|
|
|
Skribent: Gunnar Bloom
|
Datum för publicering: 2005-10-15 18:10
|
GLUECIFER-SENTRUM SCENE 14 OKTOBER 2005
|
Bandet GLUECIFER avhöll sin avskedskonsert i Oslo på fredagen....
|
Det var länge sedan något gick smärtfritt, och inte skulle det te sig så mycket bättre igår heller. Redan vid entrén så var det stop. Vakterna gick in väldigt hårt för att jag inte skulle ta mig in på Sentrum Scene, om det sedan berodde på att dom trodde att Madonna spelade och inte Gluecifer vet jag inte, men jag spekulerar i om saken kan ha varit så.
Efter fadäsen vid insläppet så hade tiden tickat på så pass mycket att jag missade hela Amulets konsert.
1999 hörde jag en skiva vid namn; “Soaring with eagles at night to rise with the pigs in the morning”, och ja, efter den käftsmällen av rock n roll så har jag väl mer eller mindre varit fast, för bra musik och bra band växer inte på träd och här visste jag att det var något av värde. Samtidigt har aldrig varit någon sådan där die-hard fan utan mest bara smakat på det jag kommit över och nu grämer jag mig över det, grämer mig till förbannelse ..
- Tyvärr så har jag inte riktigt insett Gluecifers storhet förrän nu, och nu är det ju slut!
Det stora vita skynket som hänger som en ridå för scenen får mig att tro att det kanske är Madonna som ska spela ändå. Tvivlen försvinner dock när man skjuter igång med ett bildspel på Biff & Co`s karriär.. Men sista spiken blir inte slagen i kistan förrän introt till Automatic Thrill brölar ut i lokalen.
Alltså helt seriöst nu. Maken till ös finns inte i någon annan motsvarighet än vid frontlinjen under krig. Gluecifer går direkt ut för att knocka publiken, och lyckas, dom lyckas!!
Darin fixar det inte
Per Gessle fixar det inte
Sonata Artica fixar det inte
Gluecifer gör det, med både pondus, karisma och en hög dos av jävlar anamma.
Det är ett sådant helvetiskt ös på Sentrum Scene i Oslo att jag stundtals får funderingar om taket kommer att rasa in och jag blir så glad inom mig, för det är inte många band som har en sådan här kolossal rock n roll pondus och verkligen levererar det man utger sig för att vara.
Car full of stach, Here comes the pigs, Call from the other side , The year of manly living, Get the horn, mfl.
Låtarna kommer som välplacerade jabbar, och fortsatt inte en tendens till att dra ner på tempot. Folk dansar, folk moshar, folk kramas, folk häller öl på varandra, folk stampar med fötterna i golvet, folk klättrar på inredningen..
Rock n jävla roll..
Gunnar Bloom
Helt plötsligt så switchar man sin dödskalle backdropp och ersätter den med en stor Durex flagga. Samtidigt så brakar Danny Young igång bakom trummorna och förlöser oss tröstlösa själar med ett trumsolo.
Två gånger blir dom framropade efter slutet, stående ovationer och en allsmäktig allsång på Gluecifers sista livelåt i Norge någonsin, ”Easy living”. Avslutet är värdigt stjärnor, Biff Malibu, Stu Manx, Captain Poon, Danny Young, Raldo Useless är stjärnor, rocksjärnor..
Ett två timmars långt farväl, med allt vad en konsert skall innehålla, jag är imponerad till tusen.
Ett av Norges, Nordens, Europas, och jag tar även chansen och säger världens bästa rockband har nu spelat sin sista konsert på hemmaplan och det känns inte bara fel utan det är fel.
Och låt mig citera Biff från ett farvältal från scenen ;
”Resten kvarstår till historian”,
Jag kommer att berätta historian.
Jag kommer berätta historian om bandet som slog ut mitt centrala nervsystem i nästan två timmar. För det här var fanimej något till historian,
mark my words goddamn!!
Gunnar Bloom
|
|
|
