|
|
White Line Fever - Ian ”Lemmy” Kilmister
|
Jag måste direkt säga att detta inte är en nyutgiven bok, utan släpptes för snart två år sedan men inte mindre intressant för det utan det är ett riktigt guldkorn som kanske några av er har missat..
|
En av mina största idoler inom musik, Lemmy, har med boken ”White Line Fever” gett skrivarklådan fria händer och berättar historien om sitt händelserika liv i den hårda rock ’n’ Roll branschen i över 40 år och Herr Kilmister har verkligen levt livet enligt alla gängse regler hur en rock artist skall leva. Det är Sex, Drugs and Rock ’n’ Roll i allra högsta grad.
Berättelsen börjar med att Lemmy berättar om sin uppväxt med sin mor och mormor, och hur han som 12 åring fick upp intresset för musik när han såg Cliff Richard på tv. Inte för själva musiken utan för hur tokiga tjejer blev när han spelade, så han fick en gitarr av sin mor och kallade sig nu gitarrist för att lättare bli favorit hos tjejerna på skolan.
Han går igenom hela sin musikaliska karriär och berättar om alla de band han spelat med innan Motörhead, som boken självklart handlar mestadels om. Han berättar grundligt historien om bandet och spetsar rejält med anekdoter, tar död på vissa rykten om sig själv och konfirmerar en del påståenden och skvaller. Bl a att han jobbade som roadie åt Jimi Hendrix, såg John Lennon spöa skiten ur en i publiken när Beatles spelade på The Cavern i Liverpool och massa annat trevligt onödigt vetande.
Förutom Motörhead anses Lemmy mest känd för sin tid i bandet Hawkwind, Fram till 1975 var Lemmy med i bandet och efter att ha blivit fast i tullen mellan USA och Canada med vad polisen trodde var kokain i fickan, får bandet nog och sparkar honom. Det blev aldrig något åtal i Canada för det var amfetamin han hade på sig och eftersom de anhöll honom för försök att smuggla kokain så åtalet lades ner.
Han bestämmer sig för att starta ett eget band så att han inte kan få sparken igen och därmed börjar historien om Motörhead, eller Bastard som han tänkte från början. Namnbytet är självklart drogrelaterat när det gäller Lemmy. Hans ”drug of choice” var som bekant amfetamin (speed) och slang för en sådan person är speedfreak, och den amerikanska varianten för speedfreak är just motorhead. Motorhead var även den sista låten han skrev åt Hawkwind så han tyckte att namnet passade bra av dom två anledningarna.
Lemmy skriver öppet utan att skämmas, men ändå aldrig skrytsamt, om sitt hårda leverne som faktiskt kan mäta sig i klass med Ozzys stundtals, dvs. alla droger som finns har han nyttjat sedan tidigt 60 tal.
Motörhead har nu i olika konstellationer funnits i 30 år och släppt nära på 30 skivor så han har som sagt en hel del att berätta. Lemmy skriver även en del om sin bittra syn/sanning om skivbranschen som gör allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt till lägsta möjliga kostnad. Bandet fick t ex. betala sin egen turné vid ett tillfälle.
Men nu på äldre dagar säger han att han kommer att spela tills han dör med bootsen på och tänker fortsätta att bo i Los Angeles dit han flyttade 1990, och där han bor några hundra meter från sin favoritbar. Nämligen anrika The Rainbow Bar.
Detta är en riktig godbit som bör stå i bokhyllan hos alla dom som gillar Motörhead och boken får en självklar femma. Boken är lättläst och har en bra mix mellan fakta och underhållning.
Boken hittar du hos de flesta internetbokhandlare, och kostar mellan 50-150 kr beroende på om du köper pocket eller inbunden.
|
|
|
