups Stage och kollade in CRYSTAL EYES som fått äran att inleda festivalen. Väldigt sömnig musik och för att undvika att nicka till så gick jag efter några låtar till öltältet och införskaffade mig en välkyld bärs och placerade mig istället framför den största scenen, Festival Stage. Ganska många personer hade liksom undertecknad valt att kolla in de brittiska grindcore hjältarna NAPALM DEATH. Sångaren Barney Greenway står inte still en sekund och vrålar som han vore besatt och bra låter det dessutom. Låtarna från senaste plattan ”THE CODE IS RED… LONG LIVE THE CODE” gör sig kanonbra tillsammans med klassiker som ”Scum” och ”Suffer The Children”. Låten ”Continuing War On Stupidity” från “ORDER OF THE LEECH” tillägnas George Bush och Tony Blair. Ett antal kängor riktas även senare under kvällen och främst mot den brittiska regeringen. Jag tvivlar inte en sekund på att vi skulle ha en bättre värld om Barney vore premiärminister istället, han är min definition av en bra kille. Konserten avslutas kungligt med den gamla DEAD KENNEDYS klassikern ”Nazi-Punks Fuck Off” och mäktiga ”World Siege”. Och självklart, ja de spelade även ”You Suffer” dessförinnan och Barney kunde inte hålla sig för skratt när han sade: ”You have to be faster than that”, syftande på att publiken inte hann sjunga med. Efter den här konserten undrade jag vad som skulle kunna toppa det här. Under eftermiddagen och kvällen görs tappra försök. Både såväl ANTHRAX som MEGADETH thrashar på rejält och det blir riktigt bra konserter båda två. Förstnämnda band gjorde dock en bättre spelning förra året trots att jag egentligen föredrar Joey Belladonna som håller i mikrofonen denna afton före John Bush som gav järnet förra året och kändes mer vital. Med risk för att vissa kanske tycker att jag är tjatig vill jag än en gång slå ett slag för MEGADETH´s senaste platta ”THE SYSTEM HAS FAILED”. Låtar som inledande ”Blackmail The Universe” och min favorit ”The Scorpion” får mig i stämning lika bra som ”Hangar 18” och ”Symphony Of Destruction”. MOTÖRHEAD var på förhand en av de konserter jag såg fram emot mest och eftersom Lemmy & Co aldrig gjort en dålig spelning så var självklart inte fallet så denna kväll heller. Däremot så var deras spelning i Stockholm senast något roligare men det berodde främst på att de plockat bort några låtar nu på grund av tidsbrist. Helt oförlåtligt så missade jag största delen av ACCEPT som faktiskt med handen på hjärtat är ett av mina favoritband. I det här fallet så skyller jag ifrån mig främst på Jägermeister och Spendrups som tillverkar alltför välsmakliga drycker. Fredagen bjöd på en mycket intressantare inledning än gårdagen. SABATON gick på scenen vid tolvhugget och en bättre start på dagen än tonerna till ”Panzer Battalion” kan man knappast få. Grabbarna fortsätter att mala på med fler låtar från ”PRIMO VICTORIA” och de bästa bitarna kommer således först och sist eftersom ”Metal Machine” får avsluta. Än är det dock inte riktigt slut. Som final kör de en cover på den gamla SVENNE RUBIN plågan ”Långa Bollar På Bengt”. Skojig final på en bra konsert även om låten inte kom som en överraskning för just mig. Direkt efter att jag fått i mig en rejäl dos metal så börjar jag bli törstig. Vad kan då passa bättre än en whiskyprovning arrangerad av Jack Daniel´s? Med raska steg begav jag mig mot presstältet och satte mig till bords och njöt av denna gudarnas nektar. Arrangören snålade inte med innehållet i glasen och efter att smakprovningen var slut gick det även bra att få en liten påfyllning vilket jag inte tackade nej till. Tiden går ju fort när man har trevligt så jag blev kvar där en bra stund. Nästa band att avnjuta var SATANIC SLAUGHTER som härrör från min hemstad Linköping. Jag skulle ljuga om jag sa att killarna i bandet inte var några bekanta ansikten. Att jag har sett dem spela ett antal gånger förut betyder inte att det här inte skulle bli intressant. Bandet firar i år 20-års jubileum och detta var även deras sista spelning. Till ljudet av bomber och granater (eller alla fall någon form av pyroteknik) drar de igång en kavalkad av gamla hits och det är hela tiden mycket tight och väl genomfört. Höjdpunkten är definitivt covern på WASP´s ”Hellion” som framförs alldeles lysande. Polska BEHEMOTH är ett annat band i den hårdare skolan som är ruskigt tighta. Vi bjuds på klinisk och brutal death metal där fokus är på senaste skivan ”DEMIGOD”. Ingen tvekan om att det här är bra även om jag personligen föredrar att lyssna på deras lite äldre skivor som är mer renodlad black metal. DIAMOND HEAD går på samma scen strax därefter så jag slipper röra så mycket på mig vilket alltid är uppskattat. Det känns nästan lite patetiskt att de flesta av de låtar som liras är covers som METALLICA har gjort och således är det främst därför folk känner igen dem. Trots detta faktum så är det nog så att de mest spelat de låtarna ändå för att de faktiskt är bäst. Vem gillar inte bitar som ”Am I Evil?” och ”The Prince”? Utöver dessa låtar tycker jag faktiskt att deras nya album ”ALL WILL BE REVEALED” inte alls är så mossigt och trist som jag hade befarat och en låt som ”Mine All Mine” gör sig inte alls illa jämte de gamla bitarna. Kvällen avslutas med SAMMY HAGAR som jag hade ganska låga förväntningar på. Trots att jag mest hör konserten så är det rätt bra ändå. Karln besitter alla fall ordentliga röstresurser, det kan ingen säga emot på. Det är verkligen bra uppslutning när THERION går på den näst största scenen den sista dagen på festivalen. Frontmannen och bandets grundare Christofer Johnsson är riktigt laddad och inledningen med suveräna låten ”The Blood Of Kingu” från ”SIRIUS B” skivan får verkligen fart på publiken. Att Christofer till största delen lämnar den vokala delen till sina bandkamrater gör inte så mycket, men hans growlsång som kommer fram då och då ska inte heller underskattas. Att man inte skulle få höra några låtar från de riktigt gamla skivorna tog jag nästan för givet och hade tyvärr rätt. Lite gladare blev jag alla fall när de brände av två stycken på raken från 1996 års ”THELI” i form av ”Cults Of The Shadow” och ”To Mega Therion”. Tillsammans med avslutande covern på MERCYFUL FATE´s ”Black Funeral” var detta höjdpunkterna. Under eftermiddagen fick jag förbi SEBASTIAN BACH spelningen och fick alla fall höra den gamla favoriten ”Youth Gone Wild”. Jag satte mig även en stund i Rockklassikertältet och bevittnade OZZY THE COVERBAND som faktiskt senare vann tävlingen om bästa cover band. CANDLEMASS gjorde senare en grym spelning men där väljer jag att referera till min kollega Peter som kan lämna ett mer detaljerad beskrivning av den konserten. DIO är ett sådant band som man aldrig blir besviken på. Men denna gång blev jag extra nöjd. Helt otroligt nog sjunger gubben bättre än någonsin sin ålder till trots och det kan man inte säga om många andra gamla rävar i branschen. Det i kombination med bra låtval gör det festivalens kanske bästa konsert. MÖTLEY CRÜE fick den enorma äran att avsluta festivalen och det gör de verkligen med glans. Visserligen är det väl svårt att misslyckas med en sådan låtskatt i bagaget. Själv har jag aldrig varit ett megafan men självklart slank det ner en del MÖTLEY under främst 80-talet, de var ju enormt stora på den tiden. En rolig grej som jag bara måste nämna var ett uttalande jag råkade höra från en medelålders rockare med skägg och en skinnväst med BLACK SABBATH tryck; ”Vilket jävla dåligt band!” Det är ju tur att smaken är olika och om jag hade varit tvungen att jämföra dessa två band hade även jag sagt samma sak. Vilken tur att man kan lyssna på hur många olika band som helst. Ibland känns det nästan som att jag gör det. Skivsamlingen bara växer och växer men det är ett angenämt problem. Som det känns i skrivande stund så vill jag aldrig mer åka på en festival, men innerst inne vet jag att vi ses där igen nästa år. Hårdrock är livet!