Intervju - Jens Johansson, Timo Kotipelto - Stratovarius

Jens plockar fram sin bärbara dator och placerar den framför mig. Vill du se videon till Manic dance? Frågar han. Det är ju inget att diskutera, självklart vill jag se videon. Han knappar på datorn och får fram den. Den är inte riktigt klar ännu säger han, det är en del mixningar som ska göras. Den går igång och jag vågar knappt släppa den svartvita bilden med blicken. Det är snabba klipp och den är precis så "manisk" som den bör vara. Man tänker på 80-tals rock i modern tappning och det är kanske så man kan beskriva hela bandet. Men jag tänker inte avslöja precis hur videon såg ut, den får du se när den släpps i augusti/ september. Vart spelade ni in videon? Den spelades in i Helsingfors. Vi hade ju inte så mycket att säga till om egentligen, berättar Timo. Vi ville ha den svart-vit och manisk, som låt-titeln indikerar, och det har vi fått. Resten skötte regissören Antii Jokkinen. Men vi litade på honom, han är ju stor i branschen. Han har gjort musikvideos åt Korn, Apocalyptica och Nightwish. Och Celin Dion, fyller Jens in och ler lite. Med det lämnar vi musikvideon och börjar prata om den nya skivan. Vad skiljer den nya skivan åt från de tidigare? Ja, till att börja med hade vi en helt annan startpunkt än vad vi haft tidigare, berättar Jens. Geniet i bandet så att säga, Timo Tolkki, som skrivit nästan allt material till den nya skivan, var på mentalsjukhus. Timo Kotipelto (sångare) hade inga låttexter, så den enda i bandet som var i studion var jag, fortsätter Jens. Allt var fullständigt kaos. Timo Tolkki hade insett att hans manodepression inte var övergående och en ordentlig svacka gjorde att han förstog att han behövde hjälp. Han hade precis innan sparkat nästan alla i bandet och ville starta ett nytt projekt som i princip skulle innebära en totalrenovering av bandet. Han ville bl.a. ha in en kvinnlig sångare istället. Så i vintras var det en del osämja mellan alla bandmedlemmarna såklart, berättar Jens vidare. Timo Tolkki hade också under sin svacka inhandlat nästan en hel studio för en herrans massa pengar och ångesten blev värre. Jag förstog inte att han var så sjuk från början, säger Jens. Fast egentligen har han visat ganska så tydliga tecken på att han är manodeppresiv. Jag hade ett långt samtal med honom och han beslöt att det var bäst att skriva in sig för att få hjälp. Han började förstå vad det var han hade gjort. Jag började ringa runt till de andra i bandet och berättade hur allt låg till och försökte samla alla igen och se till att uppbrottet fick ett slut, säger Jens och tittar ner i golvet. Det var en fruktansvärt jobbig period. Timo Kotipelto var i samband ute på turné med sitt andra band i Sydamerika, men så snart han kom tillbaka började de jobba med det nya materialet. Timo Tolkki skrevs ut och började äta medicin för att dämpa depressionen och ångesten och den nya skivan började ta sin form. Om man sen tittar till materialet och jämför med de tidigare skivorna så är det ganska mycket som är annorlunda, säger Timo Kotipelto. Sången är inte lika snabb och jag sjunger inte lika högt, även om jag kommer upp i de höga tonerna ibland. Det är mer rock över den nya plattan. Attityden är annorlunda, de 2 senaste skivorna var ju ganska komplicerade med mycket orkestrar och sånt. Sen är ju texterna skrivna just under Tolkki´s sjukdom och låtarna handlar mycket om hur det är att vara sjuk och deprimerad. Det gör de mycket mer personliga, vilket jag tycker är bra, säger Kotipelto. Alla andra metalband ska sjunga om drakar och enhörningar, knäktar eller riddare, men vi har en mer personlig prägel. Jag vill inte klanka ner på Hammerfall men jag måste, säger Jens och skrattar (Jens bror Anders Johansson spelar trummor i Hammerfall). Vart spelades skivan in? Vi spelade in allt förutom trummorna i Timo Tolkki´s nyinköpta studio och det var Tolkki som producerade hela plattan, berättar Timo Kotipelto. Men så snart skivan var inspelad sålde han studion igen, skrattar Jens. Tolkki skrev all musik och texterna till alla låtar förutom två som Timo Kotipelti skrev (Gypsy och Just Carry On) Jens reser sig upp, han måste gå. Det är en dansk tidning som väntar i telefon men jag och Timo Kotipelto sitter kvar och fortsätter prata. Var det en smidig inspelning? Nej, inte direkt. Jag visste ju inte ens om det skulle gå att arbeta tillsammans med Tolkki igen, berättar Kotipelto. Men det gick bättre efter ett par dagar. Sen tycker jag att det är jobbigt att spela in sången i studio. Jag vill hellre sjunga live, det blir en annan känsla. Jag blir ofta så arg på mig själv, men vi provade lite olika sätt och till slut satt det. Har ni varit mycket osams under inspelningen? Ja, absolut! Det gör man alltid. Det är inte så att man går omkring med ett fånigt leende och tänker: Åh! Solen skiner! Jag menar, vi är från skandinavien – vi är inte lyckliga människor. Det blir alltid en massa tjafs men man hittar en kompromiss. Idag funkar det så iallafall men för 2 år sen skulle det aldrig ha gått. Vi har utvecklats, det gör vi hela tiden. Jag har utvecklat ett filter till vad Tolkki säger, så jag tar inte åt mig av allt. Men han har blivit bättre, och vi vet att han är sjuk. Han äter medicin nu också, så det funkar bättre. Numera när han säger nåt säger jag bara ok, tänk på saken så pratar vi om det i morgon. Det är det enda sättet. Men trots allt, vi är ju alla människor. Hur ser turnéplanen ut nu då? Det blir en del resande under sommaren. Vi ska runt i Europa men så blir det ju också en del intervjuer som ska göras via telefon. Sen till hösten börjar turnén på allvar. Då börjar spelandet. Det första datumet som är inbokat nu är den 15 spetember då vi ska spela i USA, men vi vill spela i Sydamerika innan det så vi får se hur det blir. Vi har faktiskt redan 2 spelningar slutsålda i USA. Det känns kul, det är ju två månader kvar. Men som sagt det är USA, man vet inte vad det är för skitställen. Man kanske inte ens får en kopp kaffe. Haha! Föreställ dig mitt i spelningen då jag skriker åt grabbarna: "Spela instrumentalt jag är strax tillbaka, ska bara till McDonlad´s och köpa kaffe". Jag avbryter Kotipelto i hans fantasier och drar honom tillbaka till verkligheten och intervjun. Vart i världen går det bäst för er nånstans då? Om man räknar till populationen måste jag säga Finland, men vi säljer flest skivor i Japan. Rock har ju blivit stort i Finland nu och det är kul att funkar bra i hemlandet. Varför tror du att hårdrocken vuxit så mycket? Jag vet inte hur det är i Sverige exakt men i Finland har lite tyngre rock blivit populär. Det är för enkelt att svara att musiken går i cyklar men det kan vara att rock inte varit trendigt på länge. Senast var väl egentligen på mitten av 80-talet när ni svenskar hade Europé och så. Men rocken har ju alltid funnits där. Men idag finns det ju också mer variation på rocken. Det finns fler genrer, så man kanske kan säga att folk numera känner igen vad som är bra musik och lyssnar till rock istället för den där datoriserade skiten. Vad säger du om piratkopiering och att ladda hem musik från Internet? Det är ok att ladda hem musik, men att kopiera och trycka upp och sälja, det är vidrigt. Att lägga ut sina låtar på nätet är ett bra sätt att både höras och synas. Och jag tycker också att priserna på en cd-skiva är höga, fast det är klart, har man pengar att köpa dator och betala Internet-räkningen har man ju råd att köpa en cd. Men där jag växte upp fanns inte någon skivbutik när jag var liten så då spelade vi in allt på kassett. Men då köpte jag skivan sen när jag fick tillfälle. Men tycker man om skivan köper man den ju. Hoppas jag… Även om man kan se att skivförsäljningen sjunker hela tiden. Vilken hårdrockare vill ha sin cd-hylla full med brändskivor egentligen? Men om vi inte skulle sälja så mycket skivor och inte kunna få pengar på försäljningen som band, så har vi ju alla spelningar. Där får man ju in mycket pengar, i alla fall så man överlever. Men då måste man vara bra på att spela live. För man kan aldrig få live-känslan av att ladda hem något från Internet. Vad lyssnar du själv till för musik då? Ingen musik alls nästan faktiskt. Om man jobbar med musik hela dagen vill man inte höra ännu mer när man kommer hem. Men om jag lyssnar är det på gammal rock från 80-talet som te.x Whistesnake eller Rainbow. Jag har nästan ingen koll på vad som händer i rocken nu, tyvärr. Fast jag har ett eget skivbolag så det blir en del demos att lyssna på ibland. På fritiden vill jag vara ute i naturen och lyssna på verkliga ljud. Men jag saknar hur det var när man var liten 15, och fick en ny skiva. Då kunde man bli hur imponerad som helst. Man fick en kick av att lyssna på en ny skiva. Nu hittar man nåt nytt och bara rycker på axlarna. Är det några nya projekt på gång? Nej, inte med Stratovarius. Det är ju turnén som ligger närmast och släppet av den nya skivan förstås. Jag kan inte svara för de andra medlemmarna i bandet men jag håller på och skriver material till ännu en soloplatta just nu. Men mitt i alltihop det här har jag faktiskt tänkt och ta semester också i 2 veckor. Jag har inte haft en sammanhängande semester under sommartid på 12 år. Så jag hoppas verkligen att det blir mycket sol och värme i Finland i år. Ja, det får vi verkligen hoppas, och det önskar vi oss här i Sverige också. Efter att ha suttit i nästan en timme och pratat med Timo Kotipelto har det blivit dags att tacka för mig. Ser fram emot turnén och även om inte några datum är bestämda ännu, hoppas jag att de tar sig förbi Stockholm för en spelning till hösten.